Låt Önep slippa anmäla lindrigare brott mot etikprövningslagen

Det har på senare tid i olika sammanhang uttryckts en oro i forskarvärlden och en kritik mot nuvarande etikprövningssystem och tillsyn. Oron verkar framförallt bottna i en okunskap om att så kallade känsliga personuppgifter kräver etikprövning. Inom delar av forskarvärlden har det väckt uppståndelse när Överklagandenämnden för etikprövning har överlämnat vissa ärenden till åklagare, då det funnits skälig misstanke om brott mot etikprövningslagen. Överklagandenämnden ser mot bakgrund av detta behov av att göra vissa klarlägganden.

Det är därmed korrekt att etikprövningen inskränker forskningens frihet: forskare får inte göra vilka ingrepp de önskar eller samla hur många känsliga personuppgifter som helst utan att det finns inbyggda skydd för de personer som deltar i forskningen.

Det finns system för etikprövning i stort sett i hela västvärlden. Sverige var relativt sent med en lag; Etikprövningslagen trädde i kraft 2004. Sedan dess har forskning med människor som riskerar att utsättas för fysisk eller psykisk påverkan eller för integritetsintrång i form av behandling av känsliga personuppgifter krävt etikprövningstillstånd. Etikprövningslagen finns för att skydda forskningspersoner mot alltför riskfylld forskning, det är en skyddslagstiftning till fromma för forskningspersonerna. Det är därmed korrekt att etikprövningen inskränker forskningens frihet: forskare får inte göra vilka ingrepp de önskar eller samla hur många känsliga personuppgifter som helst utan att det finns inbyggda skydd för de personer som deltar i forskningen. Det är inte förbjudet för forskare att i sin forskning utsätta människor för fysiska, psykiska eller integritetsmässiga risker, men sådan forskning får utföras först efter ett etikprövningstillstånd.

Fram till 2020 fanns i praktiken ingen tillsyn av lagen. Att forska utan tillstånd när ett sådant skulle ha behövts enligt lagen, eller i strid med ett utfärdat tillstånd, fick därför oftast inga konsekvenser. Riksdagen ansåg att det behövdes en fungerande tillsyn över att etikprövningslagen följs. Överklagandenämnden för etikprövning, Önep, fick detta ansvar när den inrättades 2020.

För att tillsynen ska kunna bli än mer lärande behöver nämnden andra befogenheter när forskare gör avsteg från lagen som kan betraktas som mindre allvarliga.

Vem som helst är fri att anmäla ärenden till nämnden. De flesta anmälningar kommer dock från de universitet där forskningen har bedrivits. I några av dessa fall har nämnden funnit skälig misstanke om att forskning har bedrivits utan tillstånd. Enligt gällande lagstiftning är nämnden då skyldig att göra en anmälan till åklagare. Efter en sådan anmälan är det åklagaren som bedömer om det misstänkta brottet är ringa eller grovt, vem eller vilka som är ansvariga samt om gärningen begåtts med uppsåt eller av oaktsamhet.

Flertalet av de ärenden som hittills har överlämnats till åtal har gällt forskningsprojekt som bedrivits utan någon etikprövning alls. Detta har till exempel gällt några av de fall som särskilt lyfts fram av olika debattörer i media på sistone. Bland dessa fall finns bland annat forskning som hanterat känsliga personuppgifter och provtagningar av forskningspersoner inom ramen för covid-19, i båda fallen utan etikprövningstillstånd. Ett annat fall rör forskning med känsliga personuppgifter där tillstånd visserligen funnits, men inte för den forskning som bedrivits.

Det enda verktyg som nämnden har idag är att göra anmälan till åklagare.

Överklagandenämnden eftersträvar en lärande tillsynsverksamhet och satsar därför mycket på information till forskarsamhället. För att tillsynen ska kunna bli än mer lärande behöver nämnden andra befogenheter när forskare gör avsteg från lagen som kan betraktas som mindre allvarliga. Det enda verktyg som nämnden har idag är att göra anmälan till åklagare. Om nämnden finner att det finns skälig misstanke om brott mot etikprövningslagen måste en åtalsanmälan ske. Det är därefter åklagaren som gör bedömning av hur allvarligt brottet är och om det funnits uppsåt eller oaktsamhet.

Denna tvingande åtalsplikt skulle behöva ändras, vilket nämnden också påtalat för regeringen. När nämnden anmäler förseelser av mindre allvarlig art till åtal riskerar den att framstå som repressiv. Dessutom betraktar de forskare som anmäls ofta själva anmälan som en dom, oavsett om brottet har varit ringa, om oaktsamhet inte kan konstateras eller om förundersökning inte inleds.

Att forskningspersoner fortsatt behöver skyddas genom en reglerad process och att lagstiftningen fordrar tillsyn råder däremot inget tvivel om.

Jörgen Svidén, kanslichef vid Överklagandenämnden för etikprövning