Kan forskningen vara både fri och samhällsnyttig?

Forskningspolitiken hade inte någon framträdande plats i valrörelsen. Men när forskning och högre utbildning diskuterades var det mycket tal om akademisk frihet. Företrädarna över hela den politiska skalan verkar vara överens om att forskning och högre utbildning ska vara fri.

Det som vanligen menas med akademisk frihet är att forskningens innehåll och metoder ska hållas så långt borta som möjligt från statlig styrning. Att politikerna är överens om detta låter lovande, inte minst med tanke på att de politiska direktiven i termer av riktade satsningar på bekostnad av forskarinitierad forskning har ökat allt mer. Även utbildningen har blivit alltmer styrd och reglerad. Denna utveckling har skett i stort sett oberoende av partifärg.

Politikerna verkar också vara överens om att forskningen ska komma samhället till nytta. Men här finns ett problem. För hur kan forskningens innehåll hållas borta från statlig styrning och samtidigt ha kravet på sig att vara samhällsnyttig?

Att forskningen ska komma samhället och allmänheten till nytta är en lovvärd inställning. Forskningsresultat ska vara fritt tillgängliga – inte bara för det globala vetenskapssamhället – utan för alla. Men att potentiellt komma till nytta och att som utgångspunkt vara nyttig är inte nödvändigtvis samma sak. Det gäller därför att tvärtom hålla isär nyttiggörande som handlar om tillämpning av forskningsresultat, och nyttighet som innebär en värdering av forskningens innehåll. I regeringens proposition 2020/21: 60 Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige kan vi se en sammanblandning mellan nyttiggörande och nyttighet.

Det som nutiden värderar som nyttigt, kan i morgon bedömas som meningslöst eller till och med förkastligt.

Det finns en idéhistorisk bakgrund till glidningen mellan att bli nyttiggjord och att vara nyttig. Vi har sedan 1960-talet en vedertagen – om än omtvistad – uppdelning mellan grundforskning och tillämpad forskning. Beteckningarna tillämpad respektive grundforskning är inte perfekta, men internationellt vedertagna. Under de senaste 10 åren har det dock skett en förskjutning från uttrycket tillämpad till ”utmaningsdriven” forskning.

Uttrycket är i sig missvisande – för vilken forskning är inte baserad på utmaning? Forskning är problemorienterad, vare sig den handlar om ett teoretiskt, metodologiskt eller samhälleligt problem. Men med utmaningsdriven menas i detta sammanhang sällan ett vetenskapligt problem. Den typen av forskning – som vi i många år kallat grundforskning – har idag kommit att kallas ”nyfikenhetsforskning”. Det är en term som är förenklad, näst intill infantiliserande.

Lärosätenas statliga anslag går inte till att stilla forskares nyfikenhet, utan till att bedriva forskning som utifrån vetenskapliga prioriteringar och kvalitetsbedömningar behöver göras och vars resultat vi inte alltid vet så mycket om i förväg.

Det kan till exempel handla om att utforska rymden, om kartläggning av proteiner eller om utveckling av tanketraditioner. Dessa exempel kan mycket väl komma till användning eller ha avgörande betydelse för att angripa en samhällsutmaning. Men, som Kim Solin träffande skriver om Albert Einsteins självbiografi: ”Ansträngningar som strävat efter en djup förståelse av något fenomen har ofta fått ett större genomslag, vare sig de som gjort ansträngningarna hade den avsikten eller inte.”

Men säg att kärnvapenutveckling ses som nyttig? Eller hur yttrandefriheten effektivt kan begränsas? Och vem avgör i slutändan vad som är nyttigt: är det regeringen, arbetsmarknaden, studenterna?

Idén om nytta bär på en inneboende tidskomponent. Vi kan inte förutsätta att vi idag kan avgöra vad som kommer bidra till genomslag. Vad som anses onyttigt igår kan vara till fördel i dag. Det som nutiden värderar som nyttigt, kan i morgon bedömas som meningslöst eller till och med förkastligt. Detta är ett argument så gott som något för att grundforskningen ska vara förutsättningslös.

Nyttobegreppet riskerar dessutom att motsäga den lagstadgade principen om akademisk frihet – att göra en vetenskapligt grundad prioritering av vad som behöver beforskas. Vad som anses samhällsnyttigt varierar istället med samhällets utmaningar och den politiska agendan. Att forska och utbilda om hur vi hanterar och motverkar antibiotikaresistens, klimatförändringar och segregation ses idag som samhällsnyttigt. Men säg att kärnvapenutveckling ses som nyttig? Eller hur yttrandefriheten effektivt kan begränsas? Och vem avgör i slutändan vad som är nyttigt: är det regeringen, arbetsmarknaden, studenterna? Nytta är med andra ord relativ.

Ett exempel på hur nyttigheten kan formuleras på ett olyckligt sätt är i den ovan nämnda 210 sidor långa forskningsproposition, där en halvsida ägnas åt human- och samhällsvetenskaplig forskning: ”Det finns en tydlig nyttoaspekt av humanioraämnen som handlar om färdigheter såsom kritiskt tänkande, förståelsen av etiska frågeställningar, historisk kännedom och förmåga att se problem utifrån olika perspektiv. Detta kan bidra till att hantera samhällsutmaningar som inte enbart kan lösas genom teknisk eller naturvetenskaplig utveckling. Behovet av forskning och undervisning inom humaniora går dock utöver den omedelbara samhällsnyttan.” (s. 58)

Human- och samhällsvetenskaper adresserar mycket riktigt alla samhällsutmaningar. De ger solid kunskap om människors beteenden och samhällets uppbyggnad i global och historisk belysning. Det är kunskap som behövs för att bedriva forskning inom till exempel energiutveckling eller precisionsmedicin. Human- och samhällsvetenskap bidrar inte med lite ospecificerat fluff av tveksam samhällsnytta för att berika ett kollektivt intellekt. Dessa områden producerar grundforskning med specialistkunskap och drivs av samma kvalitetskrav och inomvetenskapliga prioriteringar som annan forskning.

Den fria grundforskningen och den högre utbildningen är mer än nyttig. Den är fundamental.

Det som ses som god forskning och viktig utbildning ska självklart inte hänga på de senaste politiska målen eller på den regering som för närvarande sitter på makten. Den fria grundforskningen och den högre utbildningen är mer än nyttig. Den är fundamental. Universiteten ger en kunskapsbaserad stadga i ett ständigt föränderligt samhälle. Den akademiska friheten är nödvändig för ett fungerande demokratiskt samhälle och för att driva vetenskaplig forskning framåt.

Istället för att fokusera på vaga men potentiellt farliga formuleringar om nyttighet borde den kommande forskningsproposition prioritera att skapa bästa förutsättningar för forskningskvalitet. Vetenskapliga genombrott och akademiskt slagkraftigt kunskapssökande kan inte definieras och beställas utifrån vad som för tillfället ses som nyttigt.

Tora Holmberg, vicerektor Vetenskapsområdet humaniora och samhällsvetenskap, Uppsala universitet

Yvonne Svanström, vicerektor Humanvetenskapliga området, Stockholms universitet