Producera, bevara och kommunicera kunskap – det är de tre funktioner som behövs för att det akademiska maskineriet ska fungera, skriver Björn Hassler. Foto: Jonathan Borba, Unsplash.
debatt
Replik: Forskare är inte bäst på att förmedla ny kunskap
Forskningskommunikation spelar en viktig roll för att ny kunskap ska nå ut och tillämpas i samhället. Men vem är egentligen bäst lämpad att ägna sig åt detta arbete? Låt forskare bedriva god forskning och lämna kunskapsförmedlingen åt dem som är specialister på kommunikation, skriver Björn Hassler, Södertörns högskola, i en replik.
Ämnen i artikeln:

Björn Hassler
Under våren följde jag diskussionen i Curie om kontaktytor mellan forskning och omgivande samhälle, (se tidigare inlägg i denna debatt). Dessa diskussioner speglar trender inom akademin om att samverka, nå ut, integrera och kommunicera forskning samt att konkret bidra till att lösa samhällsproblem.
Jag tror det är få inom akademin – där jag inte bara räknar in forskare utan även alla viktiga stödfunktioner – som inte skulle hålla med om att forskning som ett minimum innefattar produktion, bevarande och kommunicering av kunskap. Ny kunskap behöver tas fram, existerande kunskap behöver föras över till nya generationer och relevant kunskap behöver på ändamålsenliga sätt komma omgivande samhälle till godo. Frågan är inte om dessa tre funktioner behövs, utan snarare vem som bör göra vad för att det akademiska maskineriet ska fungera så väl som möjligt samtidigt som relevant kunskap når avsedda avnämare.
Läs också i Curie: Naturvetare sporras att ta plats i debatten
En rimlig utgångspunkt för diskussioner om arbetsfördelning inom akademin i vid bemärkelse är att alla anställda gör det de är bäst på. Då blir det samlade utfallet så bra som möjligt. Detta ses ofta som grunden för en sund, samhällelig arbetsfördelning.
En rimlig utgångspunkt för diskussioner om arbetsfördelning inom akademin i vid bemärkelse är att alla anställda gör det de är bäst på.
Det finns knappast några andra än forskare som kan bedriva god forskning, vilket torde betyda att forskningstid som ägnas åt annat än forskning på det stora hela går förlorad. På motsvarande vis förefaller det osannolikt att forskare som agerar problemlösare, kommunicerar utåt eller på andra sätt breddar sin roll som forskare skulle vara bättre skickade att utföra dessa uppgifter än specialister på just dessa områden.
Självklart finns det enskilda forskare som är fantastiska kommunikatörer eller problemlösare. De bör fortsätta med vad de är bäst på. Men dessa är undantag. Den viktiga frågan här är hur, rent praktiskt, ny kunskap på bästa sätt överförs till relevanta avnämare.
Mot den bakgrunden känner jag mig allt mer bekymrad. Efter att under 25 års tid medverkat i ett betydande antal forskningsprojekt med fokus på Östersjöns miljö, för att inte tala om alla samtal jag haft med kolleger genom åren, tonar en bild fram där forskarens tid för forskning allt mer naggas i kanten. Värdefull forskningstid tas i anspråk för samproduktion av kunskap, evenemang för att sprida forskningsrön, regelrätt och konkret problemlösning i förvaltningar och mycket annat.
Är min medverkan i dessa verksamheter mer värd än det jag annars kunnat bidra med inom min forskning?
Inte sällan har mitt bidrag i dessa sammanhang snarast känts som gratis arbetskraft, vilket verksamheter utanför akademin förstås gärna tar emot. Även om somliga av dessa samverkansprojekt har varit lovvärda i sig, måste jag som forskare ställa mig frågan: Är min medverkan i dessa verksamheter mer värd än det jag annars kunnat bidra med inom min forskning?
Och vidare, är jag som forskare bäst skickad att förklara för människor med djup kunskap om hur det fungerar i enskilda förvaltningar, företag och andra verksamheter hur min teoretiska och generella kunskap är relevant för dem? Jag är inte så säker på det.
Däremot behöver vi fler och ännu skickligare knowledge brokers som kan utgöra vitala länkar inom kunskapsöverföring mellan akademi och omgivande samhälle i båda riktningar (1). Vi behöver förmodligen också investera mer i högre utbildning för att på lång sikt underlätta kunskapskommunikation mellan akademi och omgivande samhälle.
Med andra ord, vi behöver en mer professionaliserad arbetsfördelning där så många som möjligt gör det de är bäst på. Detta ligger i vårt gemensamma samhällsintresse.
Björn Hassler, professor i (samhällsvetenskaplig) miljövetenskap, Södertörns högskola
1. Pielke, Robert A. Jr. (2007). The Honest Broker: Making Sense of Science in Policy and Politics. Cambridge: Cambridge University Press. ISBN 978–0521873208. Se även inlägget Vem är den ärliga mäklaren i klimatarbetet? i bloggen Vetenskap & Politik Länk till annan webbplats..
Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg
Välkommen att debattera forskningens villkor! Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se
Mer om vad som gäller för att skriva i Curie
Du kan också kommentera på LinkedIn Länk till annan webbplats. och Facebook. Länk till annan webbplats.
Du kanske också vill läsa
Nyhet 25 augusti 2026
Nyhet 26 maj 2026
Krönika 11 maj 2026