2016-09-05 Matilda Hellman

Premieras produktivitet inom akademin i Finland?

De forskningsprojekt som finansieras av Finlands Akademi (Finlands motsvarighet till Vetenskapsrådet) är inte särskilt produktiva, enligt en genomgång av publicerings- och citeringsstatistik. Men debatten har handlat om mätning av akademisk produktivitet, snarare än lett till en välbehövlig principiell diskussion om strukturell premiering, skriver Matilda Hellman, universitetslektor vid Tammerfors universitet.

Matilda Hellman, docent i sociologi, Tammerfors universitet.

Matilda Hellman, docent i sociologi, Tammerfors universitet.

I vilken grad kan den forskning som Finlands Akademi finansierar anses vara produktiv? Frågan ställdes av Atte Oksanen, tillträdande professor i socialpsykologi vid Tammerfors Universitet och Pekka Räsanen, professor i ekonomisk sociologi vid Åbo Universitet i våras, mitt under det finländska universitetsväsendets ”annus horribilis”, med de största nedskärningarna i mannaminne.

I en analys som publicerades i tidskriften Tieteessa tapahtuu 3/2016 (Aktuellt inom vetenskapen) har Oksanen och Räsänen systematiskt gått igenom publikations- och citeringsstatistik av totalt 1841 projekt finansierade av Akademins kultur- och samhällsforskningsutskott under perioden 2005-2015. Projekten har understötts med sammanlagt 391 miljoner euro. Förekomst i referens- och citeringsbasen Scopus fungerar som studiens måttstock på produktivitet.

Förutom att mäta produktivitet var studiens avsikt att belysa skillnader mellan hur olika discipliner når ut till det internationella forskarsamfundet i de mest anlitade databaserna. Syftet var också att granska ifall de universitet som fått de största anslagen är mer produktiva än övriga. Och som om dessa frågor inte vore eldfängda nog, infattade skribenterna analysen i en systemkritik av de finländska småskaliga premieringsstrukturerna, som de påstår alltjämt bygger på personrelationer och tematisk nepotism.

Generellt sett visar analysen att projekten inte varit speciellt produktiva. Oksanen och Räsänen påpekar att analytiskt skildrande humanistiska områden i mindre utsträckning publicerar internationella referee-granskade artiklar, och att de därför givetvis förekommer mer sällan i Scopus. I discipliner där man arbetar i grupp med till exempel statistiska körningar och tillämpar mer generös inkludering av medförfattare ser statistiken helt annorlunda ut. Men dessa skillnader till trots är produktiviteten ibland iögonfallande låg, även på områden som har ett potentiellt stort utbud av internationella publikationsalternativ till sitt förfogande. Det gäller till exempel antropologi, genusvetenskap och teologi där medianvärdet på publikationsantal i projekten bara var 3, respektive 2,5 och 4 publikationer.  I psykologi, pedagogik och ekonomi var motsvarande siffra 56, 18 och 14.

Beträffande skillnaderna mellan universitet visar studien att projekten vid Helsingfors universitet, som erhöll 40 procent av anslagen, inte varit mer produktiva än projekten vid övriga universitet.

Diskussionen omfattar större frågor som härrör sig till akademisk kultur snarare än Finlands Akademis utvärderingspraxis. Oksanen och Räsänen påpekar ändå omständigheter i Akademins evaluerings- och panelsystem som de menar möjliggör att forskares ambition och produktivitet inte behöver beaktas i tillräcklig utsträckning  – och därmed kunde förklara den generellt låga produktiviteten. De menar att kultur- och samhällsvetenskaperna befinner sig i en fas där tematisk preferens och kollegial nepotism inte längre får påverka beslut om projektmedel eller personnomineringar, men att systemet fortfarande tillåter en viss mån av favorisering.

Måttstockar på akademisk produktivitet kan upplevas som ett verkligt känsligt eller rentav farligt ämne att lyfta fram i en tid då det finländska vetenskapssamfundet redan en längre tid definierats utifrån nytta och relevans på bekostnad av egenvärdet av kunskap och bildning. Den sittande regeringen har genomfört exceptionellt stora nedskärningar inom utbildningssektorn, och statsminister Juha Sipilä talade i ett direktsänt TV-program ringaktande om ”alla världens docenter” som sätter käppar i hjulet för regeringens åtstramningspolitik.

Inte oväntat ledde Oksanens och Räsänens studie till en nästan panikartat defensiv debatt i forskarkretsar redan före dess publicering. Den interna debatten fokuserade främst på vad akademisk produktivitet ska antas vara och hur olika slags numeriska måttstockar utgör hotbilder mot bildningsväsendets kärnuppgifter. Det här är synd, eftersom Oksanen och Räsänen var modiga nog att lyfta fram verkligt viktiga frågeställningar. Deras argumentering må vara lite grovt tillyxad på sina ställen, men studien är noggrant utförd och intressant. Det är första gången som någon på denna nivå går igenom alster finansierade av den största forskningspolitiska aktören i Finland och försöker reflektera över resultaten i skenet av rådande strukturer. Oksanens och Räsänens mod borde ha belönats med en principiell diskussion om strukturell premiering – en fråga som genomsyrar akademiskt varande och underbygger det vetenskapliga samfundets trovärdighet i samhället.

Kanske var det just tidpunkten för studiens publicering som gjorde att diskussionen aldrig lyfte till ett mer principiellt plan? Jag vill hellre tro att så är fallet, än att etablissemanget i det finländska akademiska samfundet inte är redo för systemkritik.

Matilda Hellman
Docent i sociologi, jobbar som universitetslektor vid Tammerfors universitet och leder en forskargrupp vid Helsingfors universitet

Källa: Oksanen, Atte och Räsänen, Pekka (2016) Suomen Akatemian rahoittaman tutkimuksen tieteelliset tuotokset kulttuuri- ja yhteiskuntatieteissä [Vetenskapliga alster producerade av kultur- och samhällsvetenskaplig forskning finaniserad av Finlands Akademi] Tieteessä tapahtuu 3/2016. sid 16-23.

 

 

 

 

 

6 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Björn Hammarfelt

    Finns denna undersökning tillgänglig på svenska eller engelska? Framstår som djupt besynnerligt att utgå från Scopus för att mäta produktiviteten i projekt som sträcker sig över en rad discipliner. Vad som studeras här verkar vara databasernas täckning över ämnen snarare än något annat (har t.ex. monografier/bokkapitel räknats in?). Givet den information som ges ovan bör rapporten räknas som ett illa underbyggt debattinlägg snarare än som ett seriöst försök att mäta produktivitet.

    2016.09.13

  • Matilda Hellman

    Dessvärre finns artikeln varken på engelska eller svenska. Jag håller helt med om att Scopus inte är en valid komparativ måttstock på produktivitet i olika discipliner. Detta har givetvis också diskuterats i väldigt stor utsträckning och även i detalj efter det att studien kom ut. Författarna har bemött kritiken både före artikelns publicering, i själva artikeln och också efter att den kom ut.
    Artikeln lyfter fram även andra akademiska frågeställningar som tyvärr tigits ihjäl i offentligheten. En av dessa är kriterierna enligt vilka forskare erhåller medel. Såsom systemet ser ut nu hänger nästan allt på den enskilda ansökningen och hur panelerna reagerar på och värderar dem. I t.ex. ERC-ansökningar utvärderas i större mån även forskarens yrkesskicklighet. Till denna hör till exempel att ens skrivalster når ut till omvärlden, även utanför det egna landets gränser. Men även möjligheter till detta varierar förstås mycket mellan discipliner och forskningspersonae.

    2016.09.13

  • Björn Hammarfelt

    Tack för svar! Då var min tolkning av artikeln rätt - man försöker med hjälp av ett mått som gynnar ens egen disciplin vissa att andra discipliner håller lägre vetenskaplig kvalité. Sådana försök har gjorts i Sverige också, och jag ser knappast att de tigits ihjäl. Däremot är de svåra att ta på allvar för den som vet något om de skillnader som finns i kunskapsproduktion och vetenskaplig publicering mellan t.ex. teologi och nationalekonomi.

    2016.09.14

  • Matilda Hellman

    Hej igen! Studien tegs alltså inte ihjäl, det var poängen om strukturell nepotism som tegs ihjäl. Här lite mera funderingar: http://blogs.helsinki.fi/cmehellm/2016/09/14/measuring-academic-performance/
    Tack föresten att du kommenterar, jag tycker det här är så otroligt intressant. Pås amma gång som akademiker kämpar med neoliberalistiska måttstockar på sin egen produktivitet, finns det vissa strukturer som uppehåller annan slags orättvisa. Svårt att få till stånd ett ställningsstagande som erkänner att båda sidorna av frågan kan vara sant på samma gång. MVH/ Matilda

    2016.09.15

  • Björn Hammarfelt

    Håller helt med dig på denna punkt. Bibliometri kan med fördel användas för att granska nepotism i granskingsprocesser, men jag tror att det är effektivare när blicken riktas mot den egna disciplinen. Ett gott exempel på hur detta kan göras finns här:goo.gl/dRWKq5. Om jag nu får vara så fräck att jag replikerar med en egen bloggpost. Trevlig helg!

    2016.09.16

  • Matilda Hellman

    Hej! Jätteintressant, Tack! Jag gjorde ett tillägg i min egen text med länkar till din blogg. Hälsn, Matilda

    2016.09.20