Gör om finansieringen av forskningsinfrastruktur!

Vetenskapsrådet är den främsta finansiären av avancerad nationell och internationell forskningsinfrastruktur i Sverige. Tillsammans med universitet och högskolor har myndigheten ett stort ansvar att tillgängliggöra infrastruktur som bäst motsvarar forskningens behov.

Sedan 2014 har Vetenskapsrådet, genom rådet för forskningens infrastrukturer (RFI), använt sig av en cyklisk process för att finansiera forskningsinfrastruktur. Steg 1 är en behovsinventering. På basis av den gör Vetenskapsrådet i nästa steg en utlysning inom ett antal prioriterade områden.

Dessutom är det oklart om den faktiskt är en inventering av behov eller en föransökan.

Jag har tidigare varit ledamot i RFI. Idag är jag prefekt vid en större institution. Utifrån dessa erfarenheter vill jag framföra tre förslag som rör finansiering av forskningsinfrastruktur.

1. Avskaffa behovsinventeringen. Min erfarenhet av behovsinventeringen är att den ger för lite resultat i förhållande till tids- och resursåtgång för alla parter. Dessutom är det oklart om den faktiskt är en inventering av behov eller en föransökan.

Forskningsinfrastrukturer har mycket olika karaktär inom olika ämnesområden. Inom naturvetenskap krävs ofta stora investeringar i enorma anläggningar och personal för att driva dessa. Instrumenten som används finns inte att köpa på marknaden utan måste utvecklas från grunden utifrån vetenskapens behov och senaste tekniska landvinningar. Inom medicin går instrumenten ofta att köpa. Här är personalens spetskompetens att använda instrumenten helt avgörande för högklassig forskning. Även inom samhällsvetenskap och humaniora spelar personalen en viktig roll för drift och utveckling av infrastruktur, oavsett om det gäller arkiv, databaser eller andra typer av instrument.

Att det är så olika gör det närmast omöjligt för RFI att fatta kompetenta beslut.

Att det är så olika gör det närmast omöjligt för RFI att fatta kompetenta beslut. Även om bedömningen som de rådgivande grupperna gör fungerar bra, är det RFI som behöver fatta de tunga besluten. Behovsinventeringen leder heller inte till en strategisk dialog kring forskningsinfrastruktur mellan lärosätena och RFI.

Därför föreslår jag att behovsinventeringen avskaffas.

2. Inrätta ämnesspecifika portföljer för forskningsinfrastruktur. I behovsinventeringens ställe föreslår jag att RFI förvaltar långsiktigt tematiska/ämnesspecifika grupper av forskningsinfrastrukturer i portföljer:

Detta skulle göra det lättare att hantera skillnaderna mellan infrastrukturerna inom de olika områdena. Ta en sådan sak som att tidsperspektivet för olika infrastrukturer varierar kraftigt. Det gör att utrymmet för förnyelse är olika mellan portföljerna. Men med hjälp av ämnesspecifika portföljer kan de rådgivande grupperna utvärdera portföljens sammansättning på ett bättre sätt och i dialog med lärosätena förnya dem. Det skulle innebära en väsentlig förbättring av lärosätenas möjligheter att bidra till finansiering och utveckling av infrastrukturerna och därmed öka deras intresse av detta. Samordningen mellan lärosätena och RFI skulle universitetens referensgrupp för forskningens infrastruktur, URFI, även i fortsättningen stå för.

Ta en sådan sak som att tidsperspektivet för olika infrastrukturer varierar kraftigt.

En risk med detta förslag är att systemet kan bli statiskt och att forskningsinfrastrukturer inte stängs ner trots att de inte levererar. Men den risken finns redan med nuvarande system. En mer långsiktig planering och dialog inom URFI kommer snarare öka möjligheterna att agera flexibelt.

3. Reservera en del av RFI:s och ämnesrådens medel för att utveckla forskningsinfrastruktur. Mitt tredje förslag rör behovet av medel för att utveckla forskningsinfrastruktur. För detta bör en del av RFI:s och ämnesrådens medel reserveras.

Idag fungerar samarbetet mellan RFI och Vetenskapsrådets ämnesråd dåligt. Ämnesrådens röst väger lätt i RFI:s prioriteringar och vice versa. De forskare som söker medel för att utveckla forskningsinfrastruktur måste idag få finansiering både från RFI (för tekniskt arbete) och från ett av ämnesråden (för forskning). Det är mer eller mindre omöjligt; att utföra ett viktigt arbete för en forskningsinfrastruktur väger lätt i ämnesrådens bedömning. Detta påverkar i högsta grad karriärvägarna för dessa forskare, eftersom extern finansiering väger tungt när fakultetstjänster ska tillsättas och vid befordran.

Men att utveckla forskningsinfrastrukturer är minst lika viktigt som att nyttja dem.

Men att utveckla forskningsinfrastrukturer är minst lika viktigt som att nyttja dem. Om en del av RFI:s och ämnesrådens medel reserveras till utveckling av ny infrastruktur finns ett incitament till strategiskt samarbete.

Behovet av konkurrenskraftiga infrastrukturer kommer att vara fortsatt stort och kostnaderna höga. Därför är det ytterst viktigt att det finns ett fungerande samarbete mellan universiteten, RFI och ämnesråden. Mina förslag skulle stärka Sveriges möjligheter att ha tillgång till forskingsinfrastruktur i världsklass.

Richard Brenner, prefekt vid institutionen för fysik och astronomi, Uppsala universitet

Foto på Richard Brenner: Mikael Wallerstedt