Politisera inte sociologin – då hotas dess kritiska roll

Kraven på att avsluta akademiska samarbeten med Israel har duggat tätt sedan den 7 oktober 2023. Uppropet Uppsala Declaration of Conscientious Objection har i dagsläget samlat 2 769 underskrifter från svenska akademiker runtom i landet.

Liknande krav förekommer även inom enskilda forskningsfält. Efter påtryckningar från flera nationella sociologförbund valde det internationella sociologförbundet (ISA) så sent som i somras att suspendera det israeliska sociologförbundet (ISS), med hänvisning till folkmordet i Gaza.

Alla har dock inte slutit upp bakom beslutet. Caspar Hirschi och Alexander Bogner, företrädare för det tyska respektive österrikiska sociologförbundet, menar att ISA har intagit en aktivistisk och antiakademisk roll gentemot den egna vetenskapen.

Det är raka motsatsen till idén om ett akademiskt rum där kritisk kunskap kan produceras oberoende av politisk makt.

De sätter fingret på ett grundläggande problem: När vetenskapen görs till arena för politiska bekännelser förlorar den sin särställning. ISA:s beslut är därför inte bara ett moraliskt ställningstagande, utan ett forskningspolitiskt vägval som riskerar att underminera de vetenskapliga fältens autonomi.

När politiska opinionskamper förs in i vetenskapen förvandlas universitetet till ”en skyddad politisk verkstad, där obehagliga åsikter och ovälkomna talare inte får någon plattform”, skriver Hirshi och Bogner: vetenskapen förväntas då ”inte längre leverera kunskap, utan bekännelser, som dessutom bör vara så enhetliga som möjligt”.

Även det svenska sociologförbundet har nu lämnat in en protest mot ISA:s beslut att suspendera ISS. Förbundets styrelse påpekar att sociologins uppgift bör vara att säkerställa förutsättningar för oberoende, kritisk och empiriskt grundad forskning, snarare än att inta politiska positioner – ett ställningstagande som i sin tur mött protester från enskilda sociologer.

Akademisk frihet blir skyldigheten att säga det politiskt korrekta.

Personligen är jag oroad över att drivkraften att göra israeliska sociologer kollektivt ansvariga för ett potentiellt folkmord på sikt riskerar att urholka vår självständighet. Genom att suspendera ett nationellt sociologförbund på grund av dess stats agerande tillåts det sociologiska fältet styras av krafter utanför fältet. Därmed etableras en farlig princip: att akademikers tillträde till det internationella vetenskapliga samtalet villkoras av omvärldens bedömning av deras nations politik. Det är raka motsatsen till idén om ett akademiskt rum där kritisk kunskap kan produceras oberoende av politisk makt.

Istället byggs ett skyddsrum med ett alternativt regelverk upp, där endast positioner som är moraliskt korrekta accepteras, och där moralen uttrycks genom akademisk disciplinering.

Det är förstås möjligt att hävda att situationen i Gaza är unik och därför kräver unika åtgärder, på samma sätt som tidigare skett i relation till Rysslands invasion av Ukraina. Problemet med den jämförelsen är att israeliska sociologer – som Eva Illouz – har levererat skarp och konsekvent inhemsk kritik av Israels politik. Hennes bok Känslor och populism, skriven inifrån det israeliska samhället, erbjuder analytiska redskap som är särskilt värdefulla i den nuvarande situationen.

Att reducera forskare till homogena bärare av en statsideologi – som de inte sällan själva kritiserar – är sociologiskt orimligt.

Av samma skäl menar Hirschi och Bogner att vetenskaplig aktivism är ett av de svagaste vapnen i kampen mot populistiska angrepp på universitetens autonomi. Aktivisterna uppvisar ett instrumentellt förhållande till akademisk frihet: den försvaras när den tjänar de egna politiska interventionerna, men undergrävs samtidigt genom krav på ideologisk samstämmighet. Därmed delar man i allt väsentligt grundantaganden med sina populistiska motståndare hävdar de:

”Det är bara strategierna som skiljer sig åt: medan den ena sidan bedriver antiideologisk rensning för att skaka av sig besvärlig kritik, insisterar den andra sidan på ideologisk tydlighet för att stärka sin röst i kampen om hegemoni.”

Akademisk frihet blir skyldigheten att säga det politiskt korrekta. Sociologin riskerar med andra ord att göra sig till redskap för de maktmekanismer den annars har till uppgift att synliggöra.

Att dessutom reducera forskare till homogena bärare av en statsideologi – som de inte sällan själva kritiserar – är sociologiskt orimligt. Sociologer befinner sig i olika positioner och intar vitt skilda perspektiv på sina samhällens handlingar. En kollektiv bestraffning av ett helt förbund är därför inte bara akademiskt tveksam, utan strider mot sociologins egen kunskapsteoretiska grund. Kanske är deras närvaro i det internationella samtalet viktigare än någonsin.

Sociologin riskerar att göra sig till redskap för de maktmekanismer den annars har till uppgift att synliggöra.

Situationen i Gaza är, oavsett hur den benämns, en humanitär katastrof som sociologer måste analysera kritiskt, skarpt och reflexivt. Men för att kunna göra detta måste fältets autonomi värnas.

Sociologins styrka har alltid varit dess förmåga att synliggöra maktens logiker. Att nu låta fältet självt bli ett instrument för politisk markering riskerar att göra sociologin mindre kritisk, mindre självreflexiv och mindre relevant.

Därför gör det svenska sociologförbundet rätt i att protestera. Inte för att kriget saknar moralisk dimension, utan för att sociologin måste försvara sin autonomi för att kunna förstå och analysera det som sker – utan att reduceras till ett politiskt verktyg. Att kritisera ISA:s beslut är inte ett försvar för Israels agerande i Gaza. Det är ett försvar för sociologins möjlighet att analysera detta agerande utan politiska lojalitetskrav.

Kanske är deras närvaro i det internationella samtalet viktigare än någonsin.

Huruvida denna position är överförbar till andra discipliner kan jag inte uttala mig om, men en sak står klart: bojkotten av israeliska institutioner har otvetydigt drabbat regimkritiska individuella forskare. Därmed har den israeliska akademin som helhet förlorat i styrka i sin kritik mot den förda politiken.

Jag förstår frustrationen och frestelsen att använda sin akademiska position för att förändra världen. Problemet är att just denna handling riskerar att underminera legitimiteten i den position man talar utifrån.

Catrin Lundström, docent i sociologi och biträdande professor i etnicitet och migration, Linköpings universitet