2013-12-16 Margaretha Fahlgren, vicerektor för humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala universitet

Gör en ny berättelse om det akademiska ledarskapet

Att vara prefekt beskrivs ofta som tufft och att ingen vill bli det.Margaretha Fahlgren vänder sig mot den bilden och vill uppvärdera prefektuppdraget genom att börja i en annan ände.Att se medarbetare växa med uppgiften och att ha skapat en god och kreativ arbetsmiljö väger tyngre än de besvärliga situationer man kan hamna i, skriver hon.

Margaretha Fahlgren
Foto: Uppsala universitet

I sin artikel ”Varför vill nästan ingen bli prefekt?” beskriver Johan Schnürer uppdragets vedermödor. Långa arbetsveckor, tungt arbetsgivaransvar, svåra ärenden att hantera och när uppdraget är slut ska man återgå till att vara en av kollegerna. Schnürer konstaterar att det inte är förvånande att nästan ingen vill bli prefekt men pekar därefter på att prefektuppdraget faktiskt ger möjlighet att påverka och utforma verksamheten. Förutsatt att prefekten har gott administrativt stöd på institutions- och fakultetsnivå menar han att prefektuppdraget kan te sig attraktivt.

Prefektuppdraget beskrivs felaktigt

Jag håller med Johan Schnürer om att prefektuppdraget innebär mycket ansvar, och man måste ibland ta ställning till och fatta besvärliga beslut. Det jag vänder mig emot är hur vi inom akademin talar om prefektuppdraget – och här är Johan Schnürer långt ifrån ensam. Vi börjar med att beskriva hur nästan omänskligt svårt det är och att få av medarbetarna uppskattar ens arbete, för att därefter möjligen ta upp några positiva aspekter som skulle få en eller annan att bli intresserad av uppdraget.

Vad vi gjort inom akademin är att vi skapat en vid det här laget dominerande berättelse – som vi hela tiden för vidare – där vi utgår från att nästan inga vill bli prefekter. Jag skulle vilja börja i en annan ände och se prefektuppdraget i ljuset av det akademiska ledarskapet.

Ett viktigt kollegialt uppdrag

Det är uppenbart i akademin idag att linjestyrning vunnit mark på bekostnad av kollegiala styrformer. Institutionsstyrelser tas bort och prefekter rekryteras som chefer. Därför är det viktigt att vi framförallt talar om prefektuppdraget som ett kollegialt uppdrag, som en del av det akademiska ledarskapet. Vi är ledare under perioder men framförallt är vi forskare och lärare som blir valda av våra kolleger för att utföra ledningsuppdrag. Det ger den akademiska ledaren ett särskilt förtroende som är en viktig förutsättning för att utöva ledarskap.

Visst sätts prefekten på prov genom att vara en kollega som därmed ska återgå till kollegiet efter uppdraget, men fördelarna med det kollegiala förtroendet ska inte underskattas. Prefekten kan, genom att ta tillvara kollegialt medarbetarskap, fatta beslut som är långsiktigt hållbara. Det är här man ska börja när man beskriver prefektuppdraget!

Ett privilegium

Prefektens viktiga uppgift är att fatta kollegialt förankrade strategiska beslut som gagnar verksamheten. Att få leda en undervisnings- och forskningsverksamhet tillsammans med kolleger, som alla sökt sig till akademin för att de har ett intresse för ett ämne, för forskning och undervisning, är faktiskt ett privilegium.

Bland mina bästa upplevelser som akademisk ledare är att ha fått vara med om att mina medarbetare lyckats väl, och att det är beslut som jag haft ansvar för som varit en viktig förutsättning för framgången.
Att se medarbetare växa med uppgiften och att ha skapat en god och kreativ arbetsmiljö, väger långt tyngre än de besvärliga situationer man kan hamna i eller det dagliga slit som ju alla stundom upplever – oavsett arbetsuppgift. Prefekten har möjlighet att skapa en kreativ arbetsmiljö och en gemensam identitet på institutionen. En sådan identitet skapar styrka.

Idag kontrolleras vi alltmer genom utvärderingar som mäter effektivitet och resultat. Jag tror att de verksamheter som har en egen klar uppfattning om vad de är och vad de vill vara, står starkare i den här utvärderingskulturen och också kan hävda sig mot den. Förutsättningen för detta är goda akademiska ledare som skapar en ny berättelse om kollegialt ledarskap inom akademin.

Margaretha Fahlgren
Vicerektor för humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala universitet. Professor och tidigare dekanus för historiska-filosofiska fakulteten samt föreståndare och forskningsledare för Centrum för genusvetenskap

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter