2018-10-16 Björn Hammarfelt, docent i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås

Replik: Nej, en större andel basanslag skulle gynna forskningen

Det vore önskvärt om Vetenskapsrådet öppet kunde redovisa de oberoende studier som visar att mer externa medel är vägen till högre forskningskvalitet. Det skriver Björn Hammarfelt i en replik till generaldirektören Sven Stafström.

Björn Hammarfelt

Enträget fortsätter Vetenskapsrådet hävda att en hög andel extern finansiering är vägen till banbrytande forskning, (Externa medel behövs för frihet och kvalitet, Curie). Framgångsrikt har myndigheten ignorerat en rad studier som jämför och studerar effektiviteten i nationella system för finansiering av forskning. Redan i Öquist och Benners rapport, Fostering breakthrough research (2012, s. 15) är slutsatsen klar: ”Regeringen måste därför vara beredd att ge riktade, ekonomiska stöd för förändringsarbetet med målet att kvoten egenfinansiering/extern finansiering inte underskrider 60/40.” Vidare betonar de, liksom flera andra studier, att svensk forskning i exceptionellt hög grad förlitar sig på externa medel. I en senare studie, där Aagaard och Schneider (2015) söker orsaker till det danska forskningsundret, dras liknande slutsatser: En god balans mellan basanslag och externfinansiering är viktigt för att skapa stabila och effektiva system. Nyligen konstaterade även Sandström och van den Besselaar i en bred jämförelse av nationella system (2018) att höga basanslag är en viktig parameter i effektiva modeller. De finner också att framgångsrika länder lyckas värna enskilda forskares frihet gentemot lärosätena. Den motsats som Stafström målar upp mellan ökade basanslag och den enskilda forskarens autonomi är därmed inte på något sätt given.

Oberoende forskning är således enig i att en god balans mellan basanslag och externa medel gynnar kvaliteten. En sådan balans finns inte i det nuvarande svenska forskningssystemet.

Oberoende forskning är således enig i att en god balans mellan basanslag och externa medel gynnar kvaliteten. En sådan balans finns inte i det nuvarande svenska forskningssystemet. Dessutom finns det en rad andra faktorer som talar för att en större andel basanslag skulle gynna sektorn i stort. Exempelvis så tenderar en hög andel externa medel att leda till osäkra anställningar och ökad kortsiktighet (projektifiering) i forskningen. Ett stort beroende av externa medel riskerar dessutom att än mer separera forskning från andra akademiska kärnuppgifter som undervisning och samverkan. Till detta bör läggas de omfattande resurser som författande och granskning av forskningsansökningar tar i anspråk.

Bland tyngre forskningspolitiska aktörer står nu Vetenskapsrådet i stort sett ensamma kvar i sin tro på att mer externa medel är vägen till högre forskningskvalitet. Det vore önskvärt om Vetenskapsrådet öppet kunde redovisa de oberoende studier och de analyser som understödjer deras ställningstagande i frågan. Skulle då en del kunskapsluckor uppdagas så finns det en god möjlighet att fylla dessa redan nu i november i samband med The 23rd Nordic Workshop on Bibliometrics and Research Policy vid Högskolan i Borås. Stafström med kollegor är varmt välkomna!

Björn Hammarfelt
Docent i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås

Fotnot: På bloggen, bibliometri.net, skriver Björn Hammarfelt om utvärdering och bibliometri utifrån ett forskningspolitiskt perspektiv.

4 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Peter Hambäck

    Kan det vara så att frågan om huruvida en förändring i basanslag/externa anslag gynnar forskningen beror på vilken extern finansiär som vi diskuterar. Om en ökning av basanslaget ska ske på bekostnad av 'extern' finansiering så är det forskningsråden som kommer att få mindre medel, inte de ickestatliga finansiärers bidrag som inte är villiga att bekosta universitetens indirekta kostnader. Eftersom de flesta ickestatliga finansiärers bidrag dessutom är mer styrda än rådens bidrag riskerar det att negativt påverka den fria grundforskningen. Dessutom är risken stor, som Sven Stafström skriver, att ökade basanslag inte leder till bättre forskningsförutsättningar för enskilda forskare utan till ytterligare anställningar (men det kanske är målet?). Så, ökade basanslag är självklart bra för forskningen men om det sker på bekostnad av de statliga forskningsrådens verksamhet så blir nog bilden mera oklar.

    2018.10.18

  • Mats Svensson

    Tack Björn!
    Viktiga och väl underbyggda argument.

    Mats Svensson, Chalmers

    2018.10.18

  • Johan Öinert

    Om valet nu står mellan att låta anslag gå direkt till lärosätena eller via VR, då blir valet lätt: VR!
    Jag har mycket större förtroende för VR:s beredningsprocess än vad jag har för tjänstetillsättningar vid landets lärosäten. Den utbredda korruptionen vid tjänstetillsättningar är ett direkt hot mot forskningens kvalité.
    (Se t.ex. https://www.svd.se/ny-rapport-svenska-universitet-bryter-mot-lagen ).
    Det går inte heller att bortse från den frihetsaspekt som Stafström lyfter fram.

    2018.10.18

  • Ann-Katrin Bäcklund, Lund

    Ann-Katrin Bäcklund

    Tack för ett inlägg som åtminstone försöker underbygga och belägga sina påståenden!
    Det har länge förvånat mig att forsknings- och utbildningspolitik inte drivs av samma strävan efter belagd kunskap som vi strävar efter i vår vetenskap. På lokal såväl som nationell nivå fattas ständigt och helt ogenerat, beslut som är grundade i anekdotiska eller politiskt önskade bilder av verkligheten.

    2018.10.24