2018-03-13 Gustav Nilsonne, forskare i neurovetenskap vid Karolinska institutet och Stockholms universitet

Replik: Befria forskningen från tidskrifternas tvångströja

Den långsamma och konserverande referentgranskningen kostar mer än den smakar. Med fri publicering på internet kan kollegial granskning i stället ske efter publicering, med ökad kvalitet som följd. Det skriver Gustav Nilsonne i en replik till Dan Larhammars debattinlägg om öppen tillgång.

Gustav Nilsonne

Dan Larhammar inbjuder till debatt om kostnaderna för publicering med öppen tillgång (Curie 2018-02-28). I sitt inlägg pekar Larhammar på flera orimligheter i dagens publiceringssystem. Trots att forskarsamhället skapar hela värdet av den vetenskapliga artikeln är det tidskriftsförlagen som får betalt, både i den traditionella modellen och när tidskrifter tar betalt för öppen publicering. Prenumerationspriserna har trissats upp, och de stora vetenskapsförlagens vinster är skyhöga. Oseriösa tidskrifter springer som svampar ur jorden, och förlagen nyttjar varje trick för att blåsa upp sina tidskrifters ”impaktfaktorer”. Vad göra?

Ett sätt att angripa frågan är genom att fundera över vad tidskriftspublicering egentligen tillför till vetenskapssamhället. Tiden är sedan länge svunnen då tidskrifterna huvudsakligen spred vetenskapens rön för att fler skulle kunna läsa dem. I dag gör de ofta motsatsen, genom att låsa in sina artiklar bakom betalväggar. Det måste finnas ett annat motiv för att ha dem kvar. Larhammars syn framkommer mellan raderna: tidskrifterna bidrar till högre kvalitet i vetenskapen genom att de håller med referentgranskning.

Belägg saknas för att fördelarna överväger kostnaderna i en traditionell referentgranskningsmodell

Men belägg saknas för att fördelarna överväger kostnaderna i en traditionell referentgranskningsmodell. Experiment har visat att granskningen är ganska slumpartad och att den inte med säkerhet fångar upp ens allvarliga fel och brister. Modellen har också en hög kostnad i och med att publicering fördröjs i månader eller år medan artiklarna går igenom granskningsprocessen. Den ekonomiska kostnaden är likaledes förskräckande: Bibsamkonsortiet, som samordnar svenska lärosätens prenumerationer, betalade 353 miljoner för dessa vetenskapliga tidskrifter år 2017. Till detta kommer forskarnas publiceringsavgifter som lärosätena betalar själva.

Det totala beloppet går inte att beräkna exakt i dagsläget eftersom specificerade uppgifter inte finns hos varje lärosäte, men torde överstiga 400 miljoner. Detta kan jämföras exempelvis med anslagstilldelningen från forskningsrådet Forte, som var 618 miljoner år 2017. Dagens modell har alltså en mycket hög alternativkostnad i form av utebliven forskning som hade kunnat utföras för samma medel.. Argumentet att ”det finns pengar i systemet” som borde kunna läggas på öppen publicering tar inte hänsyn till att det vore ännu bättre att lägga pengarna på forskning.

Gustaf Nelhans påpekar (Curie 2018-03-05) att det redan i dag och utan vidare åtgärder går utmärkt att publicera öppet utan kostnad, genom att lägga manus på öppna arkiv/repositorier (så kallad grön öppen tillgång). Jag menar att denna typ av publicering inte bara löser problemet med skenande kostnader. Den kan också leda fram till en modell där tidskriftspublicering får underordnad betydelse.

En övergång till fri publicering på internet kan befria oss från den osunda publiceringskultur där tidskriftens namn tillåts få större betydelse i kvalitetsbedömningar än vad som står i artikeln. Och den kan ersätta den långsamma och konserverande referentgranskningen före publicering med en kollegial granskning efter publicering. Eftersom forskaren vid publicering utan tidskrift måste ta eget ansvar för vad som skrivs, i stället för att bära referentgranskningens illusoriska kvalitetsmärke som sköld, finns skäl att tro att kvaliteten på publicerade artiklar skulle öka.

