2014-03-05 Sara Eldén & Anna Jonsson, filosofie doktor i sociologi resp. docent i företagsekonomi

Nydisputerade saknar forum

Dagens otydliga karriärvägar och osäkra anställningsförhållanden riskerar att skapa en rädd och tyst doktor. Men en tyst doktor har svårt att bidra till den förnyelse och föryngring som krävs för att möta en ökad internationell konkurrens. Sara Eldén och Anna Jonsson lyfter fram behovet av samlade röster för en starkare akademi, i boken Efter festen.

Sara Eldén & Anna Jonsson
Foto: Privat

I kunskapsnationen Sverige är det idag många nydisputerade doktorer som vaknar upp till en stor osäkerhet – dagen efter den stora festen. Postdoktorns utsatta position har lyfts fram i ett antal utredningar, rapporter och debatter de senaste åren. Otydliga karriärvägar och osäkra anställningsförhållanden är några av de kritiska faktorer som har identifierats och som riskerar att äventyra framtida kompetensförsörjning inom svensk forskning och utbildning.

Hur ser då tillvaron ut i praktiken för de färdiga doktorer som Sverige har investerat mycket tid och resurser i? Hårdraget kan postdoktorns situation sägas gå i två olika riktningar om man vill stanna inom akademin: antingen vägen mot undervisningsmeritering, eller vägen mot forskningsmeritering.

Undervisningen sker nästan utan undantag inom ramen för korta vikariat, inte sällan helt beroende av personliga kontakter, och ofta på flera institutioner och olika lärosäten samtidigt. På många institutioner utförs idag den dagliga driften av vikarierande lektorer, något som försvårar långsiktigheten och kvalitetsarbetet i undervisningen och som också, i värsta fall, öppnar för svågerpolitik och utnyttjande av (foglig och kanske inte alltid nytänkande) arbetskraft. Frågan är om vi inte idag på vissa institutioner håller på att få en reservarmé av doktorer, i ständig jakt på undervisningstimmar för meritering och – rent krasst – försörjning. En reservarmé som också riskerar komma allt längre ifrån en av grundpelarna för akademin – forskningen.

För den som istället lyckats erhålla forskningsfinansiering – inte sällan i form av icke-pensionsgrundande postdok-stipendium – handlar utmaningen istället om att få undervisningserfarenhet och en plattform att stå på, eftersom stipendierna inte alltid är kopplade till ett lärosäte, vilket är viktigt för att kunna bli anställningsbar. Och har du inte anställning har du inte alltid rätt till en arbetsplats. I vissa fall leder det till en situation där forskningen blir ”back office” utan ”office”, vilket både innebär att forskningen blir alltmer osynlig i mötet med studenter, och att möjligheterna minskar om att få ansöka om att antas som docent vid ett lärosäte.

Så ser vardagen oftast ut för den nybakade doktorn. Ingången i det som har kommit att kallas den postdoktorala fasen – fasen då det verkligt självständiga akademiska arbetet ska ta fart och doktorn på allvar ska börja bidra till akademins utveckling och välmående. Dagens situation och den osäkerhet som råder riskerar, menar vi, att skapa en rädd och tyst doktor. En doktor som många gånger bidrar stort till att uppnå lärosätenas strategiska planer och visioner om att bli ”av världsklass”, men som samtidigt saknar en formell plats och röst i nuvarande struktur och system. En doktor som lever i en gråzon i väntan på att få träda in i rampljuset och bli en fullvärdig medlem av akademin, eller – om ljuset aldrig tänds – försvinna ut bakvägen.

En tyst doktor har svårt att bidra till den förnyelse och föryngring som krävs för att möta en ökad internationell konkurrens. Osäkerheten leder till tvivel om möjligheterna till en fortsatt akademisk karriär. Särskilt verkar detta gälla kvinnor. Den uppenbara faran är att vi riskerar förlora värdefullt kunnande. Medan det numera är självklart att doktoranden har forum och plattformar för att kunna påverka sin tillvaro genom t.ex. en doktorandombudsman eller representation i styrelseorgan så är möjligheterna att påverka och bidra begränsad om inte obefintlig för den nydisputerade doktorn.

Trots en stark politisk vilja, välmenta initiativ och genomförda lagändringar för att förbättra karriärmöjligheter så faller inte alltid förändringsinitiativen väl ut i praktiken. Anledningarna kan naturligtvis vara flera, men segheten i förändringsviljan – på olika nivåer, från universitetsledning till institutionsnivå – är påtaglig. Sett utifrån ett organisationsperspektiv samverkar inte alltid rådande strukturer och kulturer, vilket i sig underminerar en mer genomgående förändring.

För att verklig förändring ska komma till stånd måste de postdoktorala rösterna nu på allvar få gehör. Det är bland dessa som de konstruktiva idéerna finns, de som krävs för att stärka förnyelsepotentialen i svensk forskning och utbildning. Vår bok Efter festen vill bidra till just detta genom att ta sin utgångspunkt i postdoktorala röster och erfarenheter. Syftet är tudelat, dels att stärka den enskilda doktorn i hans/hennes fortsatta karriär genom att belysa aspekter, eller pusselbitar, som är viktiga för att ta sig vidare från doktor till docent, men också att invitera till kritisk reflektion kring rådande struktur och kultur.

Genom att skingra känslan av osynlighet och i stället skapa en känsla av samhörighet postdoktorer emellan hoppas vi att boken ska vara startskottet för mer och fler samtal om akademin, samtal i vilka postdoktorn ska ha en självklar plats. En inkluderande akademi är också en starkare akademi!

Sara Eldén, filosofie doktor i sociologi, Lunds universitet
Anna Jonsson, docent i företagsekonomi, Göteborgs universitet

Fotnot: Den 5 mars kl. 15-17 bjuder vi in till seminarium vid Stockholms universitet, Kräftriket, hus 2, plan 3, rum 312, för den som är nyfiken på att samtala om framtidens akademi.