Replik: Argumentet är gripet ur luften

Docent Fanny Forsberg Lundell kritiserar i en debattartikel i Curie (Hänvisa inte till forskning när det handlar om värderingar, 22/1 -19) forskarna Maria Rydell och Tommaso Milani för ett inlägg på SvD Debatt 14/1 -19 (Därför är språktest en dålig idé), där dessa vill problematisera användningen av språktest för medborgarskap. Forsberg Lundell menar att de egentligen baserar sin ståndpunkt på ideologiska uppfattningar, inte på empirisk forskning. Debatten blir lätt förvirrad när hon själv med hänvisning till en påstådd samsyn inom andraspråksforskningen argumenterar för en motsatt åsikt i frågan.

Huvudbudskapet i hennes artikel är att skiljelinjen mellan forskarroll och rollen som politisk aktivist måste vara tydlig när forskare deltar i samhällsdebatten. Detta är det lätt att sympatisera med, men relationen mellan forskning och samhälle är komplex.

Forsberg Lundell framför också ett annat budskap, baserat, som hon själv säger, på värderingar, inte på empirisk forskning, nämligen att språktest för medborgarskap kanske inte är en så dålig idé. Precis som Liberalerna/Folkpartiet kontinuerligt gjort alltsedan 2002 hävdar hon att kravet på språktest inte behöver uppfattas som diskriminerande, det kan lika gärna baseras på mottot att ”ställa krav handlar om att bry sig”.

För att underbygga detta ställningstagande hänvisar hon likväl till forskning: ”Jag skulle vilja påstå att det finns samsyn inom andraspråksforskningen att man på fem års tid, om man aktivt ägnat sig åt språkinlärning, inte har några problem att uppnå” den nivå som krävs i olika länders språktest, ofta B1 enligt Europarådets skala. (Fem år är tidsgränsen för medborgarskap i Sverige för majoriteten av de sökande.) Med detta argument avvisas en av Rydells och Milanis huvudinvändningar mot språktest, nämligen att testen hindrar vissa personer från att någonsin kunna erhålla medborgarskap. Problemet med Forsberg Lundells ”forskningsargument” är att det är gripet ur luften.

Den samsyn inom andraspråksforskningen hon gör gällande, att vem som helst skulle kunna uppnå en viss språknivå inom en viss tidsrymd, existerar förvisso inte. Tvärtom finns det i andraspråksforskningen flera exempel på fallbeskrivningar där personer trots både hög motivation och i övrigt gynnsamma förutsättningar på grund av individuella faktorer som de själva inte kan påverka har starkt begränsad framgång i sin språkinlärning – jag har själv i skrift diskuterat ett sådant fall. Kringskurna möjligheter att lära sig ett nytt språk kan också kopplas till låg utbildningsbakgrund, hög ålder, ett förstaspråk som starkt skiljer sig från målspråket eller den sociala/socioekonomiska situation som personen i fråga befinner sig i. Den individuella variationen i språkinlärningsframgång är helt enkelt ofantlig och mest påtaglig hos vuxna.

Den individuella variationen i språkinlärningsframgång är helt enkelt ofantlig och mest påtaglig hos vuxna

Så mer effektivt för invandrares angelägna och avgörande inlärning av svenska och för integrationen allmänt, precis som Rydell och Milani hävdar, är för det första förbättrad kvalitet i sfi generellt, och specifikt ett större hänsynstagande till individuella förutsättningar för språkinlärning. För det andra, och lika viktigt, behöver det skapas situationer i arbetsliv och sociala sammanhang i övrigt som möjliggör interaktion med svensktalande.

När Forsberg Lundell anklagar Milani och Rydell för att inte basera sina ståndpunkter på forskning utan på värderingar, bortdefinierar hon samtidigt de inriktningar inom aktuell sociolingvistisk flerspråkighetsforskning som dessa verkar inom och därför baserar sina argument på. Menar Forsberg Lundell att deras teoretiskt och metodiskt välgrundade forskning, bland annat deras väl mottagna avhandlingar som specifikt behandlar språktestning, inte representerar forskning?

På ett övergripande plan syftar forskning av detta slag bland annat till att skapa förståelse för varför språkfrågor ofta orsakar starka känslor och skapar konflikter i samhället och därför kan användas strategiskt i politiska sammanhang. Sociolingvistiskt inriktade forskare har i många invandringsländer (till exempel Australien, Israel, Kanada, Storbritannien, Sverige och USA) dragit slutsatsen att språktest i medborgarskapsprocessen inte allmänt leder till ökad framgång med språkinlärning (till skillnad mot när språktest förekommer inom ramen för språkundervisning, där de lämpligt använda klart kan ha en sådan effekt).

Idén om språktest för medborgarskap bygger på att det uteslutande är individen själv som med sin vilja styr hur bra det ska gå med den egna språkinlärningen: språktestet ska öka motivationen och den som inte lär sig tillräckligt mycket svenska har inte lagt manken till. Att detta är en synnerligen spridd uppfattning bland allmänheten framgår av sociolingvistisk forskning som studerar dominerande ideologier omkring språk, så kallade folkideologier eller common-sense-tänkande. Den internationella forskningen visar också hur sådana förhållanden utnyttjas i nationellt politiskt agerande. Forskningen visar vidare att motivationen att lära sig landets språk i själva verket är stark hos den absoluta majoriteten av de som bosätter sig i ett nytt land. Den kanadensiska andraspråksforskaren Bonny Norton har med hänvisning till invandrare som uttryckt en stark motivation att lära sig engelska men ändå misslyckats pekat på att motivation och vilja i sammanhanget inte kan förstås som ett begränsat individuellt fenomen. Motivation skapas i ett samspel mellan individ och omgivning, nämligen när språkinläraren märker att ansträngningarna ger utdelning. Detta kan ske när omgivningen öppnar upp och ”släpper in” till interaktiv gemenskap samt erbjuder inläraren en värdig identitet och möjliggör en reell plats i det nya samhället.

Forskarens medverkan i samhällsdebatten behöver bygga på en så god helhetsförståelse som möjligt av de företeelser som diskuteras

Forskarens medverkan i samhällsdebatten behöver bygga på en så god helhetsförståelse som möjligt av de företeelser som diskuteras. Det aktuella kunskapsläget om språktest för medborgarskap är naturligtvis inte fullständigt eller definitivt – som alltid – men existerande forskningsbaserad kunskap är inte heller oväsentlig eller uppenbart felaktig. Forskarens roll kan då handla om, som Rydell och Milani ger exempel på, att visa på komplexiteten i en fråga som ofta förenklas i politiska syften, i detta sammanhang att belysa i vilken utsträckning aktuella politiska ståndpunkter är i harmoni med kunskapsläget eller ej. Detta är inte liktydigt med ett politiskt ställningstagande. Och forskning måste också bedrivas om frågor som är politiskt laddade – det är ofta här vi finner de samtida samhälleliga utmaningarna.

Kenneth Hyltenstam
Professor emeritus, Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet

Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfonds årsbok 2009: Samtal i rörelser: Elva essäer om mänskliga möten och språkens kraft Länk till annan webbplats.