2019-11-27 Sanna Koskiniemi, Sebastian Westenhoff och Stefan Engblom, Sveriges unga akademi, samt Mo Segad, National Junior Faculty

Forskare hinner inte meritera sig på fem år

Biträdande lektorat är bra, men får bara sökas upp till fem år efter disputation. Det är för kort tid, och påverkar forskningskvaliteten negativt, skriver Sveriges unga akademi och National Junior Faculty.

Sanna Koskiniemi. Sebastian Westenhoff, Stefan Engblom och Mo Segad

Som kunskapsnation är Sverige beroende av att ha visionär och högkvalitativ forskning och utbildning. Detta kräver duktiga och drivna forskare och lärare som vågar testa nya, djärva idéer. För att rekrytera de bästa forskarna måste Sveriges lärosäten vara attraktiva arbetsgivare och det förutsätter att de kan erbjuda ett internationellt konkurrenskraftigt karriärsystem.

Ett viktigt steg för att skapa ett tydligare karriärsystem togs 2017 då meriteringstjänsten biträdande lektor infördes i högskoleförordningen. Äntligen har vi ett frö till ett fungerande karriärsystem på plats. Vi förväntar oss nu att lärosätena kultiverar detta frö så att vi får ett karriärsystem med transparenta och vassa rekryteringar som lyckas ta till vara de bästa talangerna genom kollegialt stöd och utvärdering mot högt ställda krav. Det kommer att stärka svensk forskning.

Men, ett stort problem som begränsar genomslaget av reformen med biträdande lektorat är att det bara är möjligt att söka tjänsterna upp till fem år efter disputation. Det korta tidsintervallet har kritiserats, inte minst av unga forskare, som ju är de som faktiskt berörs av reformen. Till exempel föredrar åtta av tio yngre forskare på Karolinska institutet istället en sjuårsgräns alternativt ingen tidsbegränsning alls [1].

Vi presenterar här tre viktiga argument för varför det snäva tidsspannet på fem år riskerar att få allvarliga konsekvenser för både kvaliteten på svensk forskning och för Sveriges möjligheter att konkurrera internationellt om forskartalanger:

1. Ämnesmässig, geografisk och sektoriell mobilitet. Målet för ett nationellt karriärsystem måste vara att främja högkvalitativ, innovativ och tvärvetenskaplig forskning som står sig väl i internationell konkurrens. Dagens femårsgräns gynnar inget av detta utan leder istället till inlåsningseffekter. Att byta ämne eller att satsa på nya, djärva idéer blir alltför riskabelt för den yngre forskaren som riskerar att inte hinna meritera sig tillräckligt för att söka ett biträdande lektorat inom fem år. Hen satsar istället på projekt med mer säker avkastning.

Att forskare byter lärosäte eller vistas utomlands ger värdefulla erfarenheter och ny kunskap. Samtidigt innebär det ofta att produktiviteten för den enskilde forskaren går ner under en period. Vi anser att en femårig tidsram leder till att yngre forskare som förlägger sin postdoktorvistelse utomlands tvekar att återvända till Sverige, eftersom tidsfönstret för att söka ett biträdande lektorat stängts. Femårsgränsen riskerar därför att leda till minskad mobilitet.

Femårsgränsen riskerar därför att leda till minskad mobilitet.

Av samma skäl blir det problematiskt för yngre forskare att röra sig mellan akademin, näringslivet och andra samhällssektorer, trots att sådant utbyte är önskvärt. Ett nära samarbete mellan sektorerna är nödvändigt för att vi ska kunna möta framtidens samhällsutmaningar som klimatomställning och kompetensförsörjning.

2. Sveriges internationella konkurrenskraft. För att Sverige ska kunna attrahera de bästa forskarna nationellt och internationellt måste det svenska karriärsystemet harmonisera med internationell praxis. Så är det inte idag. Många starka forskningsnationer, som Danmark och USA, har ingen fastslagen gräns för när tjänster motsvarande biträdande lektorat kan sökas.

En tidsgräns på sju år överensstämmer också bättre med den gräns som idag tillämpas för rekryterings- och etableringsprogram av viktiga forskningsfinansiärer som Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Europeiska forskningsrådet och Vetenskapsrådet. Ett större tidsspann ger därmed svenska lärosäten chansen att rekrytera de forskartalanger som erhållit sådana prestigefyllda anslag.

3. Lärosätenas möjlighet att rekrytera de bästa unga talangerna i öppen konkurrens. Sverige är ett litet land och det kan inom ett visst ämnesområde gå relativt lång tid mellan utlysningarna av biträdande lektorat. Eftersom en internationell postdoktorvistelse vanligen pågår i två till fem år, kan resultatet bli att många framgångsrika forskare aldrig kan söka biträdande lektorat i Sverige. Det korta tidsintervallet begränsar allvarligt lärosätenas chanser att genom öppna, breda utlysningar attrahera de starkaste kandidaterna från Sverige och internationellt inom alla ämnesområden.

Vår uppmaning till regeringen är enkel: ändra högskoleförordningen nu, så det blir möjligt att söka biträdande lektorat upp till sju år efter avlagd doktorsexamen. Det är avgörande för Sveriges internationella konkurrenskraft som forskningsnation.

Sanna Koskiniemi, vice ordförande, Sveriges unga akademi
Sebastian Westenhoff, forskningspolitisk talesperson, Sveriges unga akademi
Stefan Engblom, ledamot, Sveriges unga akademi
Mo Segad, ordförande National Junior Faculty

[1] Junior Faculty KI and KI Postdoc Association, member survey of Research Career Government proposal

11

1 kommentar

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Björn Högberg

    Reformen med 5-årsgränsen är fantastiskt korkad och saknar verklighetsförankring. Anledningen till att denna begränsning kom till var väl vad jag förstår att det inte ansågs bra att post-doc perioden, som ju är tidsbegränsade anställningar, drar ut på tiden. Så hela reformen kom väl till p.g.a. påtryckningar från fackförbund och post-doc organisationer? Detta har blivit ytterligare ett klassiskt exempel på hur reformer för ökad trygghet (=begränsa möjligheten till tidsbegränsade anställningar) leder till minskad kvalitet och ökad utslagning av de som inte är inne i systemet.

    Det mest brutala med reformen är att den skedde utan övergångsperiod. De stackare som söker tjänster i år fick ändrade förutsättningar mitt i post-doc perioden. Om man nu nödvändigtvis måste införa denna tidsgräns så är väl det enda rätta att införa den gradvis. Så att de som doktorerar idag har 5 år på sig, men de som doktorerade för 5 år sedan, fortfarande har 2 år på sig. Tänkt dig själv att hela din karriär som du hade tänkt ut för dig själv för några år sedan, plötsligt görs omöjlig p.g.a. en regeländring? Jag har en mycket kompetent och välmeriterad post-doc som drabbats av detta, denna person söker sig nu utomlands. Som sagt, fantastiskt korkat.

    2019.11.28

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter