2021-11-09 Sveriges unga akademi

OHållbart system för overhead

Hur mycket overheadkostnader som lärosäten, institutioner och ämnesområden tar ut varierar stort, det visar den kartläggning som Sveriges unga akademi har gjort. Vilket stöd den enskilde forskaren får för dessa pengar skiljer sig också mycket. I synnerhet för forskare i början av karriären kan detta få stora konsekvenser, menar företrädare för akademin.

Mia Liinason, Ronnie Berntsson, Johan Rockberg, Rikard Landberg

Den största delen av forskningen vid svenska lärosäten finansieras med externa forskningsbidrag från skattefinansierade forskningsråd och från privata stiftelser. För unga forskare är dessa externa medel särskilt viktiga, eftersom de gör det möjligt att få pröva egna idéer och utvecklas till en självständig forskare. Sådana bidrag finansierar inte bara den direkta forskningen, utan delar av dem används även till att täcka gemensamma kostnader för lokaler, ekonomer, personalhandläggare med mera, vilket vanligtvis kallas för overhead[1] eller OH.

Nivån på OH, vem som ska betala vad, och vilken typ av stödverksamhet den ska finansiera, har genom åren varit en återkommande diskussion bland forskningsfinansiärer och lärosäten.[2],[3] Diskussionerna har lett fram till den så kallade SUHF-modellen för overhead. Denna modell möjliggör för forskaren att söka medel inte bara för själva forskningsprojektet utan även för de extra OH-kostnader som tillkommer.

Flera forskningsfinansiärer accepterar emellertid inte denna modell fullt ut. Motiveringen kan vara att stiftelsens stadgar ej tillåter det, eller att de vill fokusera på finansiering av kostnader med en tydlig anknytning till det konkreta forskningsprojektet.[3] Därför är det inte ovanligt att forskare behöver ha medfinansiering för att kunna betala OH-kostnaderna. Sådana medel är ofta svåra att få tag på, då finansiären måste godkänna att de endast går till att täcka administrativa kostnader. I värsta fall innebär det att forskare inte kan söka vissa bidrag eftersom OH-täckning saknas.

För att få en överblick över OH-situationen har vi gjort en kartläggning bland Sveriges unga akademis ledamöter. Den visar på stora variationer i OH-nivåerna mellan lärosäten, institutioner och ämnesområden, från ca 20 till 60 procent. Det är dock svårt att jämföra procentnivån rakt av, eftersom sättet på vilket OH betalas varierar mellan institutioner.[4]

Vi ser också stora skillnader i vilket stöd den enskilde forskaren får för dessa pengar. Detta har en direkt inverkan på möjligheterna att finansiera och bedriva forskningsverksamhet. Nivån på OH avgör både vilka nödvändiga kostnader forskaren själv måste budgetera för och hur mycket pengar som måste skjutas till i medfinansiering för att täcka extrakostnader för annat än det faktiska projektet.

Det innebär till exempel att för ett projektbidrag från Vetenskapsrådet kan det skilja upp till 1 miljon kronor tillgängliga medel för den faktiska forskningen i projektet, enbart beroende på vid vilket lärosäte och vilken institution forskaren är verksam. För ett ERC-bidrag kan det skilja upp till 5 miljoner kronor. Dessutom har många forskningsfinansiärer, inklusive ERC, en maxnivå för OH-påslag som ligger långt under den faktiska nivån på många institutioner i landet. Kontentan blir att forskares möjligheter att söka externa medel försämras vid de universitet där medfinansiering för att täcka överskjutande OH inte täcks av universitetet.

Vår kartläggning visar också att OH-systemet är icke-transparent, komplext och svåröverskådligt. Vad får gemene forskare egentligen för pengarna? Trots att SUHF-systemet föreskriver enkla och transparenta redovisningsprinciper skiljer sig de ekonomiska ramverken drastiskt åt. Det gäller inte bara mellan lärosäten, utan också mellan fakulteter och institutioner på samma lärosäte. Till exempel kan hyra och IT-stöd ingå i OH-kostnaden på en institution, medan detta betalas separat på en annan. Vår undersökning visar också att det inte nödvändigtvis är den som betalar högst OH som får mest stöd, vilket gör att systemet kan upplevas som dyrt och orättvist.

Grundprincipen för overhead är god: alla som drar in externa medel ska hjälpas åt att betala för gemensamma kostnader. Men OH-systemets komplexitet och brist på transparens gör att utfallet är svårt att förstå och ibland förefaller direkt orättvist. Särskilt problematisk är situationen för forskare i början av karriären. Dessa saknar ofta möjlighet att få nödvändig medfinansiering för forskningsbidrag och har inte heller möjlighet att påverka nivån på lärosätets OH-uttag eller vad pengarna används till.

