2021-06-10 Johanna Hedlund

Pandemin är inte orsaken till ohälsan inom akademin

Utbrändhet och ohälsa har ökat kraftigt bland forskare under coronapandemin. Men pandemin är snarare en katalysator i sammanhanget, inte en orsak. Om vi inte är tydliga med det riskerar vi att de verkliga skälen till problemen, till exempel otrygga anställningar, sopas under den politiska mattan. Det skriver Johanna Hedlund, doktorand vid Stockholm Resilience Centre.

Johanna Hedlund

Den vetenskapliga tidskriften Nature publicerade den 15 mars en nyhetsartikel om hur utbrändhet inom akademin ökat kraftigt under pandemin. Nyhetsartikeln summerade en enkätstudie som visade att mer än två tredjedelar av 1122 fakultetsanställda i USA kände sig stressade i arbetet under 2020, mer än en fördubbling sedan 2019. Mer än hälften rapporterade att de övervägde att byta karriär. Enkäten visade även att konsekvenserna var värst för kvinnor, där 75 procent rapporterade att de upplevde emotionell stress jämfört med 59 procent av männen. 2019 var siffran 34 procent för kvinnor. Siffrorna fortsatte i samma mönster, och visar att pandemin har haft stora effekter på den akademiska arbetsmiljön, likt många andra branscher.

Till vilken grad är pandemin en katalysator och till vilken grad är den en orsak? Pandemin har sannolikt förvärrat många av de här problemen, men det är inte lika säkert att den är deras främsta orsak. Utbrändhet och ohälsa i den akademiska arbetsmiljön har länge varit ett ökande problem, både i USA och i Europa. Samma sak gäller den skeva befordringsstrukturen inom det akademiska systemet och dess effekter för kvinnliga akademikers karriärer.

Att covid-19 tydliggör vissa befintliga samhällsproblem gäller även utanför det akademiska systemet. Ett exempel är den psykiska ohälsan i samhället, där pandemin nu ofta beskrivs som en direkt orsak snarare än något som egentligen förvärrar en redan befintlig problematik. Det är i många beskrivningar tyvärr inte alltid tydligt om det är just pandemin som lett till högre grad av ohälsa, eller om det egentligen finns andra orsaker som pandemin bara synliggjort eller förstärkt.

En felaktig beskrivning av pandemin som orsak snarare än katalysator är viktig eftersom de verkliga skälen till problemen riskerar att svepas under den politiska mattan. Mycket forskning pekar på att beskrivningen och typen av samhällsproblem avgör vad problemet får för politiskt gensvar. Om vi definierar ett kristillstånd som orsak till samhällsproblem som egentligen är djupare än så riskerar vi att bemöta dessa problem med tillfälliga insatser.

Till exempel rapporterar Nature även att forskningsfinansiärer nu bemöter pandemins verkningar med extra tidsfrister för leverans och rapportering. För att få verklig effekt borde dock stress även bemötas långsiktigt genom att förändra en arbetskultur som alltför ofta vilar på otrygga anställningar och mätbarhet i form av publikationshets.

Sådana problem har yttrats länge och drabbar inte bara individen utan även kvaliteten på forskningen i stort. Princeton-universitetet i USA försökte 2005 bemöta detta genom att ge alla tillfälligt anställda universitetslektorer som fick barn ett års obligatorisk förlängning av sin tjänst. Trots att samma policy införts några år tidigare, men då med på frivillig grund, var antalet kvinnor på fakulteterna som tog ut sin förlängning endast tre procent. Detta var sannolikt orsakat av en rädsla för att halka efter i det akademiska arbetet. Trots att svenska universitet redan har liknande policies kvarstår sådana rädslor även här och illustrerar att dessa problem måste hanteras långsiktigt på en institutionell nivå.

Utöver kortsiktiga stöd och krisinsatser så behövs därmed institutionellt och politiskt beslutsfattande som bemöter problemens kärna, och som kommer till rätta med de grundproblem som pandemin har förstärkt. Trygga anställningar betyder till exempel mycket för att reducera utbrändhet och psykisk ohälsa. För att åstadkomma sådana politiska gensvar krävs tydlighet i beskrivningen av pandemin som katalysator snarare än orsak. Endast så kan vi veta hur insatser ska utformas, och bli mer resilienta inför nästa kris.

Johanna Hedlund, doktorand vid Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter