2013-01-31 Louise Bringselius, fil dr vid Institutet för ekonomisk forskning, Lunds universitet

Forskarrörlighet är inte bra för alla

Det är inte självklart att hög forskarrörlighet gynnar vare sig forskarna själva eller forskningsläget i Sverige, skriver Louise Bringselius vid Lunds universitet. Idag finns goda möjligheter att nätverka och ha internationella kontakter utan att flytta. För EU är idén om forskarrörlighet fundamental. Men svenska politiker borde tänka mer självständigt. För det finns stora risker med denna mytbildning. 

Louise Bringselius
Foto: Göran Petersson, Bildbyrån, Lund

Under senare år har kraven på forskarrörlighet ekat som ett mantra i de akademiska salarna, ivrigt påhejat av politiker. Rörlighet börjar alltmer räknas som en merit i sig. Ändå finns det fortfarande inga studier som med säkerhet belägger påståendet att ökad rörlighet verkligen skulle leda till bättre forskning. Idén är bara en bland många om vad som skapar god forskning.

Låt oss utmana idén med tre alternativa antaganden:

1. Forskarrörlighet har negativa effekter på forskningen. När Birgitta Jordansson och jag skrev en debattartikel i frågan om rörlighet för drygt ett år sedan (Dagens Nyheter 2011-09-06), vällde kommentarer in och flera menade att rörligheten hade haft påtagligt negativa konsekvenser för deras forskarkarriärer. Flytten hade inneburit att de hade förlorat tempo och fokus i sin forskning.

2. Det är över huvud taget inte är möjligt att generalisera om faktorer som skapar god forskning, eftersom forskare har olika drivkrafter. I den högskolepedagogiska litteraturen finns sedan länge en stor förståelse för variationer i studenters lärstilar (ex. Entwistle & Ramsden 1982). Det är rimligt att tro att det finns samma variation när det gäller forskarens lärande och utveckling.

3. Andra institutionella faktorer har större betydelse för forskningens kvalitet. En sådan förklaring skulle kunna vara Jante-lagen. Då vissa betraktar forskarkarriären som en ”lyxkarriär”, händer det att forskare hålls tillbaka av personer som i stället bygger en karriär som lärare eller administratörer. En annan förklaring skulle kunna vara bristande incitament att stimulera juniora kollegors publicering.

EU och seniorer driver på

En anledning till att politiker driver frågan om forskarrörlighet är incitament från EU. Där utgör föreställningen om ett behov av ökad rörlighet själva grundvalen för hela institutionens existens. Det är också EU som står bakom den ofta citerade MORE-studien (2010) på temat forskarrörlighet.

I forskning om EU:s inverkan på svensk politik (ex. Jacobsson & Sundström 2006) har man konstaterat att EU har ett mycket betydande inflytande över samtliga politikområden i Sverige. När det gäller forskarrörlighet bör emellertid svenska politiker kunna tänka mer självständigt. I synnerhet anstår det inte politiker att på ett område som forskningspolitik utforma policys baserat på lösa antaganden.

En anledning till att vissa seniora forskare i Sverige driver frågan om forskarrörlighet kan vara att de utgår från att deras egna framgångsrecept måste gälla också andra. Flera av dem har emellertid haft en helt annan familjesituation. Kraven på rörlighet riktar sig främst till juniora forskare, i de år då man bildar familj, medan dessa seniora forskare utgår från att de själva ska få rota sig ohämmat på ett och samma ställe.

Risker med mytbildningen

Genom att använda forskarrörlighet som en merit riskerar man att bygga en forskningsmiljö för opportunistiska karriärister, snarare än för kollegiala forskare som tar socialt ansvar. Den grupp man väljer bort är kvinnor och män som önskar kombinera forskarrollen med ett aktivt föräldraskap. Personer som tar socialt ansvar och som kanske hellre vill verka långsiktigt för att utveckla en stark forskningsmiljö. Personer som vill bygga kompetens även bortom den egna och som värnar om den kollegiala andan i akademin. Många av dessa personer är kvinnor, eftersom det fortfarande tenderar att vara de som tar huvudansvaret för hem och familj (SCB, På tal om jämställdhet, 2012).

Med tanke på de manliga maktstrukturer som många vittnar om i akademin, kan det till och med vara angeläget att kvinnliga forskare får möjlighet att engagera sig mindre – i stället för mer – i den (yttre) institutionella miljön i forskarvärlden, för att i lugn och ro fokusera på sin forskning.

Nätverkande och internationalisering förutsätter inte att forskare drar flyttlass mellan olika forskningsmiljöer. Vi lever i globaliseringens tidevarv. Med internationella forskarkonferenser och tillgång till e-post och internet finns stora möjligheter att nätverka långt bortom den egna husknuten. I forskarjournalerna pågår också ett betydande internationellt samtal. Man kan fylla nätverk utan att fylla flyttlådor.