Metoo, makten och de kvinnliga professorerna

Nu har turen kommit till oss. Vi är 2 400 kvinnor inom akademin som gjort gemensam sak och gjort våra röster hörda genom akademiuppropet.

Jag är en av dem som skrivit under detta upprop mot sexuella trakasserier. Jag har egna erfarenheter av att seniora manliga kolleger utsatt mig för sexuella trakasserier eller ren diskriminering på grund av kön. Mina försök att säga emot har tystats ner, också när jag rapporterat till ansvariga. Det har hetat att ”du ska sluta med jämställdhetsarbetet och koncentrera dig på forskningen” och ”vi vill inte ha konflikter på institutionen”.

Hur skulle det vara att inse att etiken är själva fundamentet för verksamheten? Att det inte är någon mening att spela om vi inte jämnar ut spelplanen? Mot bakgrund av de systematiska trakasserier och den diskriminering som kvinnor utsätts för i akademin är det inte konstigt att vi bara har 25 procent kvinnliga professorer i Sverige idag.

Inom akademin är medvetenheten om jämställdhetsproblematiken fortfarande för låg. Det finns mängder av forskning som visar hur män och kvinnor inom akademin behandlas olika. Det förekommer en omedveten diskriminering där kvinnors prestationer konsekvent undervärderas jämfört med mäns. På samma sätt finns det lägre förväntningar på vad kvinnor kan tillföra i akademin, vilket exempelvis minskar kvinnors möjligheter till samarbeten [1].

Det finns mängder av forskning som visar hur män och kvinnor inom akademin behandlas olika.

Eftersom diskrimineringen genomsyrar systemet så ackumuleras ett manligt övertag som får dramatiska konsekvenser på sikt. Det här går att visa med vetenskapliga metoder. I en studie utgick man ifrån en situation med lika många kvinnor och män och en könsdiskriminerande effekt på bara 1 procent. Men när denna diskriminering upprepades i flera omgångar fanns till sist endast 35 procent kvinnor kvar i slutet av karriären [2].

Baserat på detta är det lätt att förstå att vi fortfarande har ett akademiskt glastak, med endast 25 procent kvinnliga professorer (16 procent inom naturvetenskap och teknik). Den uppmätta diskrimineringen vid publiceringar på grund av förstaförfattarens kön (den så kallade Matilda-effekten) samt diskriminering vid utvärdering av kompetens är nämligen ofta större än 1 procent. Ser man till den ackumulerade effekten räcker den för att förklara varför dagens andel av kvinnliga professorer inte är större.

Att det akademiska glastaket kan förklaras på det här viset styrks av många studier som visar på en könsdiskriminering på långt över 1 procent i enskilda steg. I en amerikansk studie undersökte forskarna vad som hände när en man och en kvinna med exakt samma meriter sökte en akademisk tjänst på medelnivå. Det visade sig att jobbet betydligt oftare gick till mannen, eftersom han ansågs vara mer kompetent, anställningsbar och värd mentorsinsatser. Männen fick en halv till en poäng högre poäng på en femgradig skala och erbjöds dessutom en högre lön [3].

I ett annat amerikanskt experiment fick seniora forskare exakt samma mejl från studenter med manliga respektive kvinnliga namn samt varierande etnisk tillhörighet (minoritetsetniska tillhörigheter: kinesisk, svart, spansk eller indisk). Studenten, som var i slutet av sin grundutbildning, sökte forskningssamarbeten som skulle kunna utvecklas till en doktorandtjänst. Beroende på forskningsfält uppmättes en könsdiskriminerande effekt på upp till 20 procent och effekten blev ännu starkare om studenten också hade ett minoritetsetniskt namn [4].

Effekten är även mycket stark inom undervisningen. På en online-kurs rättade läraren inlämnade prov under omväxlande kvinnligt och manligt namn. När läraren utvärderades efter avslutad kurs fick hen 20 procent högre poäng av de studenter som trodde att läraren var en man än av de studenter som trodde att läraren var en kvinna [5] . Effekten har även visats i ett mycket stort material där man kunde se att det var de manliga studenterna som visade prov på den största omedvetna diskrimineringen. Det fanns inga bevis för att männen var bättre lärare, snarare det omvända [6] .

De här exemplen visar att män uppbär vetenskapligt välbelagda privilegier som ger dem makt. Detta i kombination med akademins hierarkiska strukturer, med stipendiefinansierad forskning, korta anställningar och osäkra villkor, utgör en grogrund för sexuella trakasserier och övergrepp. Det finns också experimentell forskning som visar just på länken mellan makt och sexuella trakasserier [se översikt plus resultat i 7].

Det finns många vägar kvar att utforska när det gäller hur vi utbildar för att förebygga sexuella trakasserier samt hur vi hanterar anmälda trakasserier. Det är här fokus nu måste ligga för framtidens akademiska kultur. En kultur som fördelar makt mer jämnt mellan könen skulle också vara en god försäkring mot framtida metoo-vittnesmål.

Julia Uddén
Forskare vid Stockholms universitet

[1] The Matilda Effect in Science Communication: An Experiment on Gender Bias in Publication Quality Perceptions and Collaboration Interest - Silvia Knobloch-Westerwick, Carroll J. Glynn, Michael Huge, 2013 (sagepub.com) Länk till annan webbplats.

[2] www.ruf.rice.edu/~lane/papers/male_female (pdf) Länk till annan webbplats.

[3] Science faculty’s subtle gender biases favor male students (PNAS Länk till annan webbplats.)

[4] 2015_JAP. (nyu.edu) (pdf) Länk till annan webbplats.

[5] What’s in a Name: Exposing Gender Bias in Student Ratings of Teaching (SpringerLink) Länk till annan webbplats.

[6] Gender biases in student evaluations of teaching -(ScienceDirect) Länk till annan webbplats.

[7] Attractiveness of the underling: an automatic power --> sex association and its consequences for sexual harassment and aggression (PubMed) Länk till annan webbplats.