För att kunna hävda att svenska forskare rör på sig för lite, särskilt internationellt, krävs bättre kartläggning än Naturvetarnas undersökning ”Jag kan inte men andra borde”. Kartläggning av mobilitet måste baseras på andra kriterier än endast byte av arbetsplats. Det skriver Andreas Åkerlund, historieforskare som just nu är Wenner-Gren postdoktor vid Universidad Nacional de Rosario, Argentina. Tidigare inlägg i debatten om mobilitet har skrivits av representanter för Naturvetarna, Sulf och Vetenskapsrådet. 

Forskare ska inte tvingas avstå från att forska utomlands av rädsla för att spoliera sin karriär. Med nya bidragsformer som gör det möjligt att vara anställd vid ett svenskt lärosäte och samtidigt forska i ett annat land vill Vetenskapsrådet stimulera rörelse i forskarvärlden, skriver Elisabet Nihlfors, Vetenskapsrådet. Tidigare inlägg i debatten om mobilitet har skrivits av Sofie Andersson på Naturvetarna, och Karin Åmossa på Sulf. 

Stirra er inte blinda på pinnar i mobilitetsstatistiken. För att mobiliteten ska ha ett värde spelar det stor roll både varför forskare rör på sig och hur. Det väsentliga är att kunskaperna som inhämtas på annat håll är sådana att de förbättrar forskningens kvalitet, skriver Karin Åmossa, chefsutredare på SULF.

Forskningen mår bra av att forskarna byter arbetsplats då och då – det säger den forskningspolitiska debatten och det tycker också forskarna själva. Men svenska forskare är dåliga på att röra på sig. En ny undersökning från Naturvetarna visar att den låga forskarrörligheten i Sverige inte beror på att forskarna inte vill röra sig. De tycker helt enkelt inte att de kan, skriver Sofie Andersson, utredare inom forsknings- och utbildningspolitik på Naturvetarna.

Svensk forskning har god bredd men spetsen är för trubbig, skriver utbildningsministern på Dagens Nyheters debattsida. För industrin är spetsen inom akademisk grundforskning en förutsättning för långsiktig utveckling i Sverige. Det menar Maria Åstrand på Sandvik Coromant R&D.

Utan ett reformerat kvalitetsbegrepp och tydliga karriärvägar riskerar regeringens planerade elitsatsningar att konservera snarare än revolutionera forskningen. Långsiktighet – inte tillfälliga satsningar – är grogrunden för djärv och nyskapande vetenskap. Det menar Christian Broberger och Annette Granéli, ordförande respektive vice ordförande i Sveriges unga akademi.

Jan Björklund har aviserat nya medel som ska stärka eliten inom forskningen. Olof Hallonsten, som är fil dr i forskningspolitik och verksam vid Göteborgs universitet, efterlyser mer insikt i forskningspolitiken. Om man är ute efter snabbare och tydligare resultat som kan göras nyttig, varför gör man då satsningar som i praktiken gynnar de med enbart bevisad inomvetenskaplig skicklighet?

En helt avgörande faktor för att nå hög kvalitet i forskningen är förmågan att rekrytera högt kvalificerade forskare. Spetsforskningsprogrammet Pro Futura visar hur karriärvägarna för unga forskare inom humaniora och samhällsvetenskap kan utformas så att både forskningens intellektuella innehåll och individernas karriär främjas. 

Det bör vara tillåtet att samla in data för framtida forskning som inte är närmare specificerad. Förutsatt att forskarna inhämtat ett brett samtycke och att hanteringen av data sker på ett säkert sätt. Det skriver Pär Segerdahl i ett debattinlägg om LifeGene och Svensk Nationell Datatjänst.