2018-03-05 Gustaf Nelhans, lektor i biblioteks- och informationsvetenskap, Högskolan i Borås

Replik: Larhammar svartmålar öppen vetenskap

Vad som behövs är ett starkare etos i forskarsamhället där vi i stället för att räkna pinnar erkänner att sakkunniggranskning handlar om att bedöma kvalitet. Det skriver Gustaf Nelhans, lektor i Biblioteks och informationsvetenskap, i en replik till Dan Larhammar.

Gustaf Nelhans

Dan Larhammar svartmålar strävan efter öppen vetenskap när han i en debattartikel i Curie (Vetenskaplig publicering i kris) låter en form för publicering klä skott för hela den vetenskapliga publiceringens ökade trovärdighetsproblem. Detta är särskilt problematiskt eftersom rörelsen mot öppen tillgång just har som mål att göra hela den vetenskapliga processen transparent och tillgänglig för granskning av såväl forskare och intresserad allmänhet utan hinder i form av betalväggar.

Vissa av resonemangen är visserligen korrekta och sedan länge kända, men blir missriktade när de endast tjänar till att misskreditera en rörelse som just försöker lösa ett av den vetenskapliga publiceringens problem. Öppen tillgång till forskning har både ett demokratiskt och kvalitetsmässigt värde. Detta genom att göra vetenskapens resultat tillgängliga för den som inte har råd att betala dyra prenumerationer eller har tillgång till ett universitetsbibliotek. Men fusk är fusk oavsett vilken form den tar och skulden kan inte läggas på en förändrad publiceringsekonomi. Vi forskare bär själva ansvaret. Jag vill därför klargöra några missförstånd:

Open access/öppen tillgång är inte synonymt med ”författaren betalar” eller Article Processing Charges (APC:er). Så kallad ”grön” open access, där lärosäten och andra organisationer erbjuder repositorier för parallellpublicering finns redan, förespråkas av många av dem som driver frågan om öppen tillgång och accepteras av både forskningsfinansiärer och myndigheter som öppet tillgängliggörande. Öppen tillgång är inte heller likställt med det förhatliga begreppet ”rovdjurstidskrifter” som endast skuldbelägger förlagen och underlåter att kritisera forskare som självmant låter sig duperas att publicera manuskript som granskats med vändande post för en spottstyver.
(Se även det öppna brev om omställningen till ett öppet tillgängligt publiceringssystem som publicerades på KB:s blogg i februari):

Men fusk är fusk oavsett vilken form den tar och skulden kan inte läggas på en förändrad publiceringsekonomi.

Vanity press eller fåfängepublicering har funnits i alla tider. Mot argumentet att elektronisk publiceringsprocess möjliggör falska aktörer så vill jag också påminna om att det samtidigt blir mycket enklare att granska vad som publiceras. Med webbaserad publicering finner man snabbt en tidskrifts webbplats och kan bedöma kvaliteten på tidigare publicerade texter eller notera att redaktörsstolen är vakant och att redaktionsrådet består av okända personer från lärosäten man aldrig hört talas om. Vad som behövs är ett starkare etos i forskarsamhället där vi i stället för att lättjefullt räkna pinnar erkänner att sakkunniggranskning handlar om att bedöma kvalitet. Om något behövs så är det en starkare hörsamhet till de så kallade CUDOS-normerna som strävar efter att göra vetenskapen tillgänglig, avpersonifierad och sakligt granskad. Ett öppet tillgängligt vetenskapssystem är därför en grundförutsättning för vetenskaplig kvalitet och något som borde vara eftersträvansvärt.

Från myndighetshåll drivs processen genom samordningsuppdrag till Vetenskapsrådet (öppna data) och Kungliga biblioteket, KB, (öppen tillgång till vetenskapliga publikationer). Flera lärosäten har egna planer för hur omställningen till öppet tillgängliggörande skall gå till eller till och med egna policyer för öppen tillgång (Stockholms universitet sedan 2007), men trots det verkar forskare i gemen inte ha tagit särskilt mycket notis innan svenska och internationella anslagsgivare börjat införa mandat om att göra forskningen tillgänglig.

Det är oklart i vilken mån öppen tillgång har nått lärosätenas kollegiala praktiker och i en utredningsgrupp inom ramen för KB:s samordningsuppdrag har vi just sjösatt en studie där vi undersöker vilken roll öppen tillgång spelar i meriteringsprocessen för exempelvis antagning till docent eller befordran inom ett urval lärosäten. Utan att föregripa dess resultat så kan man ändå gissa att enkla kvantitativa mått och hänvisningar till specifika bibliografiska databaser kommer framträda mer tydligt än om forskningen har publicerats på ett sätt som gör den åtkomlig för andra. För att främja vetenskapens tillgänglighet kan det därför vara intressant att diskutera om öppenhet också skall kunna utgöra ett bland många kriterier för vetenskaplig kvalitet och hur det i så fall kan utformas i relation till vetenskapens mångsidighet och olika ämnens skilda publiceringstraditioner.

Gustaf Nelhans
Fil dr i vetenskapsteori, lektor i biblioteks- och informationsvetenskap och representant i KB:s utredningsgrupp Meriterings- och medelstilldelningssystemet kontra incitament för öppen tillgång

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Stig Linder

    Den centrala frågan är huruvida Open access tillför något "demokratiskt och kvalitetsmässigt värde". De forskare/intresserade läsare som inte har tillgång till en viss artikel har under alla tider kunna kontakta författaren och bett om "särtryck". Numera ber man att författaren mailar ett pdf. Jag har svårt att tänka mig att en författare inte tillmötesgår sådana förfrågningar (om inte annat för att man önskar bli citerad). Därmed existerar inte problemet i egentlig mening.

    För forskarsamhället innebär open access höga kostnader - som vi inte kompenseras för (universitetsbibliotekens budgetar förs knappast över till forskargrupperna). Som så ofta så tas beslut som inte tänkts igenom ordentligt och som inte utvärderas. Mindre resurser leder till lägre forskningsaktivitet - hur allvarligt är detta? Hur många färre doktorander utbildas?

    Återigen - forskarsamhället är i grunden öppet. Vi är för vår överlevnad beroende av att kommunicera med varandra. Vi delar redan med oss av våra resultat med andra - både av ren artighet och av egenintresse.

    Finns det några motkrafter till myndigheters klåfingrighet? Sannolikt inte.

    2018.03.08