Replik: Sammanhanget ger underlaget för slutsatserna

Min debattartikel i DN (12 maj 2019) (1) tillsammans med Patrik Hall är ett bidrag till en diskussion om forskningsrådens funktion i forskningssystemet. Vetenskapsrådet är bara ett exempel på hur en policy har fastställts utan att det funnits empiriska belägg för att det skulle vara en effektiv lösning. Det var på grund av svagheter i sektoriellt finansierade forskningen som tilltron till rådsmodellen blev alternativet för forskningsfinansiering. Den andra möjligheten – universitet – beaktades överhuvudtaget inte.

Tyvärr är de statliga råden i dagsläget de enda externa finansiärer av universitetens forskning som politiken kan påverka – till exempel genom att kraftigt reducera verksamheten. Fick vi balans i systemet skulle varje fast anställd meriterad forskare, som Ulf Heyman visat i en utredning (2), kunna få forskning i tjänsten (2017).

DN-artikeln bygger delvis på resultat från en publikation i tidskriften Journal of Informetrics (2018) (3). Den problematiserar OECD-data på nationell nivå samt påbörjar undersökningen av relationen mellan direktfinansiering och projektfinansiering i ett antal länder. Men knappheten på data gör det svårt att få fram forskningens institutionella dimensioner. På basis av tillgängliga data kan vi sluta oss till att konkurrenshypotesen inte får något stöd, vilket är en synnerligen viktig och avgörande upptäckt i studien.

Redan att det är en svagt negativ korrelation mellan typ av finansiering och effektivitet är i sig intressant.

Redan att det är en svagt negativ korrelation mellan typ av finansiering och effektivitet är i sig intressant. Det pekar på ett allvarligt problem för hypotesen att forskningsråd skulle leda till bättre forskning. Korrelationen borde ju vara starkt positiv för länder med hög andel konkurrensutsatta forskningsmedel, men det är inte ett sådant mönster som framträder.

I sin kommentar i Curie kritiserar Bo Malmberg att vi använder ”osäker statistik”, men som jag skriver ovan är det redan klargjort i artikeln. Statistiken har brister men underlaget för analysen är betydligt större än den bristfälliga statistiken och publikationen är framförallt ett förslag till vidare studier av så kallad prestationsbaserad finansiering av forskning bör läggas upp, förändring år för år, inte absoluta tal. Då får vi jämförbarhet mellan länder.

Malmberg verkar vara ute efter att vilseleda läsaren. Det gör han A) genom att läsa så selektivt att han begränsar sig till ett enda steg i analysen, B) genom att han bortser från det som sägs om saken före och efter analysen, och (C) genom att inte förstå att publikationerna är delar av ett större forskningsprogram och som kommunicerar extremt väl med andras bidrag inom området.

En lång rad indicier pekar nämligen mot att forskningsrådens stöd i sig inte leder till bättre forskning. Det är den allvarliga bakgrunden till diskussionen. Rådens förmåga till valida prediktioner när de väljer ut talanger har påvisats vara ytterligt svag, se Journal of Informetrics (2015) (4). Stephen Hwang visar i Forskningskvalitet, effektivitet och extern finansiering (2018) (5) att det mönster som vi påvisat också gäller på universitetsnivå i Sverige. Fascinerande! Det antyds till och med vara fallet på institutionsnivå.

I ett konferensbidrag Productivity Differences between Universities (2012) (6) visade jag att samma sak var fallet när olika typer av högskolor och universitet jämfördes. Vetenskapsrådets egen analysavdelning har visat att de artiklar som tackar rådet inte når högre citeringsgrad och forskare som får medel blir inte bättre. Dessa opublicerade rapporter kan rekvireras: dnr 351-2014-7356 Förbättrad analysverksamhet kring effekterna av Vetenskapsrådets stöd. Borde inte de rapporterna göras offentliga?

Jag har också försökt ge rimliga förklaringar till varför dessa mönster framträder i en rapport med titeln: En granskning av granskarna (2015) (7). Där framkommer (a) att beredningsgruppernas ledamöter vid ämnesrådet för medicin och hälsa inom Vetenskapsrådet inte är annat än rätt mediokra forskare som oftast inte ingår i den grupp som bär upp svensk forskning; och (b) att den resursfördelning mellan universitet som blir resultatet av rådens beslut närmast exakt avspeglar hur ledamöterna är fördelade över dessa universitet. Innebörden är att transaktionskostnaderna för hela spektaklet är en ”våldsam ineffektivitet för den svenska forskningen”, som Hall och jag uttryckte det i DN 12 maj.

Sammanfattningsvis: Vetenskapsrådet gör inte det man säger sig göra och verkar oförmöget att ändra på detta förhållande. Inför nästa forskningsproposition bör regeringen systematiskt utvärdera varför det verkar som att samtliga tre forskningsråd inte bidrar till att höja den svenska forskningen. Och klarar inte råden sitt uppdrag är det troligt att universiteten gör bättre nytta av resurserna.

Ulf Sandström, docent och forskare vid KTH

Fotnoter:
1). Ulf Sandström och Patrik Hall: Lägg ner forskningsråden för universitetens bästa DN Debatt 12 maj 2019. Länk till annan webbplats.
2). Ulf Heyman: En kalkyl över vilka löner som kan betalas över basanslagen (2017). Länk till annan webbplats.
3). Ulf Sandström & Peter van den Besselaar: Funding, evaluation, and the performance of national research systems. Journal of Informetrics 12 (2018) 365–384. Länk till annan webbplats.
4). Ulf Sandström & Peter van den Besselaar: Early career grants, performance, and careers: A study on predictive validity of grant decisions: Journal of Informetrics 9 (2015) 826–838. Länk till annan webbplats.
5). Stephen Hwang: Forskningskvalitet, effektivitet och extern finansiering (2018) Länk till annan webbplats..
6). Ulf Sandström: Productivity Differences between Universities: Are Small and Regional Less Productive? Paper till STI-konferensen i Montreal 2012. Länk till annan webbplats.
7). Ulf Sandström: En granskning av granskarna: Hur bra är beredningsgrupperna? [Vetting the panel members] Forskning om forskning (2015). Länk till annan webbplats..