2020-08-24 Mats Ericson och Karin Åmossa, förbundsordförande respektive chefsutredare SULF

Ge lärarna förutsättningar att utöva ett akademiskt lärarskap

Det räcker inte att universitet och högskolor får extra resurser för att ta emot fler studenter så länge resurserna per student fortsätter att minska. Om kvaliteten i högre utbildning ska kunna säkras måste lärarna få förutsättningar att bedriva riktigt bra undervisning. Såväl regeringen som lärosätena själva har här ett stort ansvar, menar Mats Ericson och Karin Åmossa, förbundsordförande respektive chefsutredare på SULF.

Mats Ericson och Karin Åmossa. Foto: Stefan Tell

Den speciella tid vi befinner oss i just nu påverkar i hög grad universitet och högskolor med snabba omställningar, kraftig ökning av antal utbildningsplatser och förändrade krav på digitalisering och distansundervisning.

Den rekordsnabba omställningen har gått förvånansvärt bra. Universitetslärare har gjort sitt yttersta för att studenterna ska kunna få en bra utbildning även under extrema omständigheter. Till hösten har regeringen meddelat att undervisningen ska kunna bedrivas mer eller mindre som vanligt, men det är en rimlig gissning att distansundervisning kommer att vara en del av det nya normala när studenter och lärare behöver hålla en större fysisk distans än tidigare och storleken på föreläsningssalarna inte räcker till.

De stora frågorna inför det kommande läsåret är: Hur ska vi kunna garantera kvaliteten i utbildningen när undervisningen behöver genomföras till stor del utanför plan? Har lärarna den kompetens som krävs för att möta studenternas behov i en osäker tid? Vilka förutsättningar behöver skapas för lärarna?

Grunden för en hög kvalitet i utbildningen är som alltid att lärare har goda förutsättningar att göra ett bra jobb. Kompetens som fås genom att gå högskolepedagogiska kurser är bra, men räcker inte till när omvärlden förändras snabbt, vare sig det gäller nya undervisningssätt eller nya studentgrupper. Då behövs ett mer dynamiskt förhållningssätt till undervisning och en högskolepedagogik som förmår att möta vitt skilda omständigheter och utmaningar.

Det finns inte en särskild högskolepedagogik som fungerar inom alla ämnen och på alla nivåer. Istället behövs ett system som tillåter lärare att utveckla pedagogiken tillsammans med kollegor och som bygger på samma principer som annan vetenskaplig verksamhet: Att låta idéer mötas och brytas för att skapa allt säkrare kunskap. För att så ska ske måste utbildning tas på samma allvar som forskning, och pedagogisk kompetens värderas som sig bör. Frågan om forskningens och undervisningens status är gammal och det är på tiden att de ses som jämbördiga delar av en helhet.

För att möta de utmaningar som högskoleutbildningen står inför behöver universitetslärare få möjlighet att utveckla ett akademiskt lärarskap. Utgångspunkten för det är att både lärare och studenter tar akademiskt ansvar. Akademiskt lärarskap är inte en metod utan ett förhållningssätt där lärare kontinuerligt och systematiskt reflekterar över, utforskar och utvecklar den egna pedagogiska praktiken och dess inverkan på studenters lärande. Det utforskande arbetssättet är väletablerat inom forskningen och steget för universitetslärare att tillämpa det även inom undervisningen är inte stort.

Det kan låta ganska självklart. Men akademiskt lärande är inget etablerat förhållningssätt i den svenska högre utbildningen. Många lärare arbetar fortfarande isolerat i sitt eget klassrum och kollegiala diskussioner om undervisning är alls ingen självklarhet, varken inom eller mellan lärosäten.

Alltför ofta saknas tid för universitetslärare att jobba tillsammans och lära av varandra. Tid har under lång tid upplevts som en bristvara och det är upp till den enskilda läraren att prioritera undervisningen. Konsekvensen är att alltför många lärare undervisar betydligt mer än de får betalt för. Det här har blivit särskilt tydligt nu under pandemin.

Att pedagogisk kompetens inte värderas lika högt som forskning när det gäller meritering har lett till att pedagogiska frågor inte heller får samma uppmärksamhet. Därför är det också svårare att sprida goda exempel. Med ett resurstilldelningssystem som premierar snabb genomströmning finns en risk att lärosätena lägger större fokus på att hitta ”rätt studenter” än på att utveckla fruktbara pedagogiska förhållningssätt.

Idag är det inte karriärmässigt strategiskt att ägna sig åt undervisning. Samtidigt som lärosätena anställer lärare baserat på forskningsmeriter finns det en attityd som innebär att forskning och undervisning i praktiken separeras, och många läraranställningar har ingen garanterad tid för forskning.

Att regeringen tillför resurser till högskoleutbildning i kristid är bra. Men att enbart öka antalet studenter, samtidigt som ersättningen per student med automatik sjunker fungerar inte. Konsekvenserna av det produktivitetsavdrag som görs på lärosätenas verksamhet visar vi i rapporten Systemfel i kunskapsfabriken.

För att universitetslärare ska kunna ta ansvar för kvalitetsutvecklingen behöver resurserna per student öka. En viktig uppgift för ansvarig minister Matilda Ernkrans är därför att utveckla ett resurstilldelningssystem som ger lärare vid universitet och högskolor förutsättningar att på bästa sätt utveckla sitt akademiska lärarskap. Samtidigt vilar ett stort ansvar på lärosätena för att se till att det finns förutsättningar för att bedriva en riktigt bra undervisning.

För att främja en bättre högskolepedagogik har SULF nyligen gett ut skriften Akademiskt lärarskap – så möter vi de nya utmaningarna. I syfte att stärka det akademiska lärarskapet och säkra kvaliteten i den högre utbildningen kräver SULF följande åtgärder:

Staten måste:

  • Säkerställa att ett framtida resurstilldelningssystem ger förutsättningar för lärare vid universitet och högskolor att på bästa sätt utveckla sitt akademiska lärarskap.
  • Stoppa resursurholkningen genom att slopa produktivitetsavdraget.

Lärosätena måste:

  • Säkerställa att varje lärare får tid och förutsättningar för att bedriva ett akademiskt lärarskap. Tid för pedagogisk utveckling ska tydliggöras i arbetstidsavtalen.
  • Erbjuda alla lärare kontinuerlig pedagogisk kompetensutveckling som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.
  • Säkerställa att det på varje lärosäte finns tydliga kriterier för att bedöma pedagogiska meriter när det gäller karriärvägar, rekrytering och lönesättning.
  • Skapa arenor som gör att lärare kan mötas och föra en dialog om högskolepedagogisk utveckling.

Först när dessa viktiga frågor fått en lösning kan vi skapa förutsättningar för att utveckla undervisningen och därmed kvaliteten i högskolan.

Mats Ericson, förbundsordförande SULF
Karin Åmossa, chefsutredare SULF

19

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter