2016-02-10 Göran Collste & Stellan Welin, professor i tillämpad etik respektive professor emeritus i bioteknik, kultur och samhälle. Båda är lärare i forskningsetik vid Linköpings universitet.

Fallet Macchiarini visar att oredlighet bör utredas av oberoende instans

Fallet med den omstridde kirurgen Paolo Macchiarini visar tydligt på behovet av en oberoende instans för att utreda misstänkt oredlighet i forskning, skriver Göran Collste och Stellan Welin. Det är inte lämpligt att lärosäten utreder sina egna anställda.

Göran Collste och Stellan Welin
Foto: Linköpings universitet

Fallet Macchiarini utgör både en forskningsetisk och en vårdetisk skandal. Det har lett till omfattande kritik, misstankar om oredlighet i forskning och en polisanmälan från Läkemedelsverket. Operationerna på Karolinska universitetssjukhuset var vård och inte i sig själv forskning. Nya innovativa metoder får användas på klinik men det ska finnas rimliga skäl att tro på framgång, patienterna ska vara fullt informerade och andra möjligheter uttömda. När sedan resultaten från operationerna publiceras så blir det forskning. Vetenskaplig oredlighet kan alltså förekomma trots att själva operationerna är klinisk verksamhet. Dessutom förefaller själva operationerna vara synnerligen tveksamma ur vårdsynpunkt.

Detta framkommer i TV-dokumentären om Macchiarinis verksamhet, som är ett unikt dokument. Reportern Bo Lindquist lyckas genom en kombination av kunskap, engagemang och envishet skildra den fasansfulla utvecklingen av forskning och medicinsk behandling som spårat ut när en forskare som tycks följa maximen ”ändamålet helgar medlen” får fria händer. TV-dokumentären visar att Macchiarini gjort sig skyldig till oredlighet i forskning genom att han i sina vetenskapliga rapporter gett en felaktig och förskönande bild av effekterna av de inopererade plaststruparna och patientens tillstånd, vilket tidigt påpekades av några medarbetare på Karolinska universitetssjukhuset. Fast då var det ingen i ledningen för Karolinska institutet eller Karolinska universitetssjukhuset som lyssnade.

Macchiarini har också, som bland annat professor Bo Risberg skrivit om i Läkartidningen, brutit mot de grundläggande vårdetiska principer som uttrycks i Helsinforsdeklarationen. Det är häpnadsväckande att han tillämpat en helt ny teknik på patienter utan att den först framgångsrikt testats på djur och utan att det använda plastmaterialet godkänts. Så mycket mer allvarligt blir detta då det gäller livsavgörande behandlingar.

Men fallet Macchiarini visar också på strukturella problem i den svenska högskolesektorn. Det har på senare år utvecklats en fäbless för att rekrytera världsberömda forskare till svenska universitet. Svenska forskningsinstitutioner – alltifrån Vetenskapsrådet och Formas till enskilda universitet – har satsat hundratals miljoner på dessa namnkunniga forskare. Man antar att de ska sprida glans åt universiteten och öka den vetenskapliga publiceringen. De senaste årens rekryteringsverksamhet för snarare tankarna till den europeiska proffsfotbollen än till seriös akademisk verksamhet.

Satsningarna på att rekrytera internationellt namnkunniga forskare har också dränerat de svenska forskningsresurserna och därmed minskat möjligheten att finansiera annan forskning. Visst kan dessa satsningar säkert bidra till nya perspektiv och vitalisera forskningsmiljöer. Men riskerna tycks ha förbisetts. Runt de världsberömda forskarna samlas ett hov av medhjälpare som också vill få del av strålglansen. Som fallet Macchiarini illustrerar kan det leda till en okritisk och devot inställning bland kollegerna som helt står i strid med rimliga och kritiska forskningsideal.

Fallet Macciarini tydliggör också problemet med hur vetenskaplig oredlighet hanteras och utreds i Sverige. Vem har ansvaret att utreda om forskningsfusk förekommit i detta fall? Jo, just Karolinska institutet som har investerat så mycket resurser och prestige i Macchiarinis forskning. Det var ju bara för ett par månader sedan som KI:s rektor förklarade att han hade fullt förtroende för Macciarini. Det finns en uppenbar risk – och flera exempel på – att det svenska systemet för att utreda misstänkt forskningsfusk uppmuntrar högskolorna att sopa forskningsfusk under mattan och försöka minimera problemet med oredlighet inom sin egen verksamhet i en tid av hårdnande konkurrens om studenter och forskningsanslag.

Karolinska institutets agerande, där ledningen tycks göra allt för att slippa ta ansvar, utgör ett nytt och illustrativt exempel på problemet. Det visar med all önskvärd tydlighet på behovet av en oberoende instans med hög integritet och starkt mandat med uppdraget att utreda frågor om misstänkt oredlighet i forskning.

Göran Collste
Professor i tillämpad etik och lärare i forskningsetik vid Linköpings universitet
Ledamot av den nationella expertgruppen för frågor om vetenskaplig oredlighet 2005-2015

Stellan Welin
Professor emeritus i bioteknik, kultur och samhälle och lärare i forskningsetik vid Linköpings universitet

2 kommentarer

Tack för din kommentar. Den kan komma att modereras innan den publiceras.

  • Mnd

    Nu kan man ju bara hoppas att hans doktorander inte klandras för detta och att de tillåts fullfölja sin utbildning till slut.

    2016.02.12

  • Marie Wahlgren

    Man skulle vilja se ett mycket mer systematiskt arbete med etik inom universitetsvärlden inte bara när det gäller forskning utan också när det gäller alla delar av professors rollen. Även om det inte går att kopiera rakt av borde universitetsvärden snegla på advokatsamfundet och hur man där arbetar med en i huvudsak yrkesbaserad disciplin nämnd med några få allmän företrädare där även mindre "brott" mot god yrkesed tas upp. Genom att göra så håller man igång en levande diskussion om yrkets roll i samhället och god yrkes codex

    2016.02.12

Ta del av information om behandlingen av dina personuppgifter