2016-05-31 Erik Svensson & Mats Grahn, professor i zoologisk ekologi, Lunds universitet respektive professor i evolutionsbiologi, Södertörns högskola

Konkurrens i forskningspolitiken har ett högt pris

Konkurrens är någonting som organismer ofta försöker undvika, eftersom resurser då slösas på att konkurrera snarare än på att överleva och fortplanta sig. Därför varnar Erik Svensson och Mats Grahn för övertro på konkurrens inom forskningspolitiken.

Erik Svensson och Mats Grahn
Foto: LU, SH

Det senaste decenniet har ”konkurrens”, ”elitsatsningar” och ”elituniversitet” varit vanliga ledord i debatterna om forskningspolitik och forskningsfinansiering. Konkurrens har framhållits som en kvalitetsgarant av forskningsminstrar i regeringar med skiftande politisk färg, från Thomas Östros (S) till Lars Leijonborg (Fp) och Jan Björklund (Fp). Konkurrens har blivit en helig ko i den forskningspolitiska debatten om hur resurser ska fördelas, så till den grad att den som ifrågasätter konkurrensen betraktas som ansvarslös med våra skattemedel.

Det är nu dags att kritiskt ifrågasätta denna blinda, närmast religiösa tro på konkurrensens saliggörande effekter och myten att konkurrens alltid leder till högre kvalitet. Här gör vi det utifrån ett evidensbaserat forskningsperspektiv, baserat bland annat på forskning inom våra egna discipliner (ekologi och evolutionsbiologi). Vi är dock övertygade om att vår uppfattning kan finna stöd även från annan empirisk forskning i andra discipliner.

Låt oss först klargöra att vi inser att konkurrens, i någon mån, är oundviklig och alltid kommer att förekomma så länge resurserna är begränsade. Att dela ut begränsade forskningsmedel till fler sökande än som kan beviljas, innebär automatiskt att någon form av konkurrens uppstår. De flesta av oss tycker då att ett meritokratiskt system – med smärre justeringar för att balansera mellan forskningsfält, åldersgrupper och kön, och där de bästa ansökningarna och de mest meriterade forskarna premieras – är fullt rimligt. Detta är inte heller särskilt kontroversiellt utan är den traditionella metoden för fördelning av individuella projektanslag via till exempel forskningsråd. Men det är viktigt att komma ihåg att konkurrens är ett medel för att fördela resurser, inte ett mål i sig.

Bilden av konkurrens som enbart kvalitetsbefrämjande har börjat krackelera alltmer de senaste åren, både i och utanför forskningssektorn. I Sverige kan vi bland annat peka på kritiken mot vinstdrivande friskolor och medföljande betygsinflation som exempel på hur konkurrens om elever mellan skolor leder till sänkta kunskapsnivåer och sänkta krav inom skolan och med paralleller inom högre utbildning. I forskningsvärlden har vi sett åtskilliga skandaler och fusk som utan tvekan kan härledas till de negativa effekterna av konkurrens, till exempel genom att mindre nogräknade forskare manipulerar forskningsresultat i syfte att publicera sig i högrankade tidskrifter eller lyckas i konkurrensen om stora anslag. Exempel på sådana välkända forskningsskandaler och fusk är till exempel stamcellsforskningsskandalen i Sydkorea, men även i Sverige, exemplifierat av en tillbakadragen Science-artikel om växtfysiologisk forskning från Umeå Plant Science Centre för några år sedan och på senare tid Macchiarini-skandalen på Karolinska Institutet.

Som forskande ekologer och evolutionsbiologer har vi länge intresserat oss för konkurrens i naturen. Konkurrens om resurser som föda eller partners är något som de flesta organismer är utsatta för och som de måste anpassa sig till. Därför skulle man kanske som biolog på ett naivt plan kunna använda sig av grunda darwinistiska argument för konkurrensens välsignelser och peka på naturen som exempel. Det vittnar dock om en ytlig förståelse för vad vi lärt oss från modern ekologisk och evolutionsbiologisk forskning de senaste decennierna. Eftersom konkurrens i de flesta fall är något negativt för organismerna har de i många fall utvecklat mekanismer för att undvika konkurrens med andra, till exempel genom att specialisera sig på vissa typer av underutnyttjade födoresurser. Fenomenet kallas med en teknisk ekologisk term för ”character displacement”, och är ett evolutionärt svar hos organismerna för att minimera de kostnader som är associerade med konkurrens. Andra evolutionära utfall för att minimera konkurrensens kostnader är utvecklandet av olika former av samarbete, som hos till exempel sociala insekter (myror, bin, termiter) samt hos vissa fåglar och däggdjur, där man kan se människan som en av de mest sociala och samarbetsinriktade arterna.

Exemplen kan mångfaldigas, men ett viktigt budskap från modern ekologisk och evolutionsbiologisk forskning är att konkurrens är någonting som organismer ofta försöker undvika – eftersom resurser då slösas på att konkurrera snarare än att läggas på överlevnad och/eller reproduktion. I de fall där konkurrens trots allt är intensiv och oundviklig utvecklas ofta olika former av ritualiserade beteenden med en hög investering i ”meningslösa” ornament, men också rena försök att bluffa sig fram. Det naturliga urvalet har följaktligen gynnat egenskaper och beteenden ämnade att undvika konkurrens, eller i alla fall minimera dess kostnader. I naturen är alltså konkurrens oftast något negativt som organismerna försöker undvika.

Utifrån vår forskningsbakgrund är vi förbluffade över hur en naiv, närmast socialdarwinistisk, syn på konkurrens har fått påverka samhällsutvecklingen i allmänhet och i forskningsdebatten i synnerhet. Detta särskilt mot bakgrund av att alltfler politiker och debattörer gärna talar om ”evidensbaserad politik”, det vill säga att politiken ska bygga på fakta och forskningsresultat, snarare än på politiska eller religiösa dogmer. De marknadsliberala dogmerna om konkurrensens saliggörande effekter vilar dock knappast på någon solid forskningsgrund, vare sig inom ekologi, evolutionsbiologi eller andra forskningsfält. Istället har dessa dogmer drivits hårt sedan 1980-talet av lobbyister och företagsledare med en tydlig politisk agenda. I flera decennier har dessa marknadsliberala dogmer präglat samhällsdebatten och motiverat beslut om bland annat privatiseringar och konkurrensutsättning. Efter finanskraschen 2008 har kritiken dock tilltagit. Insikterna om konkurrens negativa effekter för kvalitet har dock ännu inte fullt trängt in i debatten om forskningsfinansiering och fördelning. Det är också värt att understryka att alla nya konkurrenssystem kräver en omfattande och ofta stor byråkrati och kontrollapparat, vars marginalnytta och höga kostnader starkt kan ifrågasättas.

Vi menar att det är hög tid att kritiskt diskutera hur den rådande forskningspolitiska ideologin – med uppskruvad konkurrens som mål snarare än som medel – har påverkat den svenska forskningens kvalitet negativt. Forskning inom bland annat ekologi och evolutionsbiologi ger föga stöd för tesen att konkurrens alltid är kvalitetsbefrämjande, utan i många fall snarare leder till resursslöseri. Istället för att hylla konkurrensen bör vi snarare kritiskt diskutera hur den ska undvikas och hur dess oavsiktliga men oundvikliga negativa konsekvenser ska minimeras. Vi ifrågasätter starkt om det är rationellt och kostnadsmässigt effektivt att låta olika lärosäten konkurrera om resurser, vilket nyligen föreslagits, och vi ställer oss också frågande inför den uppskruvade retoriken om behovet av elitsatsningar.

Erik Svensson
Professor i zoologisk ekologi, biologiska institutionen, Lunds universitet

Mats Grahn
Professor i evolutionsbiologi, institutionen för naturvetenskap, miljö och teknik, Södertörns högskola

4 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Peter Lindberg

    Självklart är konkurrens något negativt för den som nödgas konkurrera ty det kräver att individen anstränger sig mer för att lyckas och nå framgång. Men det är just det som är poängen. Ponera att det finns tio män och en kvinna kvar på dansgolvet fem minuter innan krogen stänger. Det är naturligtvis negativt för männen som nödgas konkurrera om kvinnans gunst men däremot väldigt bra för kvinnan eftersom männen måste anstränga sig mer. Situationen vore avsevärt bättre för dessa tio män om det fanns 50 kvinnor på dansgolvet fast då vore det å andra sidan negativt för kvinnorna.Artikelförfattarna skriver att organismer söker undvika konkurrens ty konkurrens medför kostnader och är något negativt. Artikelförfattarna ger vidare exempel på att det kan ta sig uttryck i specialisering eller samarbete för att minska konkurrensen. Det är självklart! Vad artikelförfattarna missar är dock att det är just det som är poängen med konkurrens! Vad är det som får individer att specialisera sig eller samarbeta? Jo, det är just konkurrens ty annars skulle anledningen att anstränga sig och förbättra sig vara mindre. Det är alltså konkurrens som driver fram den utvecklingen. Tillåt mig låna ett ord från artikelförfattarna och säga att det är ”förbluffande” att de inte tycks inse detta.

    2016.06.02

  • Bengt Oxelman

    Frågan är ju om konkurrens per automatik leder till ökad kvalitet eller inte. Då måste man ställa sig frågan om hur kvalitet definieras. I skolans värld har PISA-undersökningar, diverse empirisk forskning, och ett enigt världssamfund utanför Sverige enats om att den svenska friskolemodellen med fri konkurrens om skolpeng inte leder till bättre kvalitet. Så frågan är, vad är kvalitet inom universitetsvärlden, och betjänas den per automatik av konkurrens?

    2016.06.03

  • Anna-Maria Perttu

    I ett konkuranssatt system måste man även titta på hur utvärderingssystemet fungerar och hur mycket resurser som läggs på utvärderingen. I exemplet i kommentaren ovan med dansgolvet har den ensamma kvinnan endast några sekunder på sig att utvärdera den bästa danspartnern vilket nödvändigtvis inte betyder att hon hittar rätt. Utvärderingssystemet för forskningsmedel har längre tid på sig men resurserna är ändå begränsade. Gamla meriter betyder inte nödvändigtvis att man är rätt för den aktuella forskningsfrågan och med dagens konkurenssystem finns en begränsad tid som man kan lägga på ansökningsskrivandet. Ett resultat är ogenomtänkta idéer som i efterhand måste arbetas om eller helt göras om.

    2016.06.10

  • Björn Hassler

    Jag konstaterar att företagsvärlden inte är helt olik den ekologi som den här beskrivs. Lika väl som individen i ekosystemet vill undvika konkurrens genom att utveckla diverse snillrika mekanismer, vill förstås företag, inte mindre snillrikt, göra detsamma. Här kallas mekanismerna monopolisering, kartellbildning, oligopol... Vi vet alltför väl avigsidorna av dessa mekanismer. Vilka är alternativen till konkurrens, som skulle vara att föredra?

    2016.09.05