Inför en enda licens för open access

Debatten kring öppen tillgång till vetenskapliga publikationer fokuserar ofta på finansieringsmodeller, mer sällan på vilken konkret form tillgängligheten borde ha. Den kan variera från enkel tillgång som möjliggör läsning av artikeln till rätten att återanvända den, till exempel i kommersiellt syfte. Vilken licens man väljer att tillämpa på artiklarna är således avgörande för hur den öppna tillgången (open access) fungerar i praktiken.

Här vill jag visa fördelen med att använda samma licens för alla publikationer och belyser varför denna licens borde vara den så kallade Creative Commons Erkännande, CC-By.

En minsta gemensamma nämnare när det gäller open access är att vem som helst ska kunna läsa en artikel gratis på internet. När en forskare publicerar sin artikel i en open access-tidskrift, parallellpublicerar den i ett digitalt repositorium eller lägger upp den på sin blogg blir den öppet tillgänglig. Vem som helst kan läsa artikeln utan att behöva betala någon avgift eller registrera sig.

Open access kan också betyda, dock i en mycket bredare mening, att vem som helst, förutom att kunna läsa artikeln gratis, också ska kunna återanvända den på olika sätt. Det är detta förhållningssätt som genomsyrar Budapest Open Access Initiative från 2001, en central text i open access-rörelsens historia.

Det första, mer begränsade, målet – att vem som helst kan läsa artiklarna – uppnås under de klassiska upphovsrättsreglerna och är uppfyllt så fort artikeln ligger tillgänglig på internet. Det andra, bredare, målet tillåter ytterligare användning av verket och kräver alltså en publikationslicens som beskriver hur verket får användas.

Användningsrättigheterna till en artikel tillskrivs från början upphovsrättsinnehavaren, det vill säga forskaren eller förlaget som forskaren har överlåtit sina rättigheter till. Enligt upphovsrättsreglerna är principen att all användning – förutom ett begränsat antal undantag, såsom kopiering för privat bruk eller citaträtt – kräver tillåtelse från upphovsrättsinnehavaren. Med hjälp av en licens kan hen välja att tillåta användning som upphovsrättsreglerna inte erbjuder. Till exempel säljer tidskriftsförlag prenumerationslicenser till universitet så att studenter och forskare ska kunna få tillgång till vetenskapliga publikationer.

Ett annat exempel är när en forskare tar en Creative Commons-licens (CC-licens) i anspråk för att göra sin artikel öppet tillgänglig. På så sätt avgör hen själv vilka rättigheter som andra har att använda verket. Detta kan till exempel gälla rätten att publicera en kopia av verket eller rätten att transformera det. Vem som helst får ta de här rättigheterna i anspråk, vilket innebär att man inte behöver kontakta upphovspersonen och be henom om tillstånd i förskott. Upphovspersonen ger på eget initiativ rätten till alla att använda det framgent. Istället för ”All rights reserved” blir det ”Some rights reserved”. I den akademiska världen har CC-licenser de facto etablerat sig som standard för open access-publicering och gör att hundratusentals artiklar redan har publicerats öppet tillgängliga.

Varje CC-licens består av flera villkor som kan ses som restriktioner som man lägger på en av de mest generösa licenserna, CC-By. Det enda gemensamma villkoret för alla CC-licenser är Erkännande (By) som föreskriver att upphovsägaren alltid erkänns. Ju fler villkor man lägger till – Icke kommersiell (NC), Inga bearbetningar (ND) eller Dela lika (SA) – desto färre användningsrättigheter ges.

Om man ser open access ur ett större perspektiv handlar syftet och grundtanken inte bara om rätten att gratis läsa en vetenskaplig artikel, utan om relationen mellan forskningen och det omgivande samhället.

Medan vissa förlag bara erbjuder CC-By för sin open access-publicering tillhandahåller andra flera olika CC-licenser, vilket brukar presenteras som en frihet för forskarna att kunna välja under vilka villkor de vill sprida sin forskning. Men detta leder också till en större otydlighet i vad som menas med öppen tillgång. I vissa fall får man till exempel inte återanvända längre delar av artikeln i en annan artikel, utan bara sprida texten i dess helhet (Inga bearbetningar), i andra fall får man till exempel inte inkludera artikeln i en antologi som sedan ska säljas (Icke kommersiell), etcetera. Det är av stor betydelse att förstå skillnaden mellan de olika CC-licenserna och de rättigheter och skyldigheter man har, men det kan ibland vara svårt att sätta sig in i, både för forskarna själva och för den breda allmänheten. En klar förenkling skulle därmed vara att en enda CC-licens används för alla vetenskapliga open access-publikationer.

