2015-08-24 Git Claesson Pipping, förbundsdirektör SULF

Handläggningen av externa medel kostar mer än den smakar

Git Claesson Pipping, SULF, vill se att andelen basanslag vid lärosätena åter blir större än den externa finansieringen. Det finns redan vetenskapsinterna system för peer review-grankning vid universiteten. Lita på dem och ge forskarna mer tid att forska istället för att sitta med ansökningar och bedömningar, skriver hon.

Git Claesson Pipping
Foto:


Det är dags att kräva att regeringen visar förtroende för det vetenskapliga samhället och den vetenskapliga processen, att man ger forskningen förtroendet att genom den inbyggda peer review-granskningen ta hand om kvalitetssäkringen. Forskarna får bättre förutsättningar att forska om balansen mellan direkta och externa forskningsanslag åter blir till 60/40.

Vetenskapen är byggd kring peer review-granskningar. Det börjar senast på kandidatnivå, med opponenter och seminariebehandling, och fortsätter genom hela forskarkarriären inom akademin. Texter peer review-granskas inför publicering. Forskare granskar varandra i betygsnämnder, som opponenter, som sakkunniga vid tjänstetillsättning, vid utvärdering av utbildning och forskning och vid planering av kommande forskningsprojekt. Utan dessa granskningar skulle vetenskapen inte fungera.

De senaste decenniernas forskningspolitiska utveckling tycks ha tagit sin utgångspunkt i att dessa interna granskningar inte är tillräckliga för att kvalitetssäkra den forskning som bedrivs vid lärosätena. För trettio år sedan var relationen direkta/externa forskningsanslag ungefär 60/40. Idag är situationen den omvända. Omläggningen motiverades från regeringshåll bland annat med att endast den bästa forskningen skulle finansieras, och att förhandsgranskning av forskningen skulle leda till att man kunde lägga stora summor på de allra bästa forskarna i stället att sprida ut resurserna över hela linjen. Därtill befarade politikerna att forskarna inte självmant skulle ägna sig åt den allra viktigaste och mest framgångsrika forskningen om inte forskningsprojekten förhandsgranskades. Ur en ekonomistisk synvinkel är detta logiskt, men vetenskap är inte förutsägbar. Det är rimligare att den kvalitetsgranskas efter att den utförts än att granskningen sker före i det som kallats peer pre-view.

Systemet med stor andel externa forskningsresurser får tydliga konsekvenser för hur mycket forskning som utförs. Professorer, lektorer och forskarassistenter använder ungefär en femtedel av sin forskningstid till ansökningar. Lägg därtill all tid som går åt i bedömargrupper för att dra runt ett system med externa bidrag, det vill säga bedömningen av de föreslagna projekten. I Vetenskapsrådets bedömningsgrupper sitter 800 personer. Om vi säger att de använder fem arbetsdagar per år till uppdraget så blir det 4 000 arbetsdagar = 10 årsarbeten. Förbättrar detta forskningen så mycket att transfereringskostnaden är motiverad?

Självklart måste det fortfarande finnas externa medel för särskilda satsningar, för utrustning och inte minst för att unga forskare ska kunna meritera sig. Men om balansen mellan direkta och externa forskningsresurser åter blev 60/40 skulle det innebära att medel kunde fördelas med avsevärt mycket lägre transfereringskostnader än idag. Det skulle bli mindre tid till anslagssökande, mindre tid till förhandsgranskning av forskning – men mer tid för forskning. Det finns redan ett inomvetenskapligt system som kvalitetssäkrar den forskning som bedrivs: betygsnämnder, opponenter, referenter, sakkunniggranskning, utvärdering av utbildning och forskning. Räcker inte det?

Git Claesson Pipping
Förbundsdirektör SULF

8 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Jan Kellgren

    Jag delar din uppfattning Git! Man får kanske i.s.f. hitta lokala metoder på resp. lärosäte för att undvika free riding, men det borde gå att lösa. Och sedan tror jag att forskarna själva väljer forskningsuppgifter bättre än vad man kan åstadkomma med politisk styrning, som ju ofta är aktuell när anslag delas ut.

    2015.08.24

  • Fredrik

    Hej,Problemet är att om det inte sker en verklig extern peer-review granskning så gör de interna nepotistiska inslagen sig gällande nästan omedelbart. Jag vet ett flertal professorer som till exempel aldrig, eller i vissa fall max en gång, har publicerat sig i en peer review granskad tidskrift under hela sitt liv. Lösningen borde snarare vara att förstärka det extern peer review inslaget i hela forskningsprocessen men att i stället konstruera systemet i sig så att det blir mera smidigt och lätthanterligt. Till exempel genom tydliga poängsystem som inte kräver så mycket övervägande.Tack.

    2015.08.24

  • Torsten Åkesson

    Vikten av den nationella (och europeiska) konkurrensen om forskningsmedel från en aktör som inte är arbetsgivaren, kan inte nog betonas. Införandet av en sådant process efter V Buschs' banbrytande rapport, resulterade i NSF och gav en fantastisk skjuts för forskningen. En fördelningsprocess inom universiteten kan aldrig ge samma effekt. Däremot har vi ett problem med att ofta tar inte universiteten fullt finansieringsansvar för sina anställda lärare och forskare. Det skapar en ängslighet som får forskare att avstå från risktagning. Dock, pengarna finns, men är i olika fickor hos staten. Forskningsråd och universitet bör harmonisera resurstilldelningen så att universiteten tar fullt finansiellt anställningsansvar och andra forskningsmedel huvudsakligen söks i nationell konkurrens. Att söka anslag en gång vart fjärde år av inte en överväldigande arbetsbelastning.

    2015.08.24

  • Gunnar Karlsson

    Tre kommentarer. Tilldelningen till lärosäten är en aspekt, den andra är lärosätets interna fördelning. När man internt fördelar på basis av externa anslag så förstärks effekten av externfinansiering. Öquist och Benner (KVA 2012) visar att den låga basfinansieringen är huvudskälet till avsaknad av internationella genombrott i svensk forskning: vi saknar eget riskkapital som forskare. Det inrättas lärartjänster utan finansiering där den som får tjänsten måste börja med att anskaffa medel till lönen. Det kan bli en vinnande strategi eftersom högskolan kan äska mer basresurser för sådana tjänster som driver upp externfinansieringen. Alltså måste inrättandet av tjänster regleras...

    2015.08.24

  • Jürgen

    Hej!Visst var det så att 80% av alla professorer+lektorer i Sverige jobbar vid lärosätet där de disputerade? Med hänsyn till detta extrema inavlet kan man knappast ta interna granskningar på allvar, bortsett från faktum att projekt inom mindre forksningsfält kan inte bedömas lokalt, eftersom bara enstaka forskare jobbar inom fältet vid varje lärosäte.I stället för att dra tillbaka tiden borde man kämpa emot är den extrema politiska styrningen av forksningen i Sverige!

    2015.08.25

  • Johan

    Med tanke på alla de seniora forskare som ALDRIG ansöker om externa medel, bedömer jag påståendet om att "professorer, lektorer och forskarassistenter använder en femtedel av sin forskningstid till ansökningar" som FULLSTÄNDIGT orimligt!Du får det dessutom att låta som att det är bortkastad tid. Att skriva en ansökan kan, om man gör det ordentligt, vara ett mycket nyttigt sätt att tänka igenom och formulera en forskningsidé. Detta har man som (seriös) forskare nytta av vid ett senare tillfälle! Så det är absolut inte bortkastad tid.Det riktigt stora problemet, som man borde diskutera, är den utbredda korruption som finns vid tjänstetillsättningar vid svenska högskolor och universitet. Visst, ansökningar sakkunniggranskas, men alltför ofta är det andra krafter som spelar in och styr tillsättningarna. Det har jag bevittnat vid flertalet gånger på min arbetsplats. Academic Rights Watch har också dokumenterat sådana fall. (http://academicrightswatch.se/)En tanke som jag leker med (men som förstås aldrig kommer att realiseras) är att samtliga forskartjänster blir tillfälliga. Var åttonde/tionde år utvärderas ens forskning av nationella/internationella granskare. Om inte forskningen lever upp till vissa baskriterier, då får man sparken! Det finns alltför många seniora forskare som bär upp fakultetsmedel och som bara går och dräller, år efter år. Genom att avskeda dem skulle man skapa utrymme till att anställa unga forskare och ge nytt friskt blod till lärosätets forskning.

    2015.08.25

  • Peter Lohmander

    Förbundsdirektör Git Claesson Pipping har rätt.I det svenska universitets-systemet försvinnerenormt mycket tid och pengar i oförutsägbara byråkratiska processer.De personer som slutligen har lyckats bli professorerhar genomgått mycket mer omfattande granskningar änandra yrkeskategorier. Ändå misstros dessa professorertotalt och de ska inte ens få lönen betald om de intesjälva har turen att varje gång få anslag. Vilken instans skulle i förväg ha gett anslag till historiens största tänkare, exempelvis Gallileo, Newton och Einstein?Eftersom tid och pengar fuskas bort i Sverige så blir också professorernas löner och andra villkorbetydligt sämre än i våra grannländer. Givetvis leder detta till att de skickligaste personerna söker sin framtid i våra grannländer eller i andra yrken.Sverige sjunker därmed ytterligare i kvalitets-ligan.Det finns rationella lösningar. Dessa har stor betydelse för hela utbildnings- och forskningssystemet samt även för alla andra universitetslärarkategorier.Jag talade nyligen om dessa saker vid professorsföreningens årsmöte. Tag gärna del av mitt föredrag via länken nedan:Lohmander, P., Svensk utbildnings och forsknings kvalitet samt professorernas villkor går hand i hand - och kan gratis förbättras, Professorsföreningens Årsmöte 2015, Universitetsklubben vid Umeå Universitet, Torsdagen den 11 Juni 2015,http://www.Lohmander.com/PL_Proff_150611.pdfhttp://www.Lohmander.com/PL_Proff_150611.pptxPeter Lohmandermedlem i SULFs förbundsstyrelsesamtmedlem i professorsföreningens styrelse i Umeå

    2015.09.03

  • Staffan Strömblad

    Om man ska ha en verklig peer-review-granskning med någon som helst kvalitet så kräver detta att forskningsplaner formuleras och granskas av peers. Detta alltså oavsett om det sker inom eller utom universitetets väggar. Oavsett på vilken nivå granskningen sker så måste alltså signifikant tid läggas ned på processen - och mängden tid som krävs blir knappast mindre för att granskningen sker i en annan organisation. Därmed finns inte någon väsentlig tid att vinna på att styra om till intern peer-review, bara den uppenbara risken för försämrad kvalitet (varje universitet för sig kan inte uppbringa samma kompetens som hela landet tillsammans) och mera utrymme för internpolitik och nepotism.

    2015.10.02