Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

debatt

Efter Macchiarini: Ingen time out behövs. Men ett nytänk tack!

Macchiariniaffären har lärt oss faran av ensidiga hajpade strategiska satsningar, som gjort att den akademiska grundstrukturen fått stå tillbaka. Det måste finnas plats för forskare som ställer kritiska frågor trots att de inte publicerar så mycket eller drar in anslag, menar Hugo Lagercrantz, senior professor i barnmedicin vid KI.

Leende man med ljus skjorta och mörk kavaj.

Hugo Lagercrantz (Foto: Jacob Forsell)

Göteborgsprofessorn Bo Risberg anser att den medicinska Nobelstiftelsen borde ha tagit ”time out” när det gäller utdelning av medicinpriset (Curie 2016-10-03). Anledningen är att den medicinska Nobelförsamlingen med dess nära koppling med Karolinska institutet (KI) också är ansvarigt för Macchiariniskandalen. Han menar att ”Man får gå tillbaka till tidiga 40-talets Tyskland för att finna dess motsvarighet”. Det är en osmaklig jämförelse som devalverar de nazistiska läkarnas brott. Frågan är också varför KI skall drabbas av en kollektiv bestraffning, när endast ett fåtal av KI:s cirka 300 forskargrupper är inblandade. Men Macchiarinidebaclet kanske ändå kan leda till en omprövning av nuvarande forsknings-politik och kultur i allmänhet och vid KI i synnerhet.

Vissa externa fonder satsar väldigt mycket pengar på ”strategiska projekt”, särskilt till KI vilket i och för sig är bra. Men ju mer anslag man drar in till institutionen, desto mer får man också från Vetenskapsrådet, ALF-medlen och KI. ”The winner takes it all”. Just inom stamcellsforskningen har det funnits så mycket pengar att det var lätt att anställa Macchiarini utan sedvanligt ansökningsförfarande. Förlorarna är den majoritet av kliniska forskare som ägnar sig åt mindre glassiga projekt, som nu kommer få det ännu svårare att få etiskt tillstånd och krångligare att studera journaler för forskningsändamål. Att också hela tiden påminnas om att ens ställning som forskare sitter löst, om man inte publiceras i topptidskrifter och drar in stora forskningsanslag medför att all kraft går åt till att söka anslag. Man frågar sig alltid ”What´s in it for me?” när det gäller att ifrågasätta kollegernas forskning eller vara med i en etisk kommitté.

Enligt Nobelpristagaren Randy Schekman måste vi komma ifrån ”the tyranny of the impact factor” som det innebär att publicera ”flashy research in glitzy journals”.

Trots detta envisas KI med att bara lyfta fram artiklar från tidskrifter med en impaktfaktor över 15 på sin hemsida.

Vad som i stället behövs är att se till att det finns en kritisk massa av kliniskt verksamma läkare, som ifrågasätter rutiner som Agnes Wold påpekat i sin utmärkta krönika i Fokus (2016-10-21). Det är på det sättet man kommit fram till att spädbarn skall sova på rygg för att undvika plötslig spädbarnsdöd. Eller att patienter med ryggsmärta skall vara uppe och röra sig i stället för att ligga till sängs. Det är också viktigt att kräva att flera läkare forskar, som tidigare när en av fyra var disputerad. Tack vare att invärtesmedicinaren Barry Marshall var tvungen att göra ett forskningsarbete och söka upp en kufisk patolog (Robin Warren) i källarplanet upptäcktes magsårsbakterien Helicobacter pylori, vilket resulterade i ett Nobelpris år 2005. Flera av studierna publicerades i tidskrifter som de ansvariga för KI Discovers Seminars aldrig skulle drömma om att kolla upp.

Macchiariniaffären har lärt oss faran av ensidiga hajpade strategiska satsningar till förfång för den akademiska grundstrukturen, som har fått stå tillbaka. Vad som nu krävs är att varje klinik på en universitetsklinik har åtminstone ett obligatoriskt forskningsseminarium i veckan i stället för utbildning i värdebaserad vård och dylikt strunt. Det måste finnas plats för forskare som är aktiva på seminarierna och ställer kritiska frågor trots att de inte publicerar så mycket eller drar in anslag. Jag tror sällan jag har lärt mig så mycket som av en mindre produktiv men ytterst kritisk forskare i Oxford. Han betraktades ändå som en tillgång på det gamla universitetet.

Opponentskap, sakkunnighetsuppdrag, och framförallt referee-uppdrag måste tillgodoräknas mer som meriter och ge aktivitetspoäng som grund för tilldelning av institutionsanslag. Som redaktör för Acta Paediatrica har jag noterat att det är lättare att få ett referee-utlåtande från Auckland än från Karolinskas Huddinge-site.

Nej, jag anser inte att Nobelförsamlingen skall ta time-out. Bara 14 procent av dess ledamöter var inblandade i Machiarini-affären och de kommer inte längre till mötena. Men däremot håller jag med Risberg om att vi inte kan fortsätta med ”Business as usual”.

Hugo Lagercrantz
Senior professor i barnmedicin vid KI
Ledamot i Medicinska Nobelförsamlingen 1994-2012

2013 Nobel Prize winner Randy Schekman challenges scientists to "break the tyranny of the luxury journals" (eLife) (English) Länk till annan webbplats.

Läs också i Curie:

Fallet Macchiarini visar att oredlighet bör utredas av oberoende instans (Curie)

Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg

Välkommen att skriva en replik eller ett annat inlägg om forskningens villkor! Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se

Mer om vad som gäller för att skriva i Curie

Du kan också kommentera på LinkedIn Länk till annan webbplats., Facebook Länk till annan webbplats. och X. Länk till annan webbplats.

Läs hela debattråden

Du kanske också vill läsa

Debatt 17 juni 2024

Göran Arnqvist, Uppsala universitet

Forskare måste kunna välja fritt var de vill publicera sig. Men det innebär inte att offentliga medel ska användas för att bekosta alla former av vetenskapliga publikationer. Det s...

Nyhet 17 juni 2024

Eva Barkeman

Ett enkelt föremål kan berätta en stark historia. Nobelprismuseets nya utställning innehåller över 280 saker från Nobelpristagare, ting som vittnar om märkvärdiga upptäckter och li...

Debatt 12 juni 2024

Frontiers förlag

Vi uppskattar diskussionen om forskningspublicering och öppen vetenskap, men den måste bygga på fakta och inte på åsikter, skriver Frederick Fenter på Frontiers i en replik på Göra...