Sveriges unga akademi föreslår att frågan om medfinansiering av OH som överstiger gränsen för vad finansiären tillåter lyfts till central nivå på alla lärosäten – åtminstone när det gäller större bidrag som ERC och motsvarande. Det är angeläget att inte lägga krokben för framtidens forskningsledare, utan sänka trösklarna för unga forskare att söka de bidrag som anses vara de allra mest önskvärda – både för den enskilde forskaren och för lärosätet där denne verkar.

Det är också angeläget att lärosätena och de stora forskningsfinansiärerna återigen genomlyser frågorna om OH-nivåer och medfinansiering, med målet att minska skillnaderna mellan lärosäten, öka effektiviteten och transparensen i verksamheten och ge ökad handlingsfrihet för den enskilde forskaren. Vi tror att det är viktigt att skillnaderna minskas genom att sänka OH-uttaget där det är högt, snarare än att höja det där det är lågt.

För att bibehålla och vidareutveckla forskning i världsklass behöver Sverige ett OH-system som inte hindrar utan uppmuntrar forskare att söka forskningsbidrag, och som i största möjliga utsträckning kanaliserar dessa bidrag till den faktiska forskningsverksamhet som de är avsedda att stödja.

För Sveriges unga akademi,
Mia Liinason, vice ordförande
Ronnie Berntsson, forskningspolitisk talesperson
Johan Rockberg, forskningspolitisk talesperson
Rikard Landberg, ledamot

[1] Andra termer som förekommer är ”indirekta kostnader”, ”omkostnadspålägg”, ”OH-påslag” m.m.

[2] Se t.ex. SUHF (2012) SUHF-modellen – redovisningsmodell för indirekta kostnader vid universitet och högskolor

[3] Göran Blomqvist (2014) Indirekta kostnader och lokalkostnader i externfinansierade forskningsprojekt

[4] OH betalas i form av ett procentuellt påslag som görs på vissa fastställda kostnader. Det varierar mellan institutioner och lärosäten vilka dessa kostnader är. Vanligast är att påslaget görs på enbart lönekostnader eller på både lönekostnader och driftkostnader.

Fotografer: Erik Thor/SUA, Rasmus Bengtsson, Martina Butorac

6 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Björn Högberg

    Hyra är en stor bov i dramat, vissa universitet bakar in hyra i OH, andra lägger det som direkt kostnad. Blir enorma skillnader.

    2021.11.09

  • Jonas Tegenfeldt

    Mycket viktig fråga! En modell vore att frågan om OH blir en fråga enbart mellan finansiär och lärosäte så att den enskilde forskaren inte behöver lägga kraft på detta. Jämför gärna med situationen i Tyskland.

    2021.11.11

  • Rikard

    Vi tog hänsyn till detta i vår analys och ser att skillnaderna är stora oavsett detta. /Rikard

    2021.11.11

  • Thomas Helleday

    Det är upp till var universitetsledning (rektor) att bestämma nivå på OH. Universiteten skulle om de vill kunna uppmuntra forskare som får externa medel genom att medfinansiera från statsanslaget. Skulle det finnas intresse att locka unga lovande forskare som drar in stora externa medel och publicerar bra skulle detta vara en självklarhet. Idag finns tyvärr inget resultattänk bland universitetsledningarna, nivån på forskningen är betydelselös eftersom det knappast påverkar statsanslaget. Så att medfinansiera OH med några få procent är inte värt den forskning man får. Det finns mycket att städa upp i högskolevärlden för att premiera forskare som drar in egna medel.

    2021.11.11

  • Joakim Amorim

    Tack SUA för bra artikel (igen)!
    • EU provade Full kostnadstäckning under ett av de tidiga ramprogrammen och kom i en rapport fram till att modellen var “a major source of financial errors and complexity”
    • Internationell standard för OH är fixed rate dvs en fast procentsats
    Fixed rate är mycket mer transparent och ”rättvist” för forskare samt mycket enklare för finansiärer. Varför skulle en privat finansiär välja att finansiera en forskare på ett lärosäte med hög OH istället för ett lärosäte som har låg OH, givet att deras projekt har samma vetenskapliga kvalitet?

    2021.11.11

  • Ingela Visuri

    Tack för att ni lyfter detta!

    Jag hamnade i kläm när jag fick en internationell post doc från Vetenskapsrådet och lärosätet meddelade att jag nu skulle gå ner 11.000kr från min ordinarie månadslön pga hög OH. När jag bestämde till slut mig för att flytta mina medel till ett annat lärosäte meddelade arbetsgivaren att de kunde medfinansiera för OH, men det skedde efter tre månaders omständiga förhandlingar.

    2021.11.11

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter