2015-05-27 Ingegerd Gunvik-Grönbladh, forskare vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet

Granskning sätts ur spel i dagens rekrytering

Bara ett fåtal lektorsanställningar utlyses i konkurrens idag. Externa sakkunniga är en förutsättning för att få ett fungerande akademiskt karriärsystem, skriver Ingegerd Gunvik-Grönbladh som forskat på rekryteringsprocessen inom akademin vid Uppsala universitet.

Ingegerd Gunvik-Grönbladh
Foto: Leif Grönbladh

I debattinlägget Excellent forskning och trygga forskare i Curie nämner Olle Larkö att biträdande lektorat omvandlas till fast lektorat genom ”automatisk befordran”. Detta är oroväckande, men bekräftar tyvärr nuvarande rekryteringsprocesser inom akademin, som jag sett i min forskning!

En stor del av rekryteringen av lärare och forskare sker utan ett kollegialt beslutsfattande. Vid mitt lärosäte, Uppsala universitet, rekryterades under åren 2006-2008 bara 10-15 procent av alla forskar- och läraranställningar i konkurrens genom sakkunniggranskning. Resten av anställningarna var i form av vikariat, tidsbegränsade forskaranställningar, befordringar eller adjungeringar. 85-90 procent av rekryteringarna gjordes alltså utan sakkunniggranskning. Jag förstår att dessa representerar en av flera organisatoriska lösningar på ett praktiskt problem. Dagens massuniversitet kräver ibland praktiska lösningar, men detta är ett icke-transparent karriärsystem. Och det är dessvärre till en sådan verklighet som planerna på ett ”Tenure track-system” måste tänkas in.

Det är väl känt att universiteten har sitt ursprung i ett skråväsende. Utifrån egna förslag valde man då in kollegor i arbetsgemenskapen utan ansökningar och utan att urvalet gjordes utifrån kompetens (så kallad kooptation eller självselektion). Etablering av sakkunniginstitutet 1876 och interakademisk samverkan i början av 1900-talet var ett sätt att få bukt med ett sådant icke-transparent karriärsystem.

I dagens massuniversitet är vi, med stöd av icke-transparenta system, tillbaka i självselektion där pedagogisk skicklighet prioriteras. Ett sådant karriärsystem riskerar att forskningsanknytningen i undervisningen försvinner och att forskningen isoleras. Enligt en undersökning från IVA domineras undervisningen inom högre utbildning till 92 procent av lärare med låg forskningsaktivitet (Agenda för forskning, 2011). Samtidigt kritiserar studenter ofta att deras lärare är anställda på tunga forskningsmeriter men utan kunskap att förmedla. Studenterna vet alltså sällan att det inte är aktiva meriterade forskare som de möter i undervisningen.

Ofta har granskningsprocessens villkor och procedur varit ifrågasatt. I mitt avhandlingsarbete har jag sökt efter drivkrafter när det gäller tillsättning av akademiska lärare för att fördjupa förståelsen för granskningsprocessen. Jag har försökt greppa vad det är för ”något” som sakkunniga och sökande förhåller sig till i granskningsprocessen vid tjänstetillsättningar av lektorat – de få som faktiskt utlyses i konkurrens. Urvalet baserades på att både vetenskapligt och pedagogiskt sakkunniga bedömde meriterna.

För att besvara frågan analyserade jag det empiriska materialet med meriter, ansökningar och experternas sakkunnigutlåtanden utifrån den franske sociologen Pierre Bourdieus teori om praktik.

Analysen visade att de sakkunniga följer alla de regler och instruktioner som finns uppsatta. Men de för omedvetet med sig sina erfarenheter och värderingar in i processen när de rankar sökande. Det handlar om det man känner igen och det som man värdesätter. Den pedagogiskt sakkunnige väljer att sortera bort forskaren, medan de vetenskapligt sakkunniga är mer meritokratiska i sin sortering och för fram forskaren.

Insikten om granskningsprocessens begränsningar öppnar för självkritik och ifrågasättande av vem som hamnar på det ena eller andra stället i en akademisk karriär.

I min forskning fann jag en tendens till återgång till tiden före 1876, då nya kollegor utsågs genom självselektion, där lärarförmågan prioriterades. Det är förståeligt att man vill handplocka vissa personer som redan ingår i ens nätverk, men det innebär en svaghet i systemet. Externa sakkunniga måste få rätten att åter delta i beslut vid rekrytering! Interakademisk samverkan skapar möjlighet för kollegial kunskapsdiskussion och ämnesdiskussion. Då kan olika ämnens särart försvaras; innehåll, metod, tradition, funktion och tempo…

Trots att granskningsprocessen kan ha sina brister, är kollegialiteten med extern sakkunniggranskning en förutsättning för att få ett fungerande akademiskt karriärsystem! Risken finns annars att planerna på ”Tenure track-system” leder fram till en abstrakt kopia av en yrkesutbildning i en standardiserad modell, vilket rimmar illa med akademisk frihet.

Ingegerd Gunvik-Grönbladh
Fil dr, tillhör forskningsgruppen Praxeologi, Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet och Universitetet i Bergen

8 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Karin Strinnholm Lagergren

    Hej!Oerhört viktig forskning som tyvärr bekräftar en aning jag burit på. På detta sätt sätts meritokratin ur spel - och jag tror att det även på sikt har stor betydelse för akademins förtroende hos den s.k. allmänheten. Vad som inte nämns i detta sammanhang är de många tillsättningar enligt LAS av lektorer som regelbundet sker. Med detta menar jag lektorer som tillsätts på en institution där de staplat ett antal visstidsanställningar på varandra, ingen haft koll/velat ha koll på detta och vips har de rätt till ett lektorat som inte lyses ut och inte heller tillsätts i öppen konkurrens. Är detta något du också berört i din forskning?

    2015.05.29

  • Johan Lundström

    Återvände nyligen till den svenska universitetsvärlden efter att ha varit verksam utomlands de senaste 12 åren. Upptäckte då till min förvåning att ett stort antal av mina fd. doktorand kollegor nu sitter på fasta tjänster som de antingen har fått genom att bli handplockade, "befordringsanställning" utan granskning eller falsk konkurrens genom riktade annonser och strategiskt val av sakkunniga. Att vara kvar inom det svenska systemet, från vaggan till graven, är sådan stor fördel när man söker de få tjänster som utannonseras att det i dagsläget är direkt dismeriterande att göra en period utomlands bortanför eventuella postdoktorala studier vilket gör att man ytterligare lägger en strypsnara på önskan att öka internationaliseringen inom den svenska universitetsvärlden. Vad som krävs för att få en faktisk ökad grad av internationalisering inom svenska universitet är, som Gunvik-Grönbladh för fram, att samtliga akademiska tjänster utlyses i konkurrens men också att man bemödar sig att bjuda in utländska sakkunniga.

    2015.05.29

  • Kjell Blückert

    Om det nu är så illa med granskning, konkurrens och transparens som framgår av inläggen i denna debatt, vore det kanske inte så dumt om en del av rekryteringen ägde rum via externa finansiärer med peer review-förfarande. Då blir ju forskarna/lärarna garanterat granskade av oberoende forskare. Kanske skulle externa finansiärer finansiera biträdande lektorat? På så sätt skulle det vid ett givet tillfälle i karriären uppstå en skarp konkurrens med ity åtföljande mobilitet.

    2015.05.29

  • Karin Stensjö

    Viktigt att poängtera att rekryteringsförfarandet är väsentligt olika vad gäller forskartjänster och universitetslektorat. I alla fall på Uppsala universitet.

    2015.05.29

  • Nätverket Vetenskapskvinnan

    Det är viktigt att debattera att akademin i Sverige när det gäller just tjänstetillsättning är väldigt ovetenskaplig och präglas av vänskapskorruption. Även när det är frågan om utlysta tjänster med granskning av externa sakkunniga. En genomgång av statistiken visar då att en oförsvarligt hög fraktion av tjänsterna går till individer som redan är verksamma vid aktuellt institution. En konsekvens av detta system är att kvinnorna väljs bort - http://vetenskapskvinnan.blogspot.se/2014/05/den-akademiska-inaveln.htmlDet finns en strategi att motverka snedfördelningen som såväl statliga som privata forskningsfinansiärer bör ta till sig - att ställa krav på ett kvalitativt jämställdhetsarbete innan någon vid lärosätet kan få några forskningsanslag - http://vetenskapskvinnan.blogspot.se/2014/06/stall-investeringskrav.html. I dessa krav bör ingå att alla tjänster tillsätts i konkurrens.VänligenNätverket VetenskapskvinnanNätverket Vetenskapskvinnan

    2015.05.29

  • Ett utländsk namn

    Jag kom till Sverige från ett renomert Britisk Universitet efter att ha fått PostDoc medel beviljat från Vetenskapsrådet. Jag är fortfarande chockad över den vänskapskorruptionen och brist på öppenhet som eksisterar på svenska lärosäten. Jag har blivit erbjuden ett job på ett nationellt laboratoriet i USA och blev erbjuden en tenure-track tjänst på ett bra Europeisk universitet I konkurranse med 56 kvalificerade sökande, utan att jag kände någon i USA eller det europeiska universitetet. Jag har samtidigt försökt att få ett job på ett svensk universitet, men det har visat sig vara helt omöjligt. Få tjänster utlyses, och de som utlyses i öppen konkurranse är ofta skräddat till en speciell person, så att domarna vet vem de ska välja.

    2015.06.01

  • Ingegerd Gunvik-Grönbladh

    Vi är nog samtliga överens om att granskningsprocessen är komplicerad. Jag har fått en del kommentarer på andra vägar t.ex. om intern grovsortering innan sakkunniga får uppgiften att granska. Det har kommit uppslag till fler systematiska studier (förutom LAS ovan) t.ex. kartläggning av avbrutna tjänstetillsättningar eller när det anställs fler än antalet utannonserade lektorat. Det är utmärkt att rekryteringsprocessen diskuteras.

    2015.06.02

  • Oscar Tjernberg

    Att jämföra fakultetsanställningar med befordringar, vikariat, adjungeringar och tidsbegränsade forskaranställningar (där man kan förmoda att postdocs ingår) är en märklig inställning som ger intryck av att vara tendentiös. Hur lätt eller svårt det ska vara att befordras kan diskuteras men en befordran är ingen ny anställning och trots det så är det på professorsnivå snarast regel att sakkunniggranskning görs. Att använda sakkunnigförfarandet för vikariat och tidsbegränsade forskaranställningar (gissningsvis ingår här postdocs) är uppenbart orimligt. Vilken postdoc väntar glatt 6-12 månader på besked och i vilka länder görs sakkunniggranskning av postdocs? Valet av adjungeringar kan också diskuteras men även här handlar det om tidsbegränsade utnämningar som i regel innebär att personen inte är anställd på universitetet eller endast i ringa omfattning. Rör adjungeringen en professur så finns för övrigt krav på sakkunniggranskning i högskoleförordningen. Det framgår med andra ord inte av texten om någon enda fakultetstjänst tillsatts vid UU utan sakkunniggranskning. Det vore intressant om författaren klargjorde detta och redovisade med akademisk integritet om och vilka fakultetstjänster som tillsätts utan sakkunniggranskning.

    2015.06.03