Forskning når ut bäst när forskare och kommunikatörer samspelar

Forskningskommunikation är idag en självklar del av lärosätenas uppdrag. Vi forskare förväntas i allt högre grad kommunicera vår forskning till en bred allmänhet och göra våra resultat begripliga och tillgängliga. Samtidigt utför kommunikatörer en stor del av forskningskommunikationen på universitet och högskolor.

Debatten om forskningskommunikation har ofta präglats av ett ”vi” och ”de”. Vissa debattörer har ifrågasatt kommunikatörernas roll på universiteten och hävdat att de är för många, medan andra har pekat på forskares bristande förmåga att kommunicera forskning.

Den här uppdelningen tror vi motverkar utvecklingen av en forskningskommunikation som når ut. För att vår forskning ska få större genomslag – det vill säga nå relevanta målgrupper som beslutfattare och praktiker, komma till faktisk användning och bidra till samhällsdebatten – behöver vi i stället bygga fler och starkare broar mellan kommunikatörer och forskare. Hur forskare och kommunikatörer interagerar är i stor utsträckning en organisatorisk fråga. (1, 2). De behöver ges möjlighet att förstå varandras roller bättre och fördjupa samarbetet där forskaren bidrar med ämneskunskapen och kommunikatören med kommunikationsexpertisen.

Kort sagt, vi ser världen ur olika perspektiv. Och det är just det som är styrkan.

Vi har drivit forskningsprojektet Welcome to AcaMedia vid Högskolan Kristianstad (3), där vi har studerat både forskares och forskningskommunikatörers syn på forskningskommunikation – och på varandra! Genom projektet har det blivit allt tydligare för oss att dessa yrkesgrupper utgår från olika logiker, vilket gör att de ibland inte ser samma saker eller åtminstone inte tolkar dem likadant. Kort sagt, vi ser världen ur olika perspektiv. Och det är just det som är styrkan.

Föreställ dig en stor gammal ek som står på en äng en solig junidag. På avstånd ser man ett ståtligt träd med en tjock stam och frodig krona. Betraktaren som står precis vid stammen kan titta upp och se hur trädet hänger ihop som helhet, hur olika grenar förbinds, och hur trädet samspelar med sin omgivning. När solen rör sig över himlen hamnar vissa delar i skugga, medan andra badar i ljus.

Men om du däremot klättrar upp i trädet och sätter dig längst ut på en gren ändras perspektivet helt. Därifrån kan du studera löven närmast dig i detalj och deras färg, form och struktur. Samtidigt blir andra delar av trädet suddiga, dolda eller bara något du anar. Perspektivet är skarpt men begränsat.

Tänk dig nu att eken är ditt lärosätes forskning. Personen som befinner sig vid trädets stam och betraktar trädet som helhet är forskningskommunikatören. Kommunikatören har, genom sitt uppdrag, överblick: hen ser hur lärosätets forskning hänger ihop, vilka frågor som är aktuella just nu och hur lärosätets rykte och resurser behöver förvaltas. Denna helhet gör att kommunikatören ibland måste inta rollen som grindvakt, det vill säga att avgöra vilken forskning som kommuniceras, till vem och genom vilka kanaler. Men kommunikatören ser inte alla detaljer i trädet, bara det som syns när hen tittar upp och det som just nu lyses upp av solen.

Vi, forskaren och kommunikatören, ser således inte olika träd, men vi ser det från olika perspektiv och med olika fokus.

Personen uppe i kronan är forskaren. Hen ser sin egen gren tydligt: inte bara sin egen forskning och sina forskningsresultat utan härifrån har hen även utsikt över hela sitt forskningsområde. Det gör att forskaren funderar på sig själv i relation till andra och även ser byggandet av ett personligt varumärke som en del av forskarrollen. Forskaren har ett detaljperspektiv som är djupt, precist och nödvändigt, men som inte alltid ger en överblick över hela trädet. Särskilt grenar långt bort kan vara svåra att se och förstå.

Vi, forskaren och kommunikatören, ser således inte olika träd, men vi ser det från olika perspektiv och med olika fokus. Och precis som med eken: för att förstå helheten behövs både markperspektivet och grenperspektivet. En senior forskare i vår studie hade själv kommit till denna insikt och uttryckte detta träffande, ungefär så här: ”Kommunikatören är inte här för att lyfta dig eller mig. Utan för att lyfta hela högskolan…”

Eftersom forskare och kommunikatörer utgår från olika perspektiv, är det avgörande att rikta blicken mot samspelet mellan dem. Forskare och kommunikatörer bör inte främst ses som två separata yrkeskategorier med specifika och unika roller inom forskningskommunikation, utan som professionella aktörer med ett gemensamt mål: att nå ut med forskning, och få genomslag. Chansen att nå målet är störst när deras olika perspektiv möts och rollerna kombineras.

Forskningens genomslag är därför inte i första hand en fråga om bättre kommunikation eller bättre forskning var för sig, utan om hur dessa kompetenser samspelar.

Eftersom forskare och kommunikatörer utgår från olika perspektiv, är det avgörande att rikta blicken mot samspelet mellan dem.

Landets rektorer behöver skapa organisatoriska förutsättningar som främjar ett mer systematiskt samspel mellan forskare och kommunikatörer på sina respektive lärosäten. Ett första steg är att ledningen tydligt signalerar att samarbete mellan forskare och kommunikatörer är önskvärt, genom att tid och resurser avsätts för att prioritera samverkan mellan yrkeskategorierna.

Ett andra steg är att etablera återkommande mötesplatser där forskare och kommunikatörer tillsammans kan utveckla forskningskommunikation, till exempel genom gemensamma workshops eller regelbundna samtal om pågående och nyligen genomföra kommunikationsinsatser. Dessa mötesplatser behöver utgöra en del av det ordinarie arbetet. Syftet ska inte vara att den ena gruppen ska utbilda den andra, utan att skapa ömsesidig förståelse för varandras perspektiv och professionella logiker.

Kommunikatörer behöver också involveras tidigare i forskningsprocessen, exempelvis i samband med ansökningsskrivande, så att forskningskommunikation inte blir ett slutsteg utan en integrerad del av forskningsarbetet.

Forskningskommunikation kan följas upp utifrån hur samarbetet mellan forskare och kommunikatörer fungerar. Det kan bidra till lärande och långsiktig utveckling av forskningskommunikationen.

Samtidigt ökar möjligheterna till kommunikation som faktiskt får genomslag. För det är i mötet mellan människor med dessa olika roller som forskningskommunikationen får kraft.

Daniela Argento, professor i företagsekonomi, Högskolan Kristianstad
Özgün Imre, universitetslektor i företagsekonomi, Högskolan Kristianstad
Lisa Källström, biträdande professor i företagsekonomi, Högskolan Kristianstad

1). Besley, J.C. (2020), “Five thoughts about improving science communication as an organizational activity”, Journal of Communication Management, Vol. 24 No. 3, pp. 155-161.

2). Schäfer, M.S. och Fähnrich, B. (2020), “Communicating science in organizational contexts: toward an ‘organizational turn’ in science communication research”, Journal of Communication Management, Vol. 24 No. 3, pp. 137–154.

3). Argento, D., Imre, Ö. och Källström, L. (2025), Poster: “Shaping roles through expectations and motivations: Researcher-communicator interactions in science communication”, Högskolan Kristianstads kvalitetskonferens för Forskning, Kristianstad, 17 december 2025.