2019-01-22 Fanny Forsberg Lundell, docent i franska, Stockholms universitet

Hänvisa inte till forskning när det handlar om värderingar

Det är inte alltid så lätt att skilja på vetenskapliga resultat och värderingar när forskare gör inlägg i debatten. Ibland kan inte ens forskarna det själva, menar Fanny Forsberg Lundell, Stockholms universitet.

Fanny Forsberg Lundell

Torbjörn von Schantz diskuterar i Curie (När får forskare ta politisk ställning? 15/1-19) den viktiga frågan om forskares deltagande i samhällsdebatten och ställningstaganden i viktiga politiska  frågor. Han påpekar mycket riktigt att om man har kunskap om något, bör man också sprida denna på bred front och vara med och påverka. Samtidigt är denna medverkan i media beroende av, menar jag, att allmänheten lätt ska kunna skilja på vad som är forskningsresultat och vad som är forskarens värdebaserade ställningstaganden för att kunna bilda sig en egen uppfattning.

Beteendegenetikern Robert Plomin uttrycker detta briljant i sin bok Blueprint (Allen Lane, 2018), där han sammanfattar sitt livsverk som forskare. Plomin kommer till slutsatsen att cirka 50 procent av vårt beteende kan förklaras av genetiska faktorer. Vad har det för konsekvenser för politik, frågar han sig? Själv drar han slutsatsen att fördelningspolitik blir ett viktigt verktyg för att skapa ett rättvist samhälle, eftersom en hel del av det som händer oss i livet betingas av vilka gener vi hade turen att födas med. Emellertid är han noga med att poängtera vad han baserar sina ställningstaganden på: sina värderingar och inte sina vetenskapliga resultat. Det skulle vara fullt rimligt att även dra andra slutsatser baserat på den forskning han presenterar. På SvD Debatt 14/1-19, alltså dagen före von Schantz inlägg i Curie, fick vi se mindre lyckat exempel på hur forskare argumenterar i en politisk fråga (Därför är språktest en dålig idé).

Ett mindre lyckat exempel på hur forskare argumenterar i en politisk fråga.

Maria Rydell och Tommaso Milani motsätter sig i egenskap av språkforskare idén om språktest för medborgarskap. Precis som artikelförfattarna är jag andraspråksforskare och reagerade därför på den tvärsäkerhet med vilken de uttalar sig om att ”språktest är en dålig idé” i egenskap av ”flerspråkighetsforskare och språkvetare”. Rydell och Milani framför att språktest mest verkar handla om en vilja att ”ställa krav på en viss grupp i samhället”. Jag håller med dem om att språktest handlar om att ställa krav och det är därmed är en normativ företeelse, som bottnar i vilken syn man har på samhället och människan. På denna punkt verkar vi till viss del vara ense. Däremot vill jag mena att artikelförfattarna försöker argumentera för att språkkrav är ”en dålig idé” – inte utifrån ett explicit politiskt perspektiv, utan med referenser till empirisk forskning, som är tänkta att stärka deras tes om språktestens negativa egenskaper. Att ”språkkrav” tolkas som diskriminering är dock  bara ett alternativ av flera: vissa menar istället att ställa krav handlar om att bry sig  och inte lämna någon utanför. Detta handlar om värderingar – inte om empirisk forskning.

När det gäller forskning om vuxnas andraspråksinlärning finns vissa etablerade resultat, men det är ett relativt nytt forskningsfält och det saknas bredd gällande de migrationssammanhang som undersökts. Vi vet att den ålder vid vilken man började lära sig språket spelar roll (men vi vet ännu inte exakt hur stor betydelse den har och hur den hänger samman med sociala och psykologiska faktorer), vi vet att språkbegåvning är en viktig förklaringsfaktor (har gett mest resultat vid sidan av ålder) och vi vet också att språklig distans, utbildningsnivå, motivation och kunskaper i andra språk har en påverkan. Vi vet att post-traumatisk stress påverkar de kognitiva förmågorna negativt och kan försvåra språkinlärning.

Artikelförfattarna nämner att många andra länder tillämpar språktest för medborgarskap. Den nivå som ofta krävs är B1 enligt Europarådets skala. Jag skulle vilja påstå att det finns samsyn inom andraspråksforskningen att man på 5 års tid, om man aktivt ägnat sig åt språkinlärning, inte har några problem att uppnå en sådan nivå. Det är ungefär den nivå som svenska elever förväntas ha uppnått efter att ha läst ett modernt språk i högstadiet och gymnasiet (med ganska få undervisningstimmar). Jag har inte sett några systematiska studier som undersöker om ”språkkrav” har positiv effekt på individers språkfärdighet, så det är inget vi kan uttala oss om utifrån empiri. Det finns inget vetenskapligt stöd för det, som artikelförfattarna mycket riktigt framför, men det finns inte heller, än så länge, något tydligt hinder baserat på empiriska studier i andraspråksinlärning. Däremot kan det finnas etiska hinder, utifrån ett visst ideologiskt ställningstagande.

Det är en politisk hållning, inte vetenskapliga fakta.

Författarna framhåller slutligen att språkinlärning främst skulle vara en uppgift för utbildningssektorn. Det är också en politisk hållning, inte vetenskapliga fakta. Många vuxna andraspråksinlärare i världen lär sig till stor del språket genom arbetsplatsen och vänner  – det vittnar också ett antal studier om.

Forskning kan vara ett viktigt underlag för integrationsstöttande åtgärder, men exemplet ovan visar att politiskt beslutsfattande handlar i minst lika hög grad om ideologiska övertygelser och vilket framtida samhälle vi vill bidra till att skapa.

Fanny Forsberg Lundell
Docent i franska, Stockholms universitet

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter