2016-05-26 Göran Collste, professor i tillämpad etik vid Linköpings universitet

Norge går före när det gäller forskningsetik

Norge ligger långt före Sverige när det gäller forskningsetisk medvetenhet. I april införde grannlandet riktlinjer som faktiskt ger konkret vägledning, skriver Göran Collste som vill se något liknande i Sverige.

Göran Collste
Foto: Linköpings universitet

I april i år lanserades två nya forskningsetiska riktlinjer, eller koder, för naturvetenskap och teknik, respektive för samhällsvetenskap, humaniora, juridik och teologi av de norska nationella kommittéerna för forskningsetik.

Riktlinjerna för naturvetenskap och teknik omfattar cirka 20 sidor och behandlar bland annat forskarens samhällsansvar, vetenskaplig oredlighet, risker och försiktighetsprincipen, intressekonflikter vid uppdragsforskning och normer för forskningsförmedling.

Riktlinjerna för samhällsvetenskap, humaniora, juridik och teologi är ännu mer omfattande. De är indelade i normer för god vetenskaplig praxis, normer som reglerar forskarsamhället, förpliktelser mot dem som deltar i forskningen och forskarens relation till övriga samhället. För samhällsvetenskaplig forskning betonas betydelsen av personskydd, informerat samtycke mm. Riktlinjerna utvecklar skillnaden mellan etik och juridik och betonar betydelsen av den etiska reflexionen.

Forskarens etik påverkas av den institutionella omgivningen och forskare som fuskat verkar ofta i osunda forskningsmiljöer. De norska reglerna understryker forskningsinstitutionernas ansvar: ”Forskningsinstitusjonene skal sikre god og ansvarlig forskning ved å forebygge uredelighet og forvalte de forskningsetiske retningslinjene” och man betonar att en god forskningsetik förutsätter goda miljöer: ”Gode forskningsmiljøer er preget av forskere som leser hverandres arbeider, og som gir hverandre positiv og negativ kritikk…”.

Båda koderna behandlar forskningsetiska frågor som är särskilt aktuella idag. Vi har exempelvis under senare år sett en tilltagande uppdragsforskning som innebär forskningsetiska utmaningar. Riskerna med denna utveckling uppmärksammas i koderna. Det betonas att kunskap är ”et kollektivt gode, og hvis forskningen blir privatiserer i for stor grad, vil det hemme både kunnskapsutviklingen og forskningens samfunnsbidrag”. Uppdragsgivaren får inte påverka metodval eller resultatet eller inställa publicering, betonas det vidare.

Risken med etiska principer för forskning kan vara att de är kortfattade och allmänt hållna att de inte ger någon vägledning. De norska riktlinjerna är så pass ingående att de faktiskt ger konkret vägledning och samtidigt så generella att de är användbara för forskare inom olika discipliner.

De båda forskningsetiska koderna är världsunika i sitt slag och de kommer att översättas till engelska. De visar att Norge ligger långt före Sverige när det gäller forskningsetisk medvetenhet. De norska forskningsetiska kommittéerna publicerar också den mycket läsvärda tidskriften Forskningsetikk som utkommer med fyra nummer per år. Några liknande initiativ finns ju inte alls hos oss. I Norge kom Sudböaffären, det vill säga avslöjandet 2006 av den norske cancerforskaren Jon Sudbös forskningsfusk, att leda till ett forskningsetiskt uppvaknande. Vågar man hoppas att Macciariniaffären får samma konsekvenser i Sverige? Och då inte enbart när det gäller frågor om oredlighet och forskningsfusk utan mer generellt om forskares ansvar och etiska normer för forskning.

Göran Collste
Professor i tillämpad etik vid Linköpings universitet och verksam inom EU-projektet Satori som studerar etisk prövning av forskning och innovationer

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Ronald Stade, rådgivare i forskningsetiska frågor vid Malmö högskola

    Ett juridiskt skydd för den enskilda forskningspersonen, ett lagstadgat krav på etikprövning och etikprövningsnämnder med status som oberoende myndigheter ger ett bättre skydd än många och långa skrifter. Jag håller med andra ord inte alls med Göran Collste om att Norge kan tjäna som föredöme för Sverige när det gäller forskningsetik. Tvärtom anser jag att det är lagstiftarens och statens ansvar att värna den enskilda forskningspersonens värdighet, integritet och säkerhet. Att hylla eller rentav återgå till ett system som överlämnar det forskningsetiska ansvaret till forskarna och forskningsadministratörer, dvs. till just de personer som forskningspersonerna eventuellt behöver skyddas från, är otillräckligt. En annan sak, som Göran Collste och jag förmodligen är överens om, är att sprida medvetenheten om att forskningsprojekt behöver etikprövas. Mörkertalet för forskning som enligt gällande lag borde etikprövas, men som forskare och deras huvudmän underlåter att lämna in till en etikprövningsnämnd för granskning, verkar vara mycket stort.

    2016.05.27

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter