2013-11-05 Astrid Söderbergh Widding, :, rektor vid Stockholms universitet

Ökad autonomi för lärosätena är helt nödvändigt

En ökad autonomi för lärosätena är inte bara högst önskvärd, utan helt nödvändig för framtiden. Men att det skulle betyda att stiftelseformen vore att föredra gentemot nuvarande verksamhetsform är långtifrån självklart, skriver Stockholms universitets rektor Astrid Söderbergh Widding, som vill diskutera sakfrågor hellre än ideologi.

Astrid Söderbergh Widding:
Foto: Eva Dalin


Högskolestiftelser eller ej? Debattens vågor har gått höga under den senaste månaden, till den grad att varje nytt inlägg riskerar att kännas en aning överspelat på förhand. Att det finns allvarliga brister i regeringens utredning måste vid det här laget ses som fastslaget. De flesta stenar har också redan hunnit vändas på både en och två gånger. 

Om en sak verkar alla i sektorn dock vara överens. En ökad autonomi för lärosätena är inte bara högst önskvärd, utan helt nödvändig för framtiden. Det kan gälla möjligheterna till en bredare, mer mångsidig finansieringsbas, exempelvis möjligheten att äga och förvalta olika former av egendom. Vidare kan det gälla möjligheten att bilda aktiebolag utan samtycke från regeringen. Vissa särskilda internationella avtal kan behöva träffas, och avregleringar krävs alltjämt gällande styrning av lärosäten, till exempel avseende graden av frihet ifråga om användning av anslagsmedel. Men autonomibehovet kan i lika hög grad också gälla den detaljstyrning från staten som kan ske ifråga om exempelvis utpekandet av strategiska forsknings- eller utbildningsområden, som i själva verket redan idag i väsentlig grad begränsar den reella autonomin. 

Å ena sidan en avreglering, å andra sidan en återreglering

Att detta generella behov av ökad autonomi med nödvändighet skulle betyda att stiftelseformen vore att föredra gentemot nuvarande verksamhetsform är långtifrån självklart. Särskilt gäller det den nya stiftelseform, högskolestiftelse, som skisseras i utredningen. Å ena sidan innebär den en massiv avreglering i förhållande till nuvarande regelverk. Å andra sidan tvingas man till en massiv återreglering, i och med att den nya stiftelseformen kommer att sakna de ekonomiska muskler som eljest brukar utgöra den grundläggande styrkan i en dylik organisationsform. Därtill måste läggas det faktum att målsättningen rent allmänt måste vara att tillförsäkra generella förbättringar inom sektorn som helhet, snarare än att införa en särskild styrelseform för vissa lärosäten. 

Givet regeringens totala reträtt i frågan, inför ett på goda grunder förväntat fundamentalfiasko, inte minst i kraft av de extremt negativa remissvar som inkommit från instanser såsom Justitiekanslern och Ekonomistyrningsverket, gäller det nu för högskolesektorn att själva tänka om radikalt inför framtiden. Den tidigare utredningen var gjord på tjänstemannanivå helt utan dialog med sektorn. Redan här finns högst väsentlig förbättringspotential. Det är nödvändigt att universiteten själva ges möjlighet att komma till tals ifråga om den framtida utvecklingen på forskningens och den högre utbildningens område. 

Ställ sakfrågorna i centrum

För framtiden vore det mest angelägna att själva sakfrågorna ställdes i centrum, istället för ideologiska frågor. Vad behöver universiteten rent faktiskt ifråga om autonomi för att Sverige ska kunna gå framåt som kunskapsnation, och hur kan detta bäst tillgodoses – inom ramen för eller utanför gällande regelverk? Hur ska en bred politisk förankring av dessa behov bäst ske, som kan garantera långsiktig hållbarhet för sektorns hjärtefrågor, oberoende av potentiella politiska omsvängningar? Forskning och utbildning är den allra viktigaste frågan för Sveriges framtid. Frågan är hur den bäst tillgodoses. 

Astrid Söderbergh Widding
Rektor vid Stockholms universitet

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter