2013-06-11 Anneli Häyrén Weinestål, , Forskare vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet

Kvinnor trakasseras på lärosätena

Det räcker inte med transparens vid rekryteringar för att komma till rätta med diskrimineringen inom akademin. Inte så länge kvinnliga forskare trakasseras på grund av att de är just kvinnor. Trakasserier av detta slag kan vara svåra att upptäcka. Därför är de också så effektiva, skriver Anneli Häyrén Weinestål vid Uppsala universitet i en replik på Rickard Danell och Mikael Hjerms debattartikel om jämställdhet.

Anneli Häyrén Weinestål

Anneli Häyrén Weinestål
Foto: Torbjörn Weinestål

Rickard Danell och Mikael Hjerm skriver förtjänstfullt om att kvinnor diskrimineras i akademin. Jag undrar om någon har betvivlat det. Om det inte förekom diskriminering skulle det finnas minst lika många kvinnor som män på alla forskningstjänster.

Danell och Hjerm fokuserar på direkt och indirekt diskriminering och föreslår mer transparens i systemet; de menar att det skulle leda till rekrytering grundad på kompetens i stället för kön.

Diskriminering är dock så mycket mer än informell rekrytering av män. I lagtext och förarbeten har man definierat att diskriminering också kan vara sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön. Sexuella trakasserier kan vi – åtminstone i teorin – känna igen som otillåtet maktbeteende genom sexualisering av en arbetsrelation. Trakasserier på grund av kön, alltså kränkande beteenden som har samband med kön, är betydligt svårare att upptäcka, definiera och föra i bevis. Sådana trakasserier är därför de mest effektiva verktygen för att bevara manligt könskodade sammanhang.

Jag forskar om hur könskodning av verksamheter går till och vilka konsekvenser den får i termer av inkludering och exkludering. Delar av mitt material kommer från kvinnors berättelser om könskränkningar och består av en rad formella ärenden och informella utredningar vid ett svenskt lärosäte. Jag har också gjort fyra djupintervjuer med kvinnor från olika fakulteter.

I berättelserna beskrivs aggressiva beteenden, till exempel saker som kastas, utskällningar inför studenter eller att man inte längre bjuds in till konferenser, blir förlöjligad eller osakligt kritiserad under seminarier. Dessa kränkningar är nästan aldrig sexuella. Oftast leder situationen till att den kvinnliga forskaren ”frivilligt” slutar helt eller börjar ägna sig åt arbetsuppgifter som inte innehåller forskning eller undervisning. Situationen förvärras oftast i takt med karriären. Eftersom forskaren inte känner till att kränkningarna sker på grund av kön, internaliserar hon den negativa behandlingen och börjar betrakta sig själv på samma sätt som dem som kränker henne. Det gör det i stort sett omöjligt för henne att meritera sig till professurer genom att handleda doktorander och skriva angelägna artiklar i forskningsfronten.

Eftersom forskningsråden befolkas av kollegiala nätverk och dessa fungerar exkluderande, kan den som har utdefinierats av till exempel en ledande professor inte räkna med forskningsmedel som skulle kunna leda till den nödvändiga meriteringen. Den här formen av diskriminering är en huvudförklaring till att det inte finns fler kvinnliga professorer. Den kommer man inte tillrätta med genom transparens i rekryteringsprocesserna; den sker i helt andra rum och med helt andra uttryck. I en verksamhet där man får kasta pärmar i korridoren och skrika ”Vi ska inte ha kvinnor här” minskar man inte diskriminering genom formella, transparenta regler för rekrytering.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter