2013-05-08 Gert Helgesson & Stefan Eriksson, docenter i medicinsk etik, Karolinska institutet resp. Uppsala universitet

Öka rättssäkerheten vid misstänkt forskningsfusk

Rättssäkerheten behöver bli större när det gäller frågor om forskningsfusk. Dagens hantering är långt ifrån optimal. Exempelvis bör inte – som nu – det berörda lärosätet på egen hand få avgöra om misstänkt oredlighet ska utredas. Viktigt är också att den som gör en anmälan får bättre skydd. Det kan också diskuteras om en del överträdelser mot god forskningssed bör regleras av brottslagstiftningen. Det skriver Gert Helgesson och Stefan Eriksson som båda är docenter i medicinsk etik vid Karolinska Institutet respektive Uppsala universitet.

Gert Helgesson, Stefan Eriksson

Gert Helgesson, Stefan Eriksson
Foto: KI/UU

Vetenskapsrådet och Sveriges Universitets- och Högskoleförbund (SUHF) har under våren lämnat in en gemensam skrivelse till regeringen, där de föreslår att en utredning ska tillsättas med uppgift att föreslå förbättrade rutiner för hantering av oredlighet i forskningen. Målet är i första hand större tydlighet och rättssäkerhet. Vi instämmer helhjärtat i denna önskan. Men det finns viktiga vägval att göra, som kan få stora konsekvenser för framtida hantering av misstänkta och bekräftade fall av forskningsfusk och andra avvikelser från god forskningssed. Centrala frågor att ställa är: Vem ska utreda? Vad ska utredas? Vem ska besluta om åtgärder? Vilka befogenheter ska finnas att vidta åtgärder? Vem ska få anmäla? Hur ska anmälarna (så kallade whistleblowers) skyddas mot repressalier? Och hur ska de misstänkta skyddas så att de inte straffas redan innan det är utrett om de är skyldiga?

Vi har i boken Publiceringsetik (Studentlitteratur, 2013) argumenterat för att det behövs en professionell oberoende nationell instans för utredning av misstankar om avvikelser från god forskningssed. Exakt vilka uppgifter och befogenheter en sådan instans ska ha kan diskuteras. Ska det till exempel vara obligatoriskt att anmäla fall av en viss allvarlighetsgrad dit? Som det fungerar nu har universitet och högskolor sista ordet om vad som ska utredas, om det ska utredas internt eller externt, samt vilka påföljderna ska bli. De är också de enda som kan be Centrala Etikprövningsnämnden, den nationella instans som idag utreder misstänkt oredlighet, att göra en utredning. En uppenbar svaghet med dagens system är att det är upp till den enskilda högskolan att bestämma om det ska göras en ordentlig utredning eller om problemet ska sopas under mattan. En rimlig förändring är att även andra än högskolorna ska kunna anmäla misstanke om avvikelse från god forskningssed.

En inte ovanlig följd av att en anmälan görs om misstänkt oredlighet är att den eller de som gjort anmälan till sist blir de som råkar värst ut. Med dagens system lever man minst lika farligt som whistleblower som om man ägnar sig åt forskningsfusk. Det är inte rimligt. Det är viktigt att de som vågar säga till får ett bättre skydd, både för deras egen skull och för forskningens. Samtidigt måste den misstänkliggjorde ha rimliga möjligheter att försvara sig mot anklagelserna – principen att man är oskyldig tills motsatsen bevisats måste bevaras.

En annan viktig fråga är hur etik och juridik ska samspela i utredningar av avvikelser från god forskningssed. Bör somliga överträdelser regleras av brottslagstiftning? Bör utredningar i så fall delvis ske med polisiärt stöd, till exempel med möjlighet att beslagta datorer och annan utrustning om det gynnar utredningen? Här är det viktigt att tänka efter ordentligt innan man väljer väg. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det en fördel om en verksamhet är rättsligt reglerad, men man kan förstås tänka sig en reglering utan att därför göra forskningsfusk brottsligt – och utan att man öppnar för polisiära gryningsräder mot forskarnas arbetsplatser.

Vi är öppna för diskussion, men förespråkar preliminärt ett system där forskarsamhället håller rent framför egen dörr genom en oberoende instans. Främsta argumentet för detta är att ett sådant system blir mer flexibelt och därför sannolikt lättare kan hantera en föränderlig forskningsvärld. En nackdel med förslaget är att det kan bli svårare att säkra bevis jämfört med om oredlighet hanterades inom rättssystemet.

Oavsett val av lösning är det av vikt att såväl grunden för att utreda, som de åtgärder som vidtas om den misstänkte befinns skyldig, blir likartade över hela landet. Finansiärer, industri, tidskrifter och universitet bör alla gemensamt samarbeta med en ny oberoende instans och ha samma inställning till avslöjade avvikelser. För vetenskapens skull är kanske det viktigaste av allt att den misstänkta forskningen efter utredning transparent och öppet redovisas, så att det framgår till vilka delar den kan anses tillförlitlig och till vilka delar den måste anses oanvändbar.

Gert Helgesson och Stefan Eriksson
Docenter i medicinsk etik vid Karolinska Institutet respektive Uppsala universitet