Regeringens satsningar skapar ansökningsfabriker

De satsningar som forsknings- och innovationspropositionen 2024 innehöll var välkomna. Inte minst i en tid när flera västeuropeiska länder, som Nederländerna och Storbritannien, skär ner, lägger ner utbildningar och monterar ner sin akademiska infrastruktur. Sverige valde en annan väg. Men nu, när effekterna av propositionen börjar märkas, måste vi också våga tala om priset.

För priset har varit högt. Sommaren 2025 förvandlades till en ansökningsfabrik där många forskare i alla karriärstadier tvingades lägga sin ledighet på att skriva ansökningar till de strategiska forskningsområdena. Våren 2026 har fortsatt i samma anda, med excellenskluster för banbrytande teknik där förutsättningarna ändrats in i det sista. Det är svårt att tala om långsiktighet när spelreglerna justeras medan spelet pågår. Stora och för landet avgörande strategiska satsningar riskerar att pressas in i en kortsiktig projektlogik. Fokus hamnar då snarare på konkurrens inom landet än hur vi bygger en stark position för svensk forskning, innovation och utbildning i världen.

Forskare tvingades lägga sin ledighet på att skriva ansökningar till de strategiska forskningsområdena.

Visst finns det ljuspunkter. Humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv har i många fall integrerats konstruktivt i teknikdominerade projekt. Men vi måste våga se det uppenbara: bredden som möjliggjort de senaste kraftsamlingarna riskerar att eroderas. Forskning inom artificiell intelligens, kvantvetenskaper och beredskap fanns långt innan de blev politiska modeord. Samma sak gäller dagens mindre uppmärksammade ämnen, men deras framtid är allt annat än trygg.

Produktivitetsavdrag och otillräcklig pris- och löneomräkning urholkar lärosätenas ekonomi år efter år. Samtidigt lutar Sverige, mer än nästan alla europeiska jämförelseländer, mot extern finansiering. Det är en konstruktion som är snabb och adaptiv, men gynnar kortsiktiga prioriteringar över allt som inte passar in i nästa utlysningstext.

Konsekvenserna är redan synliga. Moderna språk utmanas som akademiska ämnen. Mindre ämnen inom alla discipliner, även inom de omhuldade STEM-fälten, lever farligt. Svensk humaniora och samhällsvetenskap står sig starkt internationellt, men ett ensidigt nyttoperspektiv riskerar att utarma dem. Även dessa ämnen måste få utvecklas utifrån sina egna forskningsfrågor, inte reduceras till servicefunktioner åt teknikutvecklingen.

Utan stärkta basanslag kommer Sverige inte att kunna kombinera spets och bredd.

Samtidigt står lärosätena inför skenande kostnader för IT, cyber- och annan säkerhet, digitala tjänster och nödvändiga investeringar i forskningsinfrastruktur. Till detta kommer behovet av att integrera artificiell intelligens i forskning och utbildning på ett ansvarsfullt sätt. Allt detta kräver resurser som inte kan trollas fram ur redan krympande budgetar.

Det är dags att säga det tydligt: utan stärkta basanslag kommer Sverige inte att kunna kombinera spets och bredd. Vi riskerar att bygga ett forskningssystem som glänser på ytan men saknar den grund som gör verklig förnyelse möjlig.

Hans Adolfsson, ordförande SUHF och rektor Stockholms universitet
Malin Broberg, vice ordförande SUHF och rektor Göteborgs universitet
Erik Renström, vice ordförande SUHF och rektor Lunds universitet