2013-03-19 Elias Eriksson, professor i farmakologi, Göteborgs universitet

Lindgren har missat vari problemet består

Stefan Lindgren försöker distansera sig från den av studenterna kritiserade läkarutbildningen i Lund, men bör tvärtom vara stolt över den konsekvens med vilken han drivit ett nedmonterande av de medicinska ämnena: först som ”programdirektör” i Lund, sedan som HSV-utvärderare och nu som regeringens enmansutredare. Men vad han fortfarande inte insett är att ämnena inte kan avskaffas utan att Sverige härmed förlorar – kanske irreversibelt – den specifika kompetens som är knuten till dessa, hävdar Elias Eriksson i replik på replik.

Elias Eriksson

Elias Eriksson
Foto: Göteborgs universitet

Lindgren har själv beskrivit de starka protester han mötte från kollegiet när han avskaffade den ämnesbaserade läkarutbildningen i Lund (Läkartidningen 38, 2007). Bland kritikerna fanns många skickliga kliniker, framstående forskare och erfarna lärare.

Det är förstås möjligt att alla dessa var förstockade och inskränkta, och att den av Lindgren anvisade vägen var den enda rätta. Men kanske bör man ändå överväga den alternativa hypotesen att det faktiskt var kritikerna som hade rätt.

För kanske föreligger det faktiskt relevanta skillnader mellan de olika kliniska ämnena – som till exempel kirurgi och psykiatri – vilka gör det till ett fiffigt arrangemang att studenterna i tur och ordning koncentrerar sig på respektive ämne.

Och kanske kan det vara en fördel att de dessförinnan fördjupar sig i de olika organens funktion, och hur dessa interagerar med varandra, under en lång och sammanhållen kurs i fysiologi.

Och kanske utgör en teoretiskt avancerad kurs i de molekylära principer som styr kroppens celler en förutsättning för att studenterna under sitt kommande yrkesliv ska kunna tillgodogöra sig framstegen inom en alltmer molekylärt sofistikerad läkekonst. Och för att några av dem ska entusiasmeras för denna komplexa materia i tillräcklig grad för att välja en framtid som forskare i medicinsk kemi.

Och kanske är faktiskt mycket av det som Lindgren vill inkludera i läkarutbildningen – av typen ledarskapsutbildning – sådant som studenterna ges rikliga tillfällen att snappa upp senare i livet. Medan en akademiskt upplagd grundutbildning utgör deras enda tillfälle att koncentrerat fördjupa sig i de humanbiologiska sammanhangen.

Den granskning av landets läkarutbildningar som HSV genomförde 2006–2007, för vilken Lindgren var överansvarig, hade utgjort ett bra tillfälle att förutsättningslöst utvärdera experimentet i Lund. Men tyvärr utsåg Lindgren en bedömargrupp av meningsfränder, helt utan representation från prekliniska ämnen, som dessutom fick sig förelagt enligt vilka kriterier man skulle betygsätta de olika lärosätena: som i Lund = högt betyg, på annat sätt = lågt betyg.

Inte otippat blev slutsatsen att utbildningen i Lund var fina fisken medan exempelvis den vid KI var klandervärd. Domslutet baserades inte på några som helst objektiva utvärderingar utan enbart på i vad mån de olika lärosätena ansågs uppfylla de godtyckliga kriterierna på vad som kan ses som ”modernt”. Myndighetens handläggning är genant.

När regeringens enmansutredare i sitt aktuella betänkande åberopar HSV:s rapport från 2007, som i sin tur hyllar avakademiseringen av läkarutbildningen i Lund, är det alltså Stefan Lindgren som med gillande hänvisar till Stefan Lindgrens prisande av Stefan Lindgrens tidigare insatser. Samsynen är rörande, men bara så länge man undviker att fråga de studenter som utsatts för Lindgrens reformiver.

I en artikel i Läkartidningens nätupplaga (http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=18608) , som är omistlig läsning för den som nu har att ta ställning till Lindgrens förslag, riktar lundastudenterna således skarp kritik mot den egna utbildningen:

  • “När ämnesföreträdare över huvud taget inte längre finns på fakulteten, när obekväma röster tystnat, då kan en läkarutbildning med mindre än sammanlagt en arbetsveckas lärarledd tid för basvetenskap om muskler och skelett anses tillräcklig.”
  • “Vi vill läsa en modern, studentaktiverande utbildning, men det är beklämmande att höra dagens utbildningsadministratörer i högskolan omfamna de visioner om pedagogisk förnyelse som försatte svensk grund- och gymnasieskola i fritt fall.”
  • ”Vi ser i läkarutbildningsutredarens förslag hur Lunds pedagogiska reformer nu blir nationell måttstock, och banar väg för en avakademisering av svensk läkarutbildning. Efter preklin, är det nu dags för den gedigna kliniska utbildningens sista smörjelse?”

Lindgrens uttrycker i sin replik till mig – för att visa att han inte är anti-akademisk – ambitionen att de studerande ska ”engageras i lärande som utgår från kritiskt tänkande och reflektion, engageras i forskningsprojekt, formulera forskningsfrågor och generera hypoteser”.

Detta kan möjligen låta inspirerande, åtminstone för den som inte hört liknande floskler uttalas inför varje lokal eller nationell reformering av läkarutbildningen – eller grundskolan – under de senaste 25 åren. Och som inte tagit del av lundastudenternas uppgivna hänvisning till ”förvirrade självstudier utan lärarstyrning”.

Även om Lindgrens förhoppningar om kritiskt tänkande och genererande av hypoteser faktiskt skulle infrias kvarstår dessutom att man likväl inte kommer att kunna rekrytera studenter till ämnen som osynliggjorts. Det är denna centrala aspekt han missat: som programdirektör, som HSV-utvärderare och som regeringens utredare.

Ett problem för Stefan Lindgren, i hans korståg mot ämnena, är dock att fakulteterna inte alls delar hans aversion mot dessa. Till och med vid Lindgrens eget alma mater har man helt nyligen utlyst tjänster i farmakologi, fysiologi och anatomi, och detsamma gäller för andra lärosäten. Pendeln svänger.

Dock kommer man att finna att det är svårt att rekrytera medicinare till dessa positioner. Och får Stefan Lindgren hållas kommer detta i framtiden att bli än svårare. Detta är ett av flera skäl till att hans förslag på en fortsatt avakademisering av svensk läkarutbildning måste avvisas.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter