2014-04-29 Kjell Blückert, vd Ragnar Söderbergs stiftelse

Replik: Färre och välfinansierade idéer

Utsmetning av resurser kan bidra till att för många forskare stannar kvar i akademin i stället för att söka sig vidare till andra uppgifter. Det skriver Kjell Blückert, vd på Ragnar Söderbergs stiftelse, i en replik till Formas generaldirektör Ingrid Petersson, som oroar sig över minskad beviljningsgrad och outnyttjade resurser.

Kjell Blückert
Foto: Kristoffer Hellman

Tid efter annan dyker diskussionen upp om att forskningsfinansiärerna rusat iväg på samma boll och att detta orsakar obalans i ”systemet”. I Curie lyfter nu Ingrid Petersson, GD på Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggnad (Formas), fram problemet med få forskare som får (för) mycket resurser. Beviljningsgraden sjunker. Duktiga forskare får inte pengar. Sakkunniga är frustrerade över en för låg beviljningsgrad bland de topprankade.

Att fördela forskningsresursen är förvisso inte en exakt vetenskap. Att beräkna beviljningsgrad har också sina svårigheter, eftersom det är ett trubbigt mått. Ökad beviljningsgrad är inte ett självändamål. Om vi tänker oss att fördela en given resurs, så blir det i slutänden i princip lika många forskningstimmar oberoende av hur många forskningsledare/grupper vi har. Den egentliga skillnaden handlar om huruvida vi satsar mer resurser på färre idéer, vilka då får bättre förutsättningar att prövas och utvecklas, eller mindre resurser på fler idéer, som inte får lika goda chanser att utvecklas.

När blir ett bidrag bara försörjning?

Det talas om outnyttjade resurser. Stämmer detta sett över en längre tid? Eller är det kanske så att fler forskare får en längre tidshorisont och därmed en bättre framförhållning? Jag ställer frågor och är intresserad av att få veta om detta är mer systematiskt undersökt – beforskat. Jag befarar nämligen att den akademiska världen är benägen att förlita sig på mer eller mindre anekdotisk kunskap, när det gäller analysen av den egna verksamheten. Finns det någon som har undersökt brytpunkterna för när ett bidrag inte blir meningsfullt för en forskningsidé utan endast blir ett försörjningsbidrag?

Petersson vill ”låta fler blommor blomma” genom att fördela de egna begränsade resurserna till flera forskningsidéer. Ett annat fördelningssätt är att ge stora bidrag till forskningsidéer som ännu inte fått de stora bidragen. Så har vi resonerat vid lanseringen av våra satsningar Ragnar Söderbergforskare i medicin och ekonomi. När vi på olika sätt lyssnat till forskarsamhället i fokusgrupper, via remisser etc., har vi förstått att det är substantiella bidrag man vill ha. Utsmetning av resurser kan bidra till att för många forskare stannar kvar i akademin i stället för att söka sig vidare till andra uppgifter.

Hur stort är ett optimalt bidrag?

Vi vet att det går mode i forskningsfinansiering. Därför vore det värdefullt om staten och dess myndigheter – som varande den största aktören vad gäller finansiering av grundforskning – uthålligt tog ett övergripande ansvar för att det finns en mångfald av finansieringsformer. Därför är det bra att Formas reflekterar över detta och att de har en så bred palett av olika finansieringsformer så att olika behov kan tillgodoses.

Men som sagt, hur stora bör de optimala bidragen vara för olika vetenskapsområden och projekttyper? Den frågan borde vi undersöka närmare och gärna med ett historiskt perspektiv. De seniorseniora forskare som idag rynkar på näsan åt de ungas alltför stora bidrag, hur hade de det själva förspänt en gång i tiden då fakultetsresurserna var mer kraftfulla per forskare?

Kjell Blückert
Vd Ragnar Söderbergs stiftelse

Läs Ingrid Peterssons debattartikel: Mycket till få eller mindre till fler?

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter