Fokus på indirekta kostnader skymmer kärnverksamheten

Med anledning av artikeln Indirekta kostnader kan stå högskolan dyrt Länk till annan webbplats. (Curie 2016-10-06), vill vi gärna ge vår syn på SUHF-modellen.

I december 2009 sade SUHF upp den överenskommelse med finansiärer om påslag för indirekta kostnader som gällt sedan 2003. Sedan dess har en flora av olika tillämpningar för stöd av indirekta kostnader tillämpats. Full kostnadstäckning enligt SUHF-modellen förefaller vara ett bra initiativ för universitetens egen redovisning. Modellen skänker transparens och tydlighet och ger därmed universiteten ökade möjligheter till förbättrad intern styrning.

Men full kostnadstäckning är problematisk för externa finansiärer. Här är några av de dilemman vi ser:

1. Halva räkningen skickas vidare. Om SUHF-modellen tillämpas fullt ut så kommer i princip varje utökning av administrationen inom lärosätena vara till ungefär hälften finansierad av externa finansiärer, eftersom cirka hälften av universitetens intäkter kommer därifrån. Det vill säga att varje sådan utökning kräver hälften så stor strategisk eftertanke jämfört med om medlen skulle tas helt inom de direkta statsanslagen.
2. Täckning för indirekta kostnader från privata stiftelser. Alla finansiärer är inte statliga myndigheter. Stiftelser måste enligt lag följa sina stadgar. Det innebär att det som lärosätena menar är indirekta kostnader inte med självklarhet kan stödjas av en stiftelse.
3. Risk att missa projektmedel om man har hög andel indirekta kostnader. Flera finansiärer, som SSF, KK-stiftelsen och flertalet internationella finansiärer, använder sig av ett procentuellt schablonpåslag för de indirekta kostnaderna. Schablonpåslag innebär att indirekta kostnader inte används som en del i bedömningen av ansökningar. SUFH-modellen innebär att de indirekta kostnaderna varierar beroende från vilken institution ansökan kommer ifrån. Den variationen innebär ofrånkomligen att indirekta kostnader blir ett bedömningskriterium utifrån finansiärens perspektiv.
4. Onödig byråkrati. SUHF-modellen innebär att lärosätena i de fall medfinansiering krävs, ska medfinansiera lika stor andel av de direkta som de indirekta kostnaderna. Enligt modellen ska universiteten ange hur de medfinansierar projektet, med till exempel personella resurser. Detta innebär persontimmar vilket får till följd att universiteten måste införa riktiga och omfattande tidredovisningssystem, vilket i sin tur innebär extra kostnader och byråkrati.
5. Indirekta kostnader på fel ställe. SUHF:s modell gäller alla bidrag från svenska finansiärer, oavsett vad projektet syftar till. Detta blir absurt i vissa fall, till exempel för mobilitetsbidrag. Det händer att högskolor per automatik lägger på full overhead trots att projektet genomförs någon annanstans. Rimligtvis kan indirekta kostnader endast upparbetas och påföras där projektet utförs.
6. Lokaler borde ses som en förutsättning. Lokaler ”direktifieras” i SUHF-modellen. Vi ifrågasätter om en kärnverksamhet som forskning kan drivas utan lokaler och menar att hyror för adekvata lokaler är en kostnad som bör ingå i de indirekta kostnaderna. Detta borde gälla förutom då det rör sig om speciallokaler, till exempel renrumslaboratorier, för vilka en viss grad av ”direktifiering” är relevant där forskaren väljer att betala för specifik ”labbåtkomst” där denna erbjuds bäst.
7. Skicka inte in ansökan om bidraget blir för ”dyrt”. Om universitet har större andel påslag för OH och lokaler än de får finansiering för externt, så borde de antingen välja att medfinansiera resterande del av indirekta kostnader eller att inte skicka in ansökan och därmed bespara systemet onödigt arbete.
8. Schablon vanligast utomlands. Olika finansiärer bidrar med olika mycket till indirekta kostnader, dock är det vanligt att tillämpa någon typ av schablon för dessa kostnader. Den största forskningsfinansiären i Holland, The Netherlands Organisation for Scientific research (NWO), tillåter till exempel inte att man söker för indirekta kostnader överhuvudtaget. För Europeiska forskningsrådets (ERC) individuella bidrag gäller ”flat rate” om max 20 procent för indirekta kostnader. Om de svenska universiteten accepterar 20 procent från ERC, är det svårt att se fördelarna med att försöka tvinga in svenska finansiärer i ett system där finansiären inte vet hur stor del av projektet som kommer att gå till indirekta kostnader.
9. Prövats och förkastats. Full kostnadstäckning är inte internationell norm när det gäller täckning av indirekta kostnader. Systemet har provats av exempelvis Finlands Akademi, AKA. Vid en utvärdering 2013 konstaterades att ”The main source of dissatisfaction in the community is the implementation of the Full Economic Cost principle”. Även EU har testat full kostnadstäckning i ramprogrammet men tog bort det till fördel för en fast schablon med motiveringen att man ville slippa denna källa till fel och komplexitet (”removing a major source of errors and complexity”).

Så hur ska vi då bäst styra resurserna för att så effektivt som möjligt kunna ge bästa tänkbara stöd till utbildning, forskning och nyttiggörande av högsta kvalitet? Lars Anells förslag att omvandla extern finansiering av indirekta kostnader till basanslag, (Curie 2016-10-19), öppnar intressanta perspektiv i debatten, men vi tror inte att det löser flertalet av problemen. Utifrån argumentationen ovan, föreslår vi istället en fast schablon för indirekta kostnader. Nivån för denna bör vara schyst för alla parter och åtminstone motsvara marginalkostnaden för projektet.

Joakim Amorim, programchef, Stiftelsen för strategisk forskning (SSF)
Lars Hultman, vd, SSF