Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

debatt

Hållbar tillväxt finns inte

Ekonomisk tillväxt hyllas i samma andetag som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och hållbar utveckling. Ofta beskrivs ekonomisk tillväxt som en förutsättning för att lösa miljöproblemen. Men hållbar tillväxt är ett begrepp som snubblar på sin egen omöjlighet. Det är dags för de ekonomiska vetenskaperna att på allvar intressera sig för det som är kärnan i deras ämne – hushållning, skriver miljöforskaren Mikael Malmaeus.

porträtt Mikael Malmaeus

Mikael Malmaeus

När Världsbanken inför klimattoppmötet i Doha släpper en rapport som varnar för att vi är på väg mot fyra graders uppvärmning av jorden vet vi att det är allvar.

Om den globala medeltemperaturen stiger så mycket skulle livet på jorden knappast längre vara möjligt. Det skulle med all sannolikhet innebära flera meter högre havsyta, ökenspridning på kontinental skala och kollapsade ekosystem världen över.

Risken att passera ekologiska trösklar med katastrofala följder ser ut att vara överhängande på ytterligare en rad områden. Inom naturvetenskapen finns en rad ramverk som på olika sätt definierar vilket ekologiskt utrymme som existerar om vi framöver ska leva hållbart. Konceptet med planetära gränsvärden som etablerats av bland andra Johan Rockström vid Stockholms universitet är ett exempel.

Det brukar sägas att vi människor lever som om vi hade 1,5 jordklot till vårt förfogande. I Sverige lever vi som om vi hade 3.

Att hushålla bättre med jordens resurser är den största utmaningen som mänskligheten står inför. Men den vetenskap som har att hantera vår hushållning – samhällsekonomin (ekonomi betyder just hushållning på grekiska) – är inne på en helt annan linje.

En gång i tiden handlade ekonomi faktiskt om hur vi bäst skulle hushålla med våra resurser: jorden, kapitalet och arbetskraften. För de tidiga nationalekonomerna – som Adam Smith, Thomas Malthus och David Ricardo – var detta centrala frågeställningar. Men med industrialismen kom överflödet, och de frågor ekonomer numera sysslar med är de motsatta. Det finns så gott om kapital att det riskerar att bli värdelöst. Efterfrågan på arbete är inte tillräcklig för att skapa jobb åt alla. De ekonomiska teorier som utvecklats under 1900-talet – keynesianismen, monetarismen och den neoklassiska ekonomin – intresserar sig inte för hushållning. De centrala frågorna är i stället: Hur skapar vi jobb och lönsamma investeringar? Hur kan vi gynna konsumtionen och hålla hjulen igång? Det heliga receptet är ekonomisk tillväxt, det vill säga ständigt ökande produktion och konsumtion.

Miljöfrågornas inträde på 1960-talet stimulerade visserligen utvecklingen av miljöekonomin, som undersöker hur olika typer av ekonomiska styrmedel kan användas för att undvika miljöskador. Men så länge grundteorin förutsätter maximalt resursutnyttjande och tillväxt förblir nationalekonomin illa rustad att hantera de stora miljöfrågorna.

Ekonomisk tillväxt uppstår när det samlade värdet av produktionen – BNP – ökar. Och just sättet att bestämma ekonomiska värden är nationalekonomins akilleshäl. Det moderna teoribygget kretsar helt kring utbud och efterfrågan – att producenter och konsumenter möts på en marknad och kommer överens om värdet på alla varor och tjänster. Men eftersom den samlade efterfrågan bestäms av konsumenternas köpkraft, som i sin tur bestäms av deras inkomster från produktionen, är teorin oanvändbar för att bestämma BNP – det samlade utbudet. Marknaden kan inte värdera sig själv. Vi får gå tillbaka till 1800-talet för att hitta tänkare som på allvar sysselsatt sig med frågor kring hur ekonomiska värden i grunden skapas. Det visar sig då att det är mängden resurser som sätts in i produktionen som avgör det samlade värdet. I förlängningen betyder detta att ekonomisk tillväxt bara kan uppnås med ökade insatser. Hållbar tillväxt blir därmed en självmotsägelse.

Den neoklassiska ekonomin kommer aldrig i närheten av dessa frågor, och den ekonomiska tillväxten fortsätter att tas för given. Uppslutningen kring tillväxten omfattar betydligt fler än ekonomer. Den hyllas ofta i samma andetag som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och hållbar utveckling. Inte sällan antas ekonomisk tillväxt rentav vara en förutsättning för att lösa miljöproblemen. Utan tillväxt, hävdas det, kommer vi aldrig ha råd att ta oss an miljöproblemen. Det är dock inte klokare än att försöka släcka en eld med bensin.

Utan en bredare, djupare och mer mångsidig forskning än den som idag bedrivs på de ekonomiska institutionerna är ingen hållbar utveckling möjlig.

Mikael Malmaeus, miljöforskare på Svenska miljöinstitutet (IVL)

Skriv din mening i Curie

Vill du tycka till? Välkommen att skriva en replik eller ett eget inlägg om forskningens villkor!

Mejla ditt debattinlägg eller din replik med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se

Mer om vad som gäller för att skriva i Curie

Läs hela debattråden

Du kanske också vill läsa

Debatt 29 april 2019

Emma Kritzberg

Forskare har ett särskilt ansvar i klimatfrågan, menar Emma Kritzberg vid Lunds universitet. Hon är en av dem som verkat för vegetariskt som standardval vid biologiska institutionen.

Debatt 2 oktober 2017

UKÄSs bedömargrupp för universitetens hållbarhetsarbete

Lärosätenas arbete med att integrera hållbar utveckling i utbildningen behöver bli bättre. Det skriver en rad forskare som ingått i UKÄS:s bedömargrupp som utvärderat hur väl läros...

Nyhet 20 oktober 2015

Redaktionen

Han skriver om forskning och universitetsvärldens förhållande till samhället. Joacim Rocklöv forskar vid Umeå universitet om väder och klimatförändringar och om möjliga hälsovinste...