Replik: Forskare måste delta i digitaliseringen av kulturarvet

Hur ska regeringen förverkliga målet att öka takten i digitaliseringen av kulturarvet? Det är frågan som Björn Orring, tf generalsekreterare i Svensk biblioteksförening formulerade i en debattartikel i Curie 12 april. Orrings inlägg är ett i raden som kommit de senaste åren från institutionschefer och forskare om att digitalisering av svenskt kulturarv går för långsamt.

En aspekt som ofta saknas i argumentationen kring digitaliseringen är hur den mer konkret ska kunna möta forskares behov. Bland humanister förs sedan 2010-talets början en debatt om konsekvenserna av digitalisering av kulturarvet. Här hörs många positiva röster som välkomnar storskalig digitalisering, men också kritiska inlägg som problematiserar vad digitalisering innebär för väletablerade forskningspraktiker. Enskilda forskare är engagerade i frågan men en större diskussion om hur olika ämnesområden kan påverkas av digitaliseringen har inte tagit fart i Sverige.

Men digitalt tillgängliggörande har stor potential att påverka forskningen under lång tid framåt, eftersom tillgängliggörande – i motsats till vad många tror – inte handlar om reproduktion av kunskap i en ny medieform, utan om tolkning av materialet. För att resultat ska vara användbart för forskningen måste denna tolkning vila på vetenskaplig grund. Det är alltså hög tid för forskare att engagera sig i digitaliseringen.

För att resultat ska vara användbart för forskningen måste denna tolkning vila på vetenskaplig grund. Det är alltså hög tid för forskare att engagera sig i digitaliseringen.

Tillgängliggörande är inte en neutral process utan innefattar tolkning, framför allt genom det urval av material som ska tillgängliggöras och tillägg av metadata som ska hjälpa användaren att söka och förstå materialet. Dessa tolkningar kan sedan vara styrande för vilka frågor forskare ställer och vilka forskningsresultat de når. I förlängningen har tillgängliggörandeprocesser stor möjlighet att påverka forskning under lång tid. För att resultatet av tillgängliggörandet ska var användbart för forskningen, och för att skola och allmänhet ska kunna använda ett digitaliserat kulturarv som bygger på dagens kunskap om kulturarvet, krävs att forskare är med och påverkar dessa processer.

En blick bakåt i tiden tydliggör sambandet mellan tillgängliggörande och forskning. Tillgängliggörande av arkiv- och biblioteksmaterial är ju inte i sig något nytt. Nya tekniker har alltid använts av forskare för att skapa tillgång till svåråtkomligt material. Omkring år 1900 var många forskare engagerade i editionsprojekt som tillgängliggjorde material i arkiv och bibliotek. Ett av de största projekten var Konung Gustaf den förstes registratur (29 vol. 1861–1916), som samlar brev från Gustav Vasas regeringstid. Under 50 års tid arbetade en sektion på Riksarkivet med urval, indexering och transkribering av materialet som ansågs centralt för att förstå uppkomsten av den tidigmoderna svenska staten.

Under 1900-talet har forskningen kunnat bygga vidare på dessa värdefulla källeditioner och kunskapen vi har idag om till exempel 1500-talet är starkt beroende av editionerna. Centralt för att tillgängliggörandet skulle få positiva effekter på forskningen var dock att aktörerna – forskare med ena foten i universitetsvärlden och den andra i kulturarvsinstitutionerna – såg just detta arbete som en viktig del av sin forskargärning.

Det betydde att urval, sortering och indexering av material inte gjordes lösryckt från den samtida forskningsfronten, utan stod i samklang med den. Tillgången på material blev inte styrande för forskningen, utan tvärtom, forskningen styrde tillgänggörandet. En framgångsrik digitalisering av svenskt kulturarv som svarar mot forskningens behov behöver utgå från samma arbetssätt.

Tillgången på material blev inte styrande för forskningen, utan tvärtom, forskningen styrde tillgänggörandet.

Tillsammans med universitetsbiblioteken i Göteborg, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala arbetar Kungliga biblioteket med att driva digitaliseringen av det svenska trycket. Inom detta så kallade DST-projektet (Det svenska trycket) finns etablerade samarbeten med forskare, men ett intensivare utbyte mellan forskarvärlden och kulturarvsinstitutioner skulle garantera större användbarhet och relevans för forskningen.

Digitaliseringen av kulturarvet kan bara få de positiva effekter på forskning, utbildning och allmänhet som många hoppas om aktiva forskare är medskapare och medkonstruktörer. För att det ska bli verklighet krävs ökat intresse från forskarvärlden och fler mötesplatser där kulturarvsinstitutioner och forskare kan diskutera.

Kajsa Weber, forskare i historia vid Lunds universitet