En enda licens löser också problemet med icke-kompatibla licenser. Eftersom det inte alltid går att kombinera två verk som är under två olika CC-licenser vore det enklare om alla verk hade samma licens. Frågan är då vilken av de sex CC-licenserna, med olika grader av tillåtande, som bör vara standard för open access. Många argument talar för att man bör välja den som är mest tillåtande, det vill säga CC-By.

Ett argument är att CC-By-licensen uppfyller kraven för Budapest Open Access Initiative: ”Den enda restriktionen för återanvändning och distribution och den enda rollen för upphovsrätt på detta område borde ges till författare så att de kan kontrollera deras verks integritet och rätten att erkännas och citeras på ett korrekt sätt.” Det är också den standardlicens som flera stora internationella forskningsfinansiärer redan kräver för sina publikationer.

Ytterligare argument handlar om att NC- och ND-villkoren ger onödiga begränsningar för open access-publikationer.

Till att börja med är själva begreppet ”icke-kommersiell” problematiskt eftersom det kan vara svårt att definiera vad som är kommersiellt. Om till exempel en privat blogg, som sprider en kopia av en fulltextartikel, har en liten ruta med Google AdSense-reklam som knappt genererar intäkter för domännamnet – kan detta då ses som en verksamhet med kommersiellt syfte?

Om man ser open access ur ett större perspektiv handlar syftet och grundtanken inte bara om rätten att gratis läsa en vetenskaplig artikel, utan om relationen mellan forskningen och det omgivande samhället. Man kan argumentera för att forskning som är finansierad av skattepengar ska kunna användas vidare för att stimulera ekonomin även inom andra områden. Om man förbjuder att resultaten av forskningsresultat används i kommersiellt syfte begränsar man den investering som har gjorts via skattepengar.

Kommersiell användning kan också innebära att ett verk får bredare spridning och därmed större påverkan. Wellcome Trust illustrerar detta med ett talande exempel: ”Om till exempel ny forskning skulle publiceras, som beskriver nya sätt att reducera plötslig spädbarnsdöd, skulle detta kunna återpubliceras utan tillåtelse på Mumsnet och BabyCentre (båda mycket kommersiella hemsidor) och nå fler föräldrar som inte vanligtvis söker på tidskriftshemsidor”.

Användandet av NC-artiklar i kurskompendier kan också vara problematiskt om ett universitet agerar kommersiellt och tar betalt för kursen.

När det gäller ND-villkoret (Inga bearbetningar) är ett vanligt argument för att det förebygger spridning av översättningar av dåligt kvalitet. Det stämmer att vem som helst får översätta och distribuera en artikel som inte är förelagd med denna begränsning. Men By-villkoret (Erkännande) löser problemet eftersom denna licens redan innebär att upphovspersonen ska erkännas och att man ska tydligt indikera att bearbetningen är en översättning av den ursprungliga versionen.

Text- och datautvinning, som kommer att bli allt viktigare för forskningen, skulle också påverkas negativt av ND-villkoret om man rent juridiskt skulle betrakta resultaten av det material som analyseras som ett bearbetat verk istället för ett helt nytt verk som skapas av forskare.

Frågan om publiceringslicenser har alltså många konkreta konsekvenser och denna aspekt bör vara en central punkt i kommande långsiktiga strategier för open access. Sammanfattningsvis är argumenten många för CC-By-licensen. Med andra licenser är risken att restriktionerna blir för många och att potentialen med öppen tillgång inte utnyttjas fullt ut.

Budapest Open Access Initiative Länk till annan webbplats.

Licensvillkoren för Creative Commons i Sverige Länk till annan webbplats.

Om upphovsrätt på PRV:s hemsida Länk till annan webbplats.

Laurent Fournier
Licenshandläggare och juridiskt stöd för Bibsamkonsortiet Länk till annan webbplats., Kungliga biblioteket

Denna text är publicerad under licensen Creative Commons Erkännande 4.0 Länk till annan webbplats. (CC-By). En längre version av denna text med fler referenser finns på Kungliga bibliotekets Open Access-blogg Länk till annan webbplats..