Investera i kunskap om östra Europa – vi har inte råd att låta bli

Sedan våren 2021 har SCEEUS, ett kunskapscentrum med fokus på Ryssland och Östeuropa som är knutet till Utrikespolitiska institutet framgångsrikt bedrivit sin verksamhet. Flera av dess högt kompetenta medarbetare har blivit riksbekanta författare och kommentatorer av det rådande säkerhetspolitiska läget.

SCEEUS är samhällsvetenskapligt orienterat, vilket har mött ett akut behov av policyrelevant kunskap om länder och skeenden i öster. Något som däremot fortfarande saknas är långsiktiga satsningar på språk och humaniora. Sådana är nödvändiga för att komplettera de säkerhetspolitiska satsningarna.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina resulterade i ett enormt uppsving för Ukrainaintresset i Sverige. Ämnet ukrainska, som före 2022 endast erbjöds vid Göteborgs universitet, inrättades även i Lund och Stockholm. Allmänhetens intresse för att lära sig ukrainska har varit stort. Ukrainsk skönlitteratur, som tidigare varit nästan okänd i vårt land, översätts numera i allt större omfattning. Detta är naturligtvis positivt men långt ifrån tillräckligt.

Något som däremot fortfarande saknas är långsiktiga satsningar på språk och humaniora.

Om man ser till helheten är svenska humanistiska utbildningar med inriktning mot östra Europa klent rustade för framtiden. Detta faktum har belysts i en debatt i SvD. (1)

Men hur kan vi då med gemensamma krafter åstadkomma en förbättring?

Till att börja med räcker det inte att fokusera på Ryssland. För att på ett djupare plan begripa oss på inte bara Ryssland, utan även Belarus, Ukraina, liksom utvecklingen på Balkanhalvön, behövs kunskap om språk och kulturer. Detta gäller såväl för länder och språk utanför EU, som inom EU.

Ta exempelvis Polen, vars BNP nuförtiden är jämbördig med vår. Svenska företags export dit har fördubblats de senaste nio åren. Sverige och Polen har på senare år fördjupat sitt samarbete på försvarsområdet. Lägg därtill att Polen har en välutbildad befolkning och utmärkta utbildningar i svenska. Det finns all anledning att tro att Polen blir ännu mer betydelsefullt inom EU och Nato – och därmed per automatik för oss – under kommande år. 2020-talets svar på Bellmans fråga i Fredmans epistel N:o 45 – Vad fan angår dej Polens affärer? – måste bli att de angår oss i högsta grad.

För att trygga vår framtida ekonomi och vår nationella säkerhet tarvas det alltså folk med goda kunskaper i relevanta språk och kulturer.

Sedan har vi det nationella säkerhetsläget. Häromveckan meddelade regeringen att en utrikes underrättelsetjänst (UND) ska inrättas. En försiktig gissning är att kunskaper i vissa östeuropeiska språk ingår i kravbilden för denna myndighet.

För att trygga vår framtida ekonomi och vår nationella säkerhet tarvas det alltså folk med goda kunskaper i relevanta språk och kulturer. Varifrån ska dessa tas?

Med undantag för uppsvinget för Ukrainastudierna på senare år, har Sveriges samlade kunskapsnivå om östra Europa ur ett humanistiskt perspektiv utvecklats negativt sedan 1990-talet. Engqvist talar i sin SvD-artikel om ”demontering och kronisk under­finansiering”. Det finns fortfarande lärosäten som bedriver utbildning och forskning i slaviska, finsk-ugriska och baltiska språk liksom albanska och rumänska med hög kvalitet, men de är färre än för 30 år sedan. Vissa ämnen står och faller med enstaka eldsjälar. Och ändå har demonteringen i Sverige inte gått lika långt som i exempelvis Norge och Danmark.

Oavsett område, behöver den som undersöker en främmande kultur kunna ta till sig kunskap på ett relevant språk.

Universitetskanslersämbetet utkom nyligen med rapporten Småspråk och andra små ämnen i högskolan (UKÄ Rapport 2026: 11). Framtiden för ”småspråken” – så benämner man de flesta språkämnen vid svenska lärosäten – har sedan tidigt 1970-tal regelbundet stötts och blötts. Utredningen kom som en glad överraskning. Den är nämligen inte entydigt inriktad på nedskärning utan landar istället i en rekommendation om handlingsfrihet: ”Lärosätena ges möjligheten att avräkna språk mot övrigt utbildningsområde.”

Kontentan är likväl att ”det bidde en tumme”, eftersom inga utökade anslag finns på horisonten.

Ersättningsbeloppen – den så kallade ”prislappen” – för svenska humaniorastudenter är låga jämfört med andra utbildningsområden. Enligt UKÄ:s rapport uppgår ersättningen per helårsprestation för humaniora till mindre än hälften av den som utbetalas till naturvetenskapligt, tekniskt och farmaceutiskt utbildningsområde och mindre än en tiondel jämfört med utbildningsområdet Media.

Vissa lärosäten tillämpar lokala principer, där språkämnen får en något förhöjd ersättning per student, men det är på marginalen. Den mycket låga ”prislappen” i humaniora påverkar självklart möjligheten att rekrytera lärare och att erbjuda en rimlig mängd undervisning.

För att ge resultat kräver språkstudier målmedvetet arbete och flitig repetition. Att ge studenterna enstaka timmar med lärarledd undervisning varje vecka och sedan begära att de på egen hand ska skaffa sig internationellt gångbara och säkra språkkunskaper är mycket begärt. Det är få som klarar det.

Den mycket låga ”prislappen” i humaniora påverkar självklart möjligheten att rekrytera lärare och att erbjuda en rimlig mängd undervisning.

Oavsett område, behöver den som undersöker en främmande kultur kunna ta till sig kunskap på ett relevant språk. Att forska om våra grannländer via engelska duger inte. Ett land som saknar experter med direkt tillgång till polska, ukrainska eller ryska källor blir beroende av andrahandsanalyser från andra länder. Om vi nöjer oss med det, går oss viktiga kunskaper förbi. Svensk forskning kommer snart att förlora sin relevans.

Det ligger i Sveriges intresse att inrätta kvalificerade utbildningar som har till mål att utexaminera personer med hög kompetens inom olika östeuropeiska språk och samhällen – ”samhällsvetenskapliga slavister”.

Hur stort tillskott skulle behövas för detta? En satsning på exempelvis, 250 miljoner kronor skulle utgöra en formidabel vitamininjektion. Mycket pengar, kan tyckas, men jämfört med många infrastruktur- och försvarssatsningar ändå helt rimligt.

För Sverige som kunskapsnation, för vår utrikeshandel och för vår säkerhet skulle en riktad satsning på humanistisk utbildning och forskning om östra Europa snart visa sig vara väl använda pengar. Frågan är alltså inte om Sverige har råd att investera i kunskap om östra Europa. Frågan är om vi har råd att låta bli.

Thomas Rosén, docent och universitetslektor i slaviska språk vid Göteborgs universitet

(1) ”Färre utbildas till experter på Ryssland” (Svenska Dagbladet) Länk till annan webbplats.
”Studier inom humaniora bör värderas högre” (Svenska Dagbladet) Länk till annan webbplats.