”Forskare ska inte uttala sig tvärsäkert”

Från tid till annan diskuteras kvaliteten i Sveriges högre utbildning. Den senaste debattomgången startade med Dick Harrisons debattartikel i SvD den 25 januari, där han utifrån tolkningar av egna erfarenheter beklagade sig över flera fenomen som sammantaget ansågs ha lett till urholkning av den akademiska utbildningens standard. Bland annat ansågs resursfördelningssystemet ha en kravsänkande effekt. I den efterföljande debatten fanns både de som slöt upp bakom Harrisons beskrivning och de som såg verkligheten på annat sätt. Harrison berättade i en slutreplik att många hade hört av sig och gett honom stöd.

Faktum är dock att vi vet väldigt lite om hur det står till med kvalitetsutvecklingen i den svenska högskolan. I det omdiskuterade senaste utvärderingssystemet fick det stora flertalet utbildningar betyget ”hög kvalitet” eller ”mycket hög kvalitet”, och de som fick betyget ”bristande kvalitet” åtgärdades eller lades ned. Men trots det gigantiska upplägget var utvärderingssystemet snävt vad gäller granskningsunderlaget, och man granskade långt ifrån alla utbildningar. Jag skulle inte vilja dra några långtgående slutsatser om kvaliteten i högskolan på basis av resultaten, och de säger inget alls om utvecklingen över tid.

Likväl tog det nationella utvärderingssystemet stor kraft från lärosätena, och det har helt enkelt inte funnits utrymme för egna grundliga och systematiska utvärderingar/uppföljningar som skulle kunna ligga till grund för slutsatser om kvalitetsutvecklingen över tid. Det nya systemet öppnar för sådana möjligheter – under förutsättning att det får drivas under flera utvärderingscykler. Såväl lärosätena som UKÄ kan och bör följa kvalitetsutvecklingen via de externa utvärderingar som lärosätena låter göra. Därutöver kan naturligtvis särskilda mer djuplodande longitudinella studier göras på utbildningsområden som man av ett eller annat skäl tycker det är särskilt intressant att följa.

Osäkerheten om hur det egentligen förhåller sig gäller också effekterna av sättet att fördela resurser. Många tycks ta för givet att prestationsbaserad resursfördelning i högskolan leder till korruption av systemet så att kraven på studenterna sänks. Mina erfarenheter är inte sådana. Jag tror för egen del inte att den akademiska kulturen är sådan att rektorer, dekaner, prefekter och studierektorer skulle ha framgång i försök att tvinga fram ökad genomströmning på bekostnad av kraven i utbildningen. Och jag tror faktiskt inte att man normalt ens försöker. Men det är naturligtvis bara min bild och min hypotes – som i empirisk forskning kan prövas mot dess motsats. Vi har inte grund för att säkert hävda vare sig det ena eller det andra. Eftersom beslutsfattare i allmänhet måste fatta beslut under osäkerhet så kan man naturligtvis ändå ändra systemet, men ett sådant beslut kan inte stödja sig på en systematisk kartläggning av systemets effekter vad gäller examinationskrav.

Det är naturligtvis bekymmersamt närhelst någon drar generella och tvärsäkra slutsatser på bräcklig grund, men det är särskilt bekymmersamt när forskare gör det. När man utbildar sig till forskare lär man sig nämligen att vara försiktig med sina slutsatser, och omvärlden förväntar sig att forskare har täckning för vad de uttalar sig om. När forskare inte svarar mot denna förväntan riskerar de bidra till att forskningens förtroendekapital reduceras.

Forskare och beslutsfattare brukar normalt klara att spela sina speciella roller i enlighet med vad dessa roller kräver. Ibland ser vi dock forskare som uttalar sig tvärsäkert på bräcklig grund i debattartiklar i dagstidningar och på nätet. Beror det på att de lämnat sin vetenskapliga skolning inom den egna disciplinen därhän? Jag tror inte det, för det märkliga tycks vara att tvärsäkerheten blommar ut först när de uttalar sig om ting utanför det forskningsområde där de verkligen har kompetens. Den metodologiska försiktigheten tillämpas när man uttalar sig om något man vet förhållandevis mycket om, men tvärsäkerheten får ersätta försiktigheten när man uttalar sig om sådant man vet mycket mindre om.

Att man uttalar sig generellt på bräcklig grund innebär inte självklart att de teser som förfäktas är felaktiga. De kan vara riktiga, men det kan också vara på annat sätt. Enskilda upplevelser kan mycket väl vara grunden för intressanta hypoteser och systematiska studier, men de kan inte ligga till grund för generella slutsatser.

Men de politiker och ledarskribenter som får vatten på sin kvarn sluter ibland upp bakom verklighetsbeskrivningar som stödjer deras ideologiska linje oavsett hur bräcklig grunden är. Vetenskapssamhället ska inte gå dem tillmötes på det lättvindiga sätt som tyvärr ibland sker – till exempel i debatten om kvalitet i högskolan.

Bengt-Ove Boström, vicerektor med ansvar för kvalitetsfrågor vid Göteborgs universitet fram till sista juni 2015.