Forskare måste lära sig modern kommunikation

Open Science, Open Innovation, Open to the World!

Det började med en uppmaning i ett tal av Carlos Moedas, EU-kommissionär med ansvar för forskning, vetenskap och innovation. Idag utgör begreppen de tre viktigaste målen för EU:s forsknings- och innovationsinitiativ. Öppenhet utgör en överlevnadsstrategi i en värld där utmaningarna tornar upp sig inom områden som miljö, försörjning, sjukvård, migration och så vidare. Öppenhet förmedlar tillit. Öppenhet skapar motivation, ökar tempot och inkluderar fler intressenter.

Men hur ”öppet för världen” är egentligen det svenska universitetssystemet? Utifrån mitt perspektiv som skribent och kommunikatör inom området vetenskap, medicin och teknik är svaret: det varierar – kolossalt! I mitt yrkesutövande har jag sett en enorm spännvidd när det gäller förmågan och viljan att upprätthålla kontakten med omvärlden.

I den ena änden har vi forskarna som verkligen förstår värdet av ett väl genomfört samarbete kring en kommunikationsuppgift. De inser att deras eget engagemang avgör huruvida data, slutsatser och budskap når fram till målgruppen på ett begripligt sätt, utan sakfel. Sålunda ser de till att de är lätta att få tag på, och svarar snabbt på frågor. Under intervjuer anpassar de språket, tar pauser i sina utläggningar och svarar tålmodigt på ”dumma” frågor. Efteråt hjälper de till med faktakoll och assisterar så att allt blir rätt. Om det behövs, förmedlar de kontakter till kolleger med kompletterande sakkunskap.

I den andra änden har vi forskare som dessvärre gör det onödigt svårt för kommunikatörer att göra ett bra jobb. Mejl och sms förblir obesvarade och det enda tillgängliga telefonnumret verkar inte leda någon vart. När intervjun väl äger rum går den i högt tempo utan stopp för förklaringar eller instuckna frågor. Ibland anar man en viss ovilja att göra uppgiften till ett konstruktivt samarbete mellan två yrkespersoner från olika professionella domäner.

Som jag ser det representerar dessa ytterligheter två kulturer som lever parallellt inom dagens universitetsvärld. Den ena är verkligen Open to the World! och inser att landskapet inom internationell forskning och innovation håller på att förändras i grunden – drivkrafter, publicering, meritering, finansiering, karriärstruktur, ja rubbet! De som bygger upp denna kultur blir allt skickligare på att använda olika kanaler genom att studera all den moderna kommunikation som pågår omkring dem. Och de vet att goda relationer med världen utanför akademin kommer att bli allt viktigare.

Den andra representerar en sluten och hierarkisk kultur, med starka och inte sällan dysfunktionella konventioner. Det gäller inte minst kommunikationsdelen där mycket har blivit gammalmodigt – från tidskrifternas texttunga design till den ständiga förekomsten av talarstolar i föreläsningssalarna.

Kommunikationskanalerna mellan akademin och omvärlden måste göras fria från hinder och friktion.

Lyckligtvis befinner sig mycket av detta i förändring, och framför allt bland yngre forskare är det många som utvecklar sina kommunikationsfärdigheter vid sidan av det vetenskapliga arbetet. Forskningskommunikation – SciComm – har blivit en allt starkare professionell domän, internationellt sett.

Men förändringen behöver skyndas på. Lösningarna på dagens globala problem står att finna i evidensbaserad kunskap, och den måste komma det övriga samhället till del. Därför måste kommunikationskanalerna mellan akademin och omvärlden göras fria från hinder och friktion. Detta kräver också att tredje uppgiften får ett tydligare karriär- och meriteringsvärde för forskare. Det ska inte finnas någon statusskillnad mellan de professionella rollerna forskare, universitetslärare eller vetenskapskommunikatörer – alla behövs för ett produktivt, idéskapande och livskraftigt universitetssystem.

Olle Bergman, skribent, föreläsare och kommunikatör