2016-05-09 Jonas Bjelfvenstam, generaldirektör VTI

Någon måste ta på sig ledartröjan

Forskning kring fordonssäkerhet är relativt omfattande, men insatserna när det gäller forskning kring oskyddade trafikanters säkerhet, beteendefrågor och olika gruppers särskilda behov är betydligt mer begränsade. Därför behöver vi ett perspektivskifte i trafiksäkerhetsforskningen skriver Jonas Bjelfvenstam på Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI.

Jonas Bjelfvenstam
Foto: VTI

I budgetpropositionen för år 2016 kan man läsa att regeringen vill intensifiera trafiksäkerhetsarbetet under de kommande åren. Arbetet ska ”säkerställa att trafiksäkerhetsfrågor belyses grundligt och att politiken utvecklas i syfte att stärka trafiksäkerheten inom alla transportslag” (Prop 2015/16, UO22, s. 60).

Tanken att blåsa energi i trafiksäkerhetsarbetet är utan tvekan nödvändig. Efter nästan två decenniers framgångsrikt arbete med nollvision och etappmål kan det vara dags att ompröva gamla mantran och ta ny sats för att behålla svenskt trafiksäkerhetsarbete på kartan.

Även om antalet omkomna minskat rejält sedan nollvisionen antogs, så tycks minskningen av dödstalen i trafiken nära nog ha stannat av. Skadefallen för oskyddade trafikanter, inte minst cyklister, är många. Forskningen kring trafiksäkerhet är relativt omfattande i fråga om fordonssäkerhet och om hur system och komponenter i bilar och tunga fordon kan utvecklas för att bidra till en säkrare vägtrafik. Det är bra, men insatserna när det gäller forskning som rör oskyddade trafikanters säkerhet, beteendefrågor och olika gruppers särskilda behov är betydligt mer begränsade. Här behöver forskningsfinansiärerna, till exempel Vinnova och Trafikverket göra mer för att rikta om fokus och säkra kompetensen på dessa, litet ”mjukare” områden! Det betyder självfallet inte att forskning om fordonssäkerhet inte behövs, utan snarare att det behövs mer av andra forskningsinsatser.

Jag tror att det svenska trafiksäkerhetsarbetet stannade upp i samband med den stora omorganisationen av transportmyndigheter för några år sedan. Ett uttalat så kallat sektorsansvar fanns tidigare angivet för såväl Vägverket som andra myndigheter i transportsektorn. Dessutom fanns ett stort internationellt engagemang som syftade bland annat till att öppna utländska dörrar för svenska företag med intressen i trafiksäkerhet. En förändrad inriktning för svensk biståndspolitik gav sämre förutsättningar att erbjuda svenskt trafiksäkerhetskunnande internationellt.

När Vägverket försvann blev det otydligt vem som skulle ta ledning och ansvar att driva på i trafiksäkerhetsarbetet. För mig framstår det som naturligt att det är Trafikverket som ska ta en sådan pådrivande roll, medan den andra stora myndigheten i sektorn, Transportstyrelsen, måste ha en fortsatt viktigt roll för reglering och tillsyn.

Svenskt trafiksäkerhetsarbete behöver bredd, djup och riktning. Bredd i meningen att enskilda, organisationer, företag, kommuner och myndigheter behöver mobiliseras och engageras. Djup i meningen att kunskapsutveckling måste ses som en grundsten i ett framgångsrikt arbete för trafiksäkerhet. Och riktning genom att någon organisation måste ta på sig ledartröjan och vara den som inspirerar, motiverar och driver övriga aktörer.

Om svensk trafiksäkerhet ska bli något mer än en fråga om att bygga säkra bilar, är det nödvändigt att tänka lite utanför invanda ramar i regeringens kommande strategi för trafiksäkerhet.

En bredare kunskapsbas behöver byggas och underhållas, samverkan mellan trafikslagen ökas och ansvarsfördelningen tydliggöras. Med många års erfarenheter och ett högt internationellt anseende har Sverige alla förutsättningar att ta trafiksäkerhetsarbetet till nya höjder.

Jonas Bjelfvenstam
Generaldirektör VTI

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter