2016-01-25 Björn Högberg, docent, Karolinska institutet

Replik: Antalet forskare bör öka, men användas rätt

Det utbildas visserligen för många doktorander, men att begränsa antalet forskningsgruppledare till nolltillväxt är fel. Givet en växande forskningssektor kan också antalet gruppledare öka, i synnerhet om vi också uppmuntrar små oberoende forskargrupper, menar Björn Högberg, docent på Karolinska institutet.

Björn Högberg
Foto: Ulf Sirborn

Vad är syftet med forskning från samhällets synvinkel? Det anses ganska okontroversiellt idag att forskning leder till välstånd på lång sikt och en följd av detta borde vara att ju mer forskningsintensivt samhälle vi har, desto mer välmående blir vi. Ambitionen borde således vara att öka forskningens andel av ekonomin, inte att bevara ett status quo som Johan Elf menar i Curie (Så får vi rimlig trängsel i karriärsystemen).

Om man antar att antalet forskare i Sverige är proportionellt till folkmängden så borde även antalet personer i forskningssektorn öka i takt med att befolkningen ökar (cirka 0,7 procent). Givet en ekonomisk tillväxtökning i samhället (på cirka 1 procent), borde det också finnas mer forskningsmedel till dem. Och kanske ännu mer eftersom andelen av BNP som går till forskning i Europa har ökat. Enligt SCB är faktiskt den uppmätta ökningstakten till och med högre än så: Sedan 2007 har vi en årlig ökning av personer verksamma inom FoU i Sverige på närmare 16 procent. Denna ökning av vår sektor är något vi borde värna om och uppmuntra, istället för att leta lösningar för nolltillväxt. Med nuvarande tillväxt och en meriteringsgrad på 50 procent borde vi snarare kunna rekrytera cirka fyra yngre forskare för varje gruppledare som går i pension.

Jag håller till fullo med om att vi behöver central rekrytering av doktorander (och förmodligen något färre än idag), samt att alla meriteringstjänster ska tillsättas enbart efter breda utlysningar. Och visst, antalet nya doktorander överstiger med råge fortfarande vad som kommer att behövas i form av forskargruppledare i framtiden, men att ha en forskningspolitik som syftar till nolltillväxt vad det gäller antalet forskargrupper är enligt min åsikt att sätta ribban väldigt lågt.

Vart ska då alla doktorander och forskare som inte meriterar sig vidare ta vägen? De ska naturligtvis, precis som tidigare, i hög grad bidra med sin fack-kompetens inom andra sektorer av samhället. Johan Elf framhåller att universitetet borde ta hand om en stor del av dessa, trots att de inte ska bli oberoende forskare i traditionell mening. Dels bryter detta mot Elfs nolltillväxt-vision i sig självt, men framför allt rimmar det illa med universitetens roll att tillhandahålla forskarutbildad personal till industri och administration.

Ambitionen att våra universitet ska ha fler fast anställda forskare, men som inte forskar i egna forskningsprojekt, är fel väg att gå. Om vi har råd att anställa dem, varför inte ge dem positioner som forskargruppsledare? Vad vi behöver i Sverige är fler självständiga forskare, inte ännu fler forskare som är beroende av en professor för sin karriär. Vi har redan en ohälsosamt hög andel personer verksamma inom akademin som är anställda som forskare, men som i praktiken inte har sin egen grupp. Jag är övertygad om att den som driver sin egen forskargrupp, och är ytterst ansvarig för sina egna publikationer, studenter och bidrag, är den som har störst motivation och drivkraft att genomföra innovativ och högkvalitativ forskning.

Att allokera medel till fast anställda, med parallella karriärvägar, som ytterst är beroende av någon annan – personen med gruppledartjänsten – är ett massivt slöseri med pengar och förlorade möjligheter. Ett system som belönar individer för väl utförd forskning är det system som historiskt lyckats bäst och det vi bör eftersträva. Faktum är att det system som Elf föreslår, är lite av det system som vi tyvärr redan har i Sverige. Idag finns väldigt få möjligheter att som nybakad postdoktor sätta upp en oberoende grupp. Det finns däremot alltför många möjligheter att skaffa semi-oberoende tjänster som ligger i gränslandet mellan gruppledare och postdoktor.

Något som Elf kanske har i åtanke är en ökad andel service faciliteter (eller core-facilities, det vill säga delad stödpersonal och utrustning som inte ligger under någon forskargrupp, som till exempel de support teams som byggts upp på Howard Hughes Medical Institute Janelia Research Campus). I så fall kan jag definitivt hålla med. Svenska universitet behöver mer av detta men det krävs samtidigt mycket i form av vetenskapligt ledarskap för att universiteten ska kunna hålla dessa i topptrim. Flexibilitet blir A och O, och dessa faciliteter kan knappast ses som trygga arbetsgivare för evigt för personal som inte snabbt anpassar sig till nya tekniker. Vad som är forskning idag, är core-facilitet imorgon, och i övermorgon något som görs bäst av ett företag.

Att ha en stor andel permanent anställda forskare som inte klarat att meritera sig som gruppledare – som inte har möjlighet att söka bidrag, ha doktorander eller kan passera sin chef i karriären – är att bädda för kvalitetsproblem. Det kan fungera på separata tekniska faciliteter, men inte om det handlar om att forskaren ska underordna sig en gruppledare. En miljö med stora imperium under ett fåtal professorer är fel väg att gå. Sverige behöver fler genuint oberoende forskargrupper, inte färre.

Björn Högberg
Docent, Karolinska institutet

5 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Incognito

    Huvudet på spiken! Helt korrekt analys.Det system vi har nu håller på att ruttna inifrån och ut och behöver förnyas. Annars kommer kvaliteten på forskningen sjunka kraftigt. Belöna de bästa forskarna och inte de bästa "forskarna" som är duktiga på att följa gamla spår. Finns även för många "påläggskalvar" i akademin som slinker med rakt upp i hierarkin utan att åstadkomma något nytt. Endast för att de underordnar sig gruppledaren i tillräckligt många år.

    2016.01.25

  • Johan Elf

    Självklart kan det vara något mer än en student per generation och gruppledare som blir gruppledare så länge ekonomin växer. Och om det under en tid blir två istället för en som du föreslår, så att vi kan dubbla antalet grupper per generation så är det utmärkt. Det kräver dock motsvarande exponentiella ekonomiska tillväxt. Oavsett om det är en eller två studenter per gruppledare och generation som kan bli gruppledare, så är det dock få i relation till de som önskar bli gruppledare. Då har vi också helt bortsett från att vi även vill rekrytera gruppledare från utlandet.Min poäng var därför att vi måste börja planeringen av karriärvägar med att se över hur många grupper vi kan finansiera, och därefter utforma meriterings- och befordringssystem för att uppnå det antalet på ett rättvist, transparent och kvalitetsfrämjande sätt.För svar på din fråga ”Om vi har råd att anställa dem, varför inte ge dem positioner som forskargruppsledare?” hänvisar jag till mitt ursprungliga inlägg. I korthet så gör seniora forskare som inte är gruppledare det möjligt att göra konkurrenskraftig forskning i Sverige utan bidra till exponentiell tillväxt av antalet grupper och kostnader.

    2016.01.25

  • Olle Lind

    En viktigt punkt i de här resonemangen handlar om forskarnas egen vilja att starta egna grupper och driva projekt som gruppledare. Den viljan är inte en självklarhet. Har Björn Högberg empiriskt stöd för sitt påstående att: "den som driver sin egen forskargrupp (...) är den som har störst motivation och drivkraft att genomföra innovativ och högkvalitativ forskning".Det låter lite som att den goda forskaren föds i rollen som chef, vilket kan tyckas är ett föråldrat synsätt på forskningens och innovationens natur?Jag vänder mig även mot påståendet att, "Ett system som belönar individer för väl utförd forskning är det system som historiskt lyckats bäst och det vi bör eftersträva."Även här kan man fundera på hur många alternativa system som har beprövats och vilka Björn Högberg har utvärderat? Om man nu accepterar detta system, fundera på om anslagsgivaren utgör den enda (eller den mest kvalificerade) instansen för utvärdering? Jag undrar om inte en värld med parallella karriärsmöjligheter för forskare skulle ge:-större utrymme för forskningsutvärdering av mer lokala och mer lämpliga instanser (t.ex. gruppledare, universitetsråd)?-samt ett minskat tryck på publikationsinriktad doktorandforskning?

    2016.01.29

  • Sofia Johansson

    Jag håller med dig Johan om att beslutet om hur många unga forskare vi ska rekrytera inte kan ligga på individuell forskargruppsnivå, utan det bör vara ett strategiskt beslut som tas på universitets- eller institutionsnivå. Förmodligen så bör det vara något färre än idag, men med rekryteringar gjorda med bättre kvalitet. Jag håller däremot inte helt och fullt med om att "de som inte lyckas" bör bli någon sorts staff scientist istället. Det är antagligen helt olika personligheter som krävs för de olika rollerna. Den som har driv, vilja och förmåga att leda andra människor och att tänka kreativt gör antagligen bättre nytta på andra positioner i samhället, än i någon sorts service-funktion inom akademin. Därmed inte sagt att sådana inte bör finnas, det är en jätteviktig position, men det är inte en lösning för just de som får en meriteringsanställning för att sedan inte gå vidare till fast tjänst. Snarare bör man rekrytera den kategorin direkt efter doktorerande, alternativt postdoc.Jag tror även att vi måste sluta se syftet med akademin som någon sorts själv-genererande maskin vars enda syfte är att "fylla på" med nya forskar-generationer. Det finns jättemycket kompetens bland de som doktorerat och gjort postdoc, även de som kommit längre. Denna kompetens borde tas tillvara ute i samhället. Då pratar jag om kompetenser som ett vetenskapligt förhållningssätt, kritiskt tänkande, projektledning, presentation av resultat osv osv. Generella egenskaper som kan användas inom många, många områden. Många, inklusive doktorerna själva, tenderar att se doktorer som någon sorts specialister inom ett visst ämne. Det är helt fel tycker jag, och en jättestor utmaning att vända den attityden, så att vi kan använda all den latenta kompetens som finns hos landets utbildade doktorer ute på företagen och även inom mer administrativa yrken. Eller varför inte i nystartade företag? Om samhället generellt uppskattade den kompetensen, och doktorer såg på sig själva på det sättet, skulle det inte vara något som helst problem att utbilda fler doktorer. Detta är de mycket duktigare på i USA, så omöjligt kan det inte vara. Där, om man har en PhD, så har man en PhD. Ingen bryr sig om i vilket ämne. Här är det inte så.

    2016.01.29

  • Björn Högberg

    Forskning är väldigt roligt. Vi är väldigt många som gärna vill ha det som heltidsarbete för att det är så roligt och motiverande, därav den hårda konkurrensen. Jag håller med Johan, det kommer alltid att vara få platser i relation till antalet som vill bli gruppledare. En viktig poäng som jag kanske inte fick fram så bra är att om resurser läggs på att permanent anställa forskare som inte är gruppledare, så kommer det ju därmed att bli ännu färre resurser att anställa just gruppledare. Positionens som ”gruppledare” behöver ju inte innebära att man har en stor grupp. Att ”födas i rollen som chef” som Olle Lind säger, är inte nödvändigtvis en självklarhet i den modell som jag förespråkar. Om man inte vill ha en grupp, så kan man naturligtvis försöka genomdriva sin forskning själv. Vad jag förstått så sker t.ex. matematikforskning ungefär på detta sätt. Däremot så anser jag att det är viktigt att hålla isär dessa forskare från andra forskares grupper. Visst ska systemet tillåta att man kan vara forskare utan att vara chef för en stor grupp, men dessa personer ska inte underordnas en annan gruppledare. Om man som gruppledare lyckas dra in tillräckligt mycket pengar för att anställa en senior forskare permanent så får man väl göra detta (och det görs i stor utsträckning idag), jag tycker däremot det ska vara tydligt att dessa forskare är att likna vid seniora post-docs, och inte vara en separat karriärväg sanktionerat/finansierat av våra universitet. Alternativa system har beprövats skulle jag vilja säga. Det europeiska systemet har tidigare varit uppbyggt så att stolsprofessorer har haft betydande inflytande över flera sub-grupper där man som junior har fått långsamt tillskansa sig mer och mer oberoende, medan man i det amerikanska systemet haft tydliga gruppledarroller redan från första dagen.

    2016.02.05