2014-03-19 Anders Flodström & Lena Adamson, professor i fysik respektive docent i psykologi

Forskning – en råvara som måste förädlas

De två processer som förädlar forskningen till samhällsnytta – utbildning och innovationsutveckling – saknar drivkraft. Det skriver Anders Flodström och Lena Adamson, och uppmanar till en integration av utbildning, forskning och innovation i forskningspolitiken.

Anders Flodström och Lena Adamson
Foto: IIS/SU

Barn utforskar handfast och nyfiket den värld de växer upp i. Deras glädje i att lära sig nytt, att förflytta den egna förståelsehorisonten framåt är en symbol för den sanna nyfikenheten. Forskare belönas på samma sätt, att se och förstå det nya som ingen sett eller förstått tidigare, att tillföra något till den världsbild som ständigt utvecklas. Detta är forskningens magi och motiverar allt hårt arbete – just du bidrar till att flytta den så kallade forskningsfronten.

Men den egna upptäckarglädjen räcker inte längre. Forskningens resultat måste ses som en intellektuell bas för samhällsutvecklingen och som sådan en råvara som måste förädlas. Rätt förädlad kan det skapa stora värden för samhället; medicinska, ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga. Mer konkret, färre sjuka, mindre fattigdom, flera utbildade och en hållbar utveckling till gagn för kommande generationer. Oförädlad däremot stannar det vid ytterligare en publikation i det personliga cv:t.

Två processer förädlar forskning till samhällsnytta

Forskningens traditionella roll har under senare decennier professionaliserats starkt genom rankingar, h-index, bibliometri etc. Detta är bra. Men, motsvarande drivkrafter saknas i stort för de två processer som förädlar forskningen till samhällsnytta; utbildning och innovationsutveckling. Inom den högre utbildningen lever vi i en paradox; vi utbildar forskare men anställer lärare där den lilla tid som finns avsatt för forskning ofta äts upp av undervisning.

Två tredjedelar av svensk högskoleundervisning bedrevs år 2009 av lärare med låg eller ingen egen forskningsaktivitet. De flesta lärosäten har arbetstidsavtal som innebär att professorer endast behöver delta en mycket liten del i grundutbildningen.

Beträffande innovationsaspekterna finns heller inga större drivkrafter för den enskilde forskaren inom akademin. Valet blir att ta steget utanför, ett steg som inte gärna görs frivilligt med tanke på att vägen tillbaka kan vara svår om inte omöjlig. Resultatet är att endast var tionde svensk forskare inom teknik och naturvetenskaperna arbetar konkret med innovationer. Inom de humanistiska och samhällsvetenskaperna är de troligtvis färre.

Forskning, utbildning och innovation måste ses i samma kontext. Inte som konkurrenter om resurser, inte som aktiviteter på olika positioner på en värdeskala. Utan tillgänglig råvara blir det inga nya innovationer. Men utan ett förändrat synsätt att råvaran också måste förädlas så uppstår heller inga innovationer; inga nya produkter, processer, tjänster eller samhällspolicys. För att detta ska ske behövs förändrade strukturer och tydliga incitament.

Lägg in innovation i forskarutbildningen

Det kan vara svårt att lära gamla hundar sitta, varför inte börja med forskarutbildningen? Reformera den till tre års vetenskaplig verksamhet och ett års innovationsverksamhet på vetenskaplig grund för samtliga vetenskapsområden. Lägg därtill relevant förberedelse på att presentation av forskningsresultat inte enbart handlar om publicering i artikelformat utan sker, och lika viktigt, även via undervisningen, samt att även den ska ske med hjälp av forskningsbaserade metoder.

Akademiska kvalitetskrav kan då behållas med avseende på forskningen, utbildningens kvalitet kommer att höjas, innovationerna göra sitt reella intåg i akademien och svensk arbetsmarknad får en doktorsexamen som fyller deras behov.

Tvärdisciplinära metoder krävs

Vi står idag inför en rad stora utmaningar; frågor som rör vatten, mat, relationen energi och klimat, infektionssjukdomar och demografiska frågor för att nämna de största, måste hanteras och lösas. Dessa är tematiska och kan bara finna lösningar med hjälp av mång- och tvärdisciplinära metoder och angreppssätt och med hjälp av ekonomiska-organisatoriska incitament och förutsättningar som stödjer detta.

Ansvaret för att kunna integrera och hantera de komplicerade sambanden mellan teknisk-naturvetenskapliga, sociala och ekonomiska förhållanden måste ligga på oss alla som på något sätt är involverade; i forskarvärlden, i det högre utbildningssystemet men framförallt i den politik som styr dessa delar. Det är enbart här de nödvändiga strukturella incitamenten kan skapas.

Den nuvarande högskole- och forskningspolitiken präglas av en ovilja (eller oförmåga?) att integrera systemets tre delar, utbildning – forskning – innovation, i sitt tänkande. Det måste bli ändring på detta! ”Till mensklighetens största nytta!”

Anders Flodström, professor i fysik, utbildningsdirektör för EIT ICTLabs
Lena Adamson,
docent i psykologi, Stockholms Universitet

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter