2016-09-13 Alf-Erik Almstedt, nyligen avgången vicerektor forskning och forskarutbildning, Chalmers

Infrastruktur eller ingen struktur?

Infrastruktur kostar och när alla aktörer skyfflar över kostnaden på någon annan skapar det frustration, skriver nyligen avgångne vicerektorn Alf-Erik Almstedt på Chalmers. När det inte finns tillräckliga medel för all nationell infrastruktur förutsätts lärosätena ta ett allt större eget ansvar.

Alf-Erik Almstedt

Alf-Erik Almstedt.

Vetenskapsrådet (VR) finansierar sedan några år tillbaka inte dyrbar utrustning till enskilda lärosäten. I stället är tanken att VR ska stödja forskningsinfrastrukturer av nationellt intresse, men vad betyder stödja och vem bedömer vad som är nationellt intressant? Sedan en tid tillbaka har en nationell vicerektorsgrupp samverkat med Vetenskapsrådets råd för forskningens infrastrukturer, RFI, för att ta fram fungerande rutiner och för att prioritera bland de förslag till nationell infrastruktur som framkommit i Vetenskapsrådets behovsinventering. Resultatet ska ligga till grund för VR:s guide till infrastrukturen, som i sin tur blir grund för vilka som kan söka medel för nationell infrastruktur. Arbetet har fungerat bra, men det bidde bara en tummetott kvar av finansieringen. Varför blev det så?

Såväl nationella som internationella forskningsinfrastrukturer kostar mycket pengar, alltfler vill vara med och dela på kakan, och statens forskningsmedel är begränsade. Det finns säkert ytterligare faktorer men nu börjar man alltså närma sig tummetotten. Eftersom det inte finns tillräckliga medel för att finansiera all nationell infrastruktur förutsätts lärosätena ta ett allt större eget ansvar. Detta kan delvis ske genom att ta ut användaravgifter för infrastrukturerna. VR medger visserligen att forskare tar med användaravgifter i sina projektansökningar, men eftersom VR ändå prutar i projektbudgetarna blir detta en papperskonstruktion. Lägg till detta ett antal forskningsfinansiärer som inte täcker indirekta kostnader och ett statligt fastighetsbolag jag inte ska namnge här som återför en inte försumbar andel av forskningsanslagen till sin ägare, och man får associationer till forskaren i bilden nedan (och bildtexten ska stavas så). Forskningsinfrastruktur kanske är överskattat?

Nej, jag tror inte det, men vi är inne i ett paradigmskifte där inte minst lärosätena själva kommer att behöva göra nya strategiska prioriteringar. Infrastruktur kostar och när alla aktörer skyfflar över kostnaden på någon annan skapar det frustration. Men om vi ska ha forskning värd namnet måste forskarna ha tillgång till de bästa verktygen, och om det innebär att forskningen blir dyrare måste vi kanske minska antalet forskare istället! Hur hittar man då en balans mellan antalet forskare och kostnaden för deras verktyg? Hittills har det rått total akademisk frihet – sök alla forskningsanslag som går att söka och sätt igång att forska i de projekt som råkar bli beviljade. Om ett lärosäte ska kunna göra strategiska prioriteringar måste man rimligen ha någon styrning och kontroll över vilka ansökningar som skickas in, vilka rekryteringar som görs och vilken utrustning som kommer att krävas. Dessutom måste de villkor och krav forskningsfinansiärerna ställer anpassas till lärosätenas verklighet. Flera av de mer prestigefyllda forskningsanslagen åtföljs av så höga krav på medfinansiering att en institution ibland kan tvingas tacka nej till att ta emot anslaget. Att inte erkänna indirekta kostnader och att ställa orimligt höga krav på medfinansiering är två mycket effektiva sätt att skapa irritation och merarbete och därmed minskad forskningseffektivitet.

För fem år sedan blev jag ansvarig för Chalmers forskningsinfrastrukturer. Vi bildade då Chalmers infrastrukturgrupp, CIS, och började ett arbete med att ta fram definitioner och kriterier för att räknas som forskningsinfrastruktur och kunna bli klassad som så kallad Chalmersinfrastruktur. Begreppet forskningsinfrastruktur omfattar allt från avancerade verkliga eller virtuella labb till stora databaser, datorkapacitet för storskaliga beräkningar och påkostade forskningsanläggningar. Det är alltså verktyg som behövs för att bedriva framstående forskning. Kriterier för att kallas Chalmersinfrastruktur är bland annat att anläggningen är tillgänglig för alla Chalmersforskare på lika villkor. Anläggningen ska också ägas och kontrolleras, helt eller delvis, av Chalmers.

Nu har vi ju ett systeruniversitet i Göteborg. Infrastrukturerna är ofta dyra och det vore slöseri med resurser att inte kunna utnyttja varandras faciliteter. Chalmers och Göteborgs universitet (GU) bildade därför också en samverkansgrupp, gemensamt ledd av vicerektor Staffan Edén från GU och undertecknad. Det har lett till att vi kan utnyttja varandras resurser med ett minimum av krångel.

På Chalmers har vi också reserverat en central pott med pengar som man kan söka stöd från, förutsatt att man blivit klassad som Chalmersinfrastruktur. Det förutsätter då också att man kan motivera sitt behov, att man tar ut skäliga användaravgifter, har en rimlig användarbas, söker medel också från andra källor och har en plan framåt.

För mig har det funnits två huvudsyften med att skapa Chalmersinfrastrukturer, dels att bygga upp eller köpa in utrustning i absolut världsklass, dels att samla eller samordna de fjorton olika elektronmikroskop, gamma-fraktalreflektanssensorer eller vad det nu kan vara som funnits utspridda på olika labb utan kännedom om varandras existens. Vi är nu inne på andra utgåvan av Chalmers Roadmap för forskningsinfrastrukturer, byggd på en behovsinventering bland forskare, institutioner och styrkeområden och som är tänkt att uppdateras årligen. Vi har ett antal Chalmersinfrastrukturer som levererar fantastiskt spännande resultat, och jag rekommenderar läsaren att ta en titt på följande länk: http://www.chalmers.se/sv/forskning/infrastruktur/Sidor/default.aspx

Så långt har vi alltså på Chalmers infört en systematik för att stödja infrastrukturer och en kvalitetsstämpel för att säkerställa att infrastrukturerna verkligen kommer forskningen till godo. Nu återstår ett grannlaga arbete med att koppla denna struktur till en övergripande forskningsstrategi.

Hur man får bättre kostnadstäckning på nationell nivå, med begränsade medel och utan att skyffla ansvaret mellan olika aktörer, har jag tyvärr inget färdigt svar på, men ett utökat samarbete och resursutnyttjande mellan lärosätena borde kunna ge ett viktigt bidrag såväl vetenskapligt som ekonomiskt!

Fritt tänkande forskare, som i bilden nedan, måste naturligtvis också finnas kvar, men de skulle säkert uppskatta att kunna sitta inomhus.

Alf-Erik Almstedt
Nyligen avgången vicerektor forskning och forskarutbildning, Chalmers

Fotnot: Den som skriver vår roadmap och våra riktlinjer för Chalmersinfrastrukturer med input från CIS heter Margareta Wallquist. Tack!

Eremitus