Jag instämmer med Larhammar om att det finns en spänning mellan starkt publiceringstryck och höga avgifter för öppen tillgång. Kan vi ta chansen och utnyttja denna spänning för att åstadkomma ett mer ändamålsenligt publiceringssystem?

Gustav Nilsonne
Med. Dr., forskare i neurovetenskap vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Representant i KB:s utredningsgrupp Uppföljning av krav på öppen tillgång

7 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Urban Karlsson

    En mycket tänkvärd artikel. Jag tror inte heller att dagens publiceringssystem höjer kvaliteten, snarare tvärtom. En stor andel av dagens artiklar i s k ansedda tidskrifter håller inte måttet, vilket framgår av undersökningar (jämf t ex Nature 01 sep 2015). Dessutom kan gränsöverskridande forskning med dagens produktivitetskrav snabbt bli refuserad. Dagens system har överlevt sig självt, internet har redan öppnat vägen för en både friare och mer högkvalitativ forskning.

    2018.03.13

  • Lars Öhrström

    Jag är tveksam till dessa idéer. Mina erfarenheter av fri publicering på internet är få, men förskräcker: Forskare som som för ut sina åsikter och snyltar på lärosätets renommé.
    Min egen erfarenhet av normal vetenskaplig publicering är att samtliga mina artiklar (vilket nu är ca 100) blivit bättre och i vissa fall betydligt bättre, genom den vanliga granskningen, men jag är kanske något slags undantag?
    Sedan bör man hålla i minnet att om man publicerar genom de vetenskapliga samfundet så går varenda krona tillbaka till vetenskapen, påslagen är sannolikt inte större än de som universiteten håller sig med själva.
    Men starka och oberoende medlemsstyrda vetenskapliga samfund är kanske något som varken universitet eller statsmakter gillar?
    Till sist, det sitter många fantastiskt kompetenta personers som redaktörer och i andra roller på all seriösa förlag (många av dem kvinnor) och jag tycker det är sorgligt att deras arbete ständigt förminskas i debatten om vetenskaplig publicering.

    2018.03.15

  • Rolf Larsson

    Gustav Nilsonne skriver bland annat såhär:
    "Eftersom forskaren vid publicering utan tidskrift måste ta eget ansvar för vad som skrivs, i stället för att bära referentgranskningens illusoriska kvalitetsmärke som sköld, finns skäl att tro att kvaliteten på publicerade artiklar skulle öka."

    Detta tror jag inte, inte, inte alls på! Det är hur lätt som helst att lägga ut vad som helst på nätet. Ett helt fritt system ger okunnighet och kvacksalveri obegränsat spelrum. Utan granskning står vi oss slätt.

    Jag håller dock med om att dagens system med referentgranskade artiklar i tidsskrifter har många nackdelar. Öppen tillgång verkar heller inte göra saken bättre i grunden. Men tyvärr ser det inte ut att finnas något bättre alternativ till våra traditionella tidsskrifter.

    2018.03.15

  • Lena Lewin

    Instämmer, tankeväckande artikel! Det är dags för nya sätt att publicera sig, där forskarna och vetenskapssamhället blir vinnarna.

    2018.03.15

  • Åke Johansson

    Jag kan hålla med om att referee-granskningen kan vara rätt slumpmässig, och inte nödvändigtvis innebär en garanti för god kvalitet, men att helt skippa den vid direktpublicering lär knappast befrämja kvaliteten. Någon form av granskningssystem är sannolikt nödvändigt, hur man än organiserar publiceringen i övrigt.

    2018.03.15

  • Marta Alarcon Riquelme

    Jag instämmer helt!! Jag kommenterade före också om de stora kostnader och vinster som vetenskapliga tidskrifter förlag får, som Nature Group nu i London stock exchange! Klart det är ett business modell. Ett nytt alternativ för forskare OCH Universiteten är absolut nödvändig. Det gäller för forskare att VÅGA!!

    2018.03.15

  • Proscovia Svärd

    Glad att någon skriver om detta konstiga system! Forskningen finansieras med skattebetalarnas pengar och vinsten går till dessa förlag!

    2018.03.23