2012-09-07 Christian Broberger & Annette Granéli, forskare i neurovetenskap, KI, resp. biofysik, Göteborgs universitet

Hellre tydliga karriärvägar än exklusiva bidrag

Utan ett reformerat kvalitetsbegrepp och tydliga karriärvägar riskerar regeringens planerade elitsatsningar att konservera snarare än revolutionera forskningen. Långsiktighet – inte tillfälliga satsningar – är grogrunden för djärv och nyskapande vetenskap. Det menar Christian Broberger och Annette Granéli, ordförande respektive vice ordförande i Sveriges unga akademi.

bild på Christian Broberger

Christian Broberger och Annette Granéli
Foto: Marcus Marcetic och Peter Claesson

Nu lättar Jan Björklund på förlåten till höstens forskningsproposition (DN Debatt 31/8-2012). Den fullständiga utformningen återstår att se men av det utbildningsministern väljer att visa märks flera välkomna drag, många i linje med förslag från Sveriges unga akademi (DN Debatt 2/3-2012). Det är glädjande att regeringen har fortsatt höga ambitioner för Sverige som vetenskapsnation. Förståelsen för att politikens uppgift är att skapa förutsättningar för god forskning, inte kommendera fram enskilda projekt, är uppfriskande. Vi hoppas också att insikten att Sverige kan – och måste – rekrytera begåvade forskare från hela världen omsätts i praktiken, och inte bara begränsas till seniora nivåer.

Björklund gör särskilt tydligt att tyngdpunkten nu flyttar från miljöer till individer och aviserar elitsatsningar för både yngre och seniora forskare. Möjligheten till rejäla och långsiktiga anslag, framför allt för den som håller på att bygga upp en egen verksamhet, är något Sveriges unga akademi propagerat för. Men den elitsatsning som Jan Björklund skisserar är inte okomplicerad.

Förändra utvärdering av vetenskaplig kvalitet

Satsning på excellens kräver fungerande kvalitetssäkringssystem. Om Jan Björklunds elitsatsningar ska ge den avsedda vitamininjektionen så behöver vi förändra hur vetenskaplig kvalitet utvärderas. Sakkunniggranskningen i Sverige idag tenderar att konservera forskningsinriktningar och missgynnar de som har ändrat och utvecklat sin vetenskapliga inriktning, de som bytt miljö och de som står utanför etablerade nätverk. Vi verkar inte i en solid meritokrati; skev jämställdhet är bara ett exempel på detta. Flera faktorer bidrar till det. Vår blygsamma storlek tillåter bara begränsad täckning av alla områden så att den som vill starta en ny linje inte alltid uppskattas efter förtjänst. I ett litet land där alla känner alla är risken för svågerpolitik också överhängande. Ett större inslag av utländska granskare motverkar inavel och breddar ämneskunskapen.

Vi tror även att ett system som fokuserar på projekt, snarare än individer, erbjuder en säkrare väg till banbrytande högkvalitativ forskning. Visst, briljanta personer levererar ofta briljanta idéer. Men alla idéer från en klipsk forskare är inte guld. Linus Paulings upptäckter om proteinstrukturer revolutionerade kemin, teorin om C-vitamin som ungdomens källa visade sig mindre hållbar. När just planer och hypoteser utvärderas, snarare än en persons förträfflighet (ofta hopplattat till bibliografiska data), bidrar granskningen inte bara till att fördela medel där de har störst genomslag utan skärper även till själva det vetenskapliga sökandet efter ny kunskap. För den som tror på projektbidrag är det därför särskilt oroande att Vetenskapsrådet föreslås medfinansiera elitsatsningarna ur befintlig budget. Tycker någon att Vetenskapsrådet idag delar ut för många och för stora projektbidrag?

Utvärderingar som fokuserar på publikationer är särskilt missvisande för yngre forskare då dessa ofta minst lika mycket speglar tidigare handledares styrkor och svagheter. Med enbart bibliometri och sneglande på vilka andra anslag en sökande erhållit lägger man över granskningsuppdraget på andra – tidskrifter och tidigare finansiärer. Dessa mått på tidigare meriter måste därför i påtagligt högre utsträckning kompletteras med ett framåtblickande fokus på det föreslagna projektet. Vi kan lära av de djuplodande diskussionerna i NIH’s study sections, som ger grundlig feedback med möjlighet för den sökande att svara på kritik. Utan ett reformerat peer review-system riskerar de elitsatsningar Jan Björklund planerar att konservera forskningsinriktningar i stället för att leda till genombrott och nytänkande.

Långsiktighet och transparens i finansiering och karriär

Det är inte heller självklart att det Sveriges unga forskare mest behöver är ytterligare ett exklusivt mångmiljonanslag. Sådana var tidigare en bristvara men SSF, ERC, Knut och Alice Wallenbergs samt Ragnar Söderbergs stiftelser liksom Riksbankens Jubileumsfond erbjuder alla sedan några år utvalda lovande unga forskare medel att etablera sin självständighet. Det finns dock en överhängande risk att samtliga dessa stora anslag koncentreras till en mycket liten skara. Frågan är om man genom att lägga till ytterligare en sådan sökform gör någon skillnad. Vad som däremot skulle förbättra tillvaron för landets yngre forskare är en satsning på tydliga karriärvägar och tenure track-system, något som Sverige lider skriande brist på. Jan Björklund nämner detta i förbigående men utvecklar det inte vidare. Vi hoppas att den färdiga propositionen innehåller åtgärder som tvingar lärosätena att ta större ansvar för sina unga forskare.

Vi tror att ett fokus på mobilitet, kvalitet och stöd till yngre forskare att utveckla sin självständighet kan vitalisera svensk vetenskap. Den riktning Jan Björklund anger är därför hoppingivande. Men Sveriges forskare – juniora som seniora – behöver mer än tillfälliga satsningar. Man behöver långsiktighet och transparens i såväl finansiering som karriär. Den grogrunden för djärv och nyskapande forskning vill vi se i höstens proposition.

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter