Pandemin förändrade undervisningen – nu måste tekniken utvecklas

11 mars 2020 meddelade Världshälsoorganisationen, WHO, att covid-19 var en pandemi. Veckan därpå kom Folkhälsomyndighetens rekommendation om att undervisning i gymnasieskolan, vid lärosäten och inom vuxenutbildning skulle bedrivas digitalt.

Lärarna var innovativa och kreativa, men omställningen hade baksidor. Mycket tid lades på att genomföra, utan tid för reflektion.

Det måste bli enklare för lärarna att fokusera på undervisningens kärna ­– innehållet.

Vi har gjort en systematisk översikt av den internationella forskningen om undervisning i högre utbildning åren 2020–2022, samt en studie där universitetslärare vid svenska lärosäten deltagit. Utifrån detta ser vi tre teman:

1. Ökad komplexitet och flexibilitet. Många universitetslärare har blivit mer öppna för tekniska lösningar och metoder som är användbara även i digitala miljöer. Men att utforma digital undervisning kräver tid och ansträngning. Efter pandemin behöver lärare reflektera över vilka möjligheter eller begränsningar som gäller för undervisning i olika miljöer.
   
   
2. Kvalitet. Universitetslärare upplever att det har varit svårt att upprätthålla kvaliteten på undervisningen när den sker digitalt. Bland annat kan det vara svårt att visualisera innehåll på engagerande sätt och säkerställa att studenternas deltar aktivt. Här krävs en ökad satsning på forskning i högskolepedagogik med fokus på kvalitet i undervisningen när den digitaliseras. Det behövs också diskussioner mellan universitetslärare, universitetsledning och politiker om relationen mellan undervisningsmiljö, metod och innehåll.
   
   
3. Relationer. Sociala relationer mellan lärare och studenter har alltid varit viktiga, men dess betydelse blev än tydligare i och med pandemin. Våra studier indikerar att universitetslärare ser att denna aspekt behöver beaktas särskilt i digitala miljöer. Flera lärare menar att de under och efter pandemin har behövt vara mer stödjande och tillgängliga för studenterna. Detta har för många inneburit en svårnavigerad gränsdragning mellan att å ena sidan vara professionell som lärare och å andra sidan leva upp till förväntningar på tillgänglighet.

Det har gått fem år sedan pandemin startade. Nu behöver lärosätena fånga upp lärarnas erfarenheter och nya arbetssätt, förenkla digitala administrativa processer och ta bort tekniktrösklar. Det måste bli enklare för lärarna att fokusera på undervisningens kärna ­– innehållet.

Varför ska vi överhuvudtaget mötas på campus?

Efter många år av minskad förberedelse- och undervisningstid behöver lärare i högre utbildning nu få tid att vidareutveckla och genomföra den forskningsbaserade digitaliserade undervisningen. Här krävs ökade resurser från politiskt håll: staten finansierar högre utbildning och det är på nationell nivå som medel behöver prioriteras till högre utbildning.

Flexibilitet kring var undervisningen ska äga rum ställer frågor om universitetets betydelse som fysisk plats – varför ska vi överhuvudtaget mötas på campus? Här behöver vi prata om vikten av det personliga mötet och dess roll för undervisningskvaliteten.

Det är dags att skifta fokus: I stället för att ställa frågan om hur digitaliseringen påverkar undervisningen bör vi nu fokusera på vilka krav en högkvalitativ undervisning ställer på digitaliseringen.

Martin Stigmar, professor i högskolepedagogik Malmö universitet
Adrian Lundberg, lektor i pedagogik, Malmö universitet
Marie Leijon, docent i pedagogik, lektor i högskolepedagogisk utveckling, Malmö universitet
David Rosenlund, docent i historia med inriktning historiedidaktik, Malmö universitet