Faktaresistens botas med vetenskaplig förståelse

Få har väl missat den senaste tidens diskussioner kring alternativa fakta och falska nyheter. Den amerikanska presidenten Donald Trump och hans administration tycks just nu leda vägen mot ett systematiskt undergrävande av fakta och vetenskap över hela västvärlden. Denna trend är tyvärr bara toppen av ett isberg som kan kallas faktaresistens, något som alltid har hotat vetenskapen och rationellt beslutsfattande. I takt med att populismen sprider sig i världen ökar detta samhällsproblem, något som bland andra Jonas Olofsson uppmärksammat i Curie (Akademisk beredskap – här är receptet mot populism).

Det finns allt fler vetenskapliga belägg för att fakta i sig inte är tillräckligt för att övertyga människor som är utsatta för desinformation (till exempel Inoculating the Public against Misinformation about Climate Change). Människor måste ”vaccineras” mot desinformationen, till exempel genom att få förklaringar till varför myten/den falska informationen är felaktig. Därför är det viktigare än någonsin att öka människors vetenskapliga förståelse och deras delaktighet i forskning. En hel del aktiviteter sker i Sverige för att främja allmänhetens bildning och engagemang, som vetenskapsfestivaler, forskningskommunikationstävlingen Forskar Grand Prix och medborgarforskning, men mycket mer kan och bör göras.

Att engagera allmänheten bör ses som en naturlig del av forskningen och vara en självklar och vardaglig del av verksamheten. I Sverige finns tyvärr inte mycket forskning inom detta område.

Isberget av faktaresistens kommer så sakta flytande även mot oss här i Sverige.

Symposiet Public understanding and engagement in Science på Kungl. Vetenskapsakademien i Stockholm förra vintern satte dessa aktuella frågor i fokus för att diskutera och lyfta frågan om hur vi i Sverige skulle kunna utveckla forskningen inom forskningskommunikation i Sverige. Vid symposiet gavs exempel på både bra och dåligt engagemang i, och förståelse för, vetenskap hos allmänheten. Allmänhetens förståelse för genetiskt modifierade grödor var ett exempel på misslyckad forskningskommunikation. Och hur forskare i England gick samman och organiserade sig för att föra en dialog med politiker om stamceller var ett exempel på lyckad forskningskommunikation och bra engagemang.

Dessa och andra exempel presenterades och diskuterades av en internationell expertpanel, som tillsammans med deltagarna gav nya intressanta perspektiv på situationen i Sverige.

Huvudslutsatserna sammanfattas nedan:

1) Mer forskning om vetenskapskommunikation behövs

Det behövs mer grundforskning och fler tillämpade forskningsstudier kring vetenskapskommunikation. Detta skulle i förlängningen kunna göra forskare bättre på att sprida kunskap om sin forskning och sina egna resultat. Ett etablerat forskningsområde med fokus på metoder för att öka allmänhetens engagemang och vetenskapliga förståelse skulle också bidra till att öka statusen för vetenskapskommunikation i allmänhet. Forskning som syftar till att förbättra vår kunskap om allmänhetens vetenskapliga förståelse och engagemang i forskning skulle underlättas av specifika utlysningar av forskningsmedel. Andra länder har både detta och en eller flera professorer inom dessa områden.

2) Förebygg hellre än eftersläck

Den inflammerade debatten i Storbritannien på 1990-talet kring ”galna ko-sjukan” är ett varnande exempel på hur dålig forskningskommunikation, i kombination med dålig förståelse för vetenskap hos allmänheten, kan leda till ett skadeskjutet förtroende för forskning. Det rådde en allmänrådande rädsla för galna ko-sjukan och det blev till slut till en ganska stor samhällelig och politisk kris. Denna kris var en av orsakerna till att det blev en helt annan satsning på och organisering av forskningskommunikation i Storbritannien. Även i Sverige bör vi förebygga och inte vänta på att en fråga som befläckas av dålig forskningskommunikation leder till liknande missförstånd. Dessutom finns många potentiella positiva spinoff-effekter för svensk innovation och konkurrenskraft om grundnivån av vetenskaplig förståelse i vårt samhälle höjs.

3) Alla är ansvariga – vissa mer än andra

Naturligtvis har många olika aktörer ansvar för att öka allmänhetens vetenskapliga förståelse och dess engagemang i forskning, men de som bör ta störst ansvar är kanske universiteten, högskolorna och forskarna själva. Framför allt genom att dels föra dialog om den egna forskningen, och dels främja forskning kring hur detta görs på bästa sätt. Ett specifikt behov är kurser för forskare i forskningskommunikation och hur man anordnar forskningskommunikationsaktiviteter. Behovet är särskilt stort hos unga forskare, så att de från början kan lära sig att kommunicera med samhället.

4) Mer vetenskapsjournalistik i medierna

Det bör finnas mer medialt utrymme för vetenskapligt utbildade vetenskapsjournalister som kan förstå, förklara och problematisera forskarnas egna kommunikationsinsatser. Medierna bär ett stort ansvar för vilken slags information allmänheten nås av. Alla medborgare behöver kunskap och korrekt information för att kunna ta ställning i komplexa frågor – detta är en av det demokratiska samhällets grunder.

Sammanfattningsvis hoppas vi i nationalkommittén för biologi, som var huvudarrangör av symposiet, att diskussionen om människors delaktighet i forskning och vetenskapliga förståelse fortsätter. Isberget av faktaresistens kommer så sakta flytande även mot oss här i Sverige. Andra länder, som Storbritannien och Australien, är idag bättre förberedda på en kollision med isberget än vad vi är då de premierar och arbetar mer aktivt och har mer forskning kring dessa frågor än vi. Vi vill lyfta behovet av en samordnad svensk strategi där de olika aktörernas roller och ansvar tydligt definieras.

En informerad och engagerad allmänhet med god vetenskaplig förståelse behövs för att minska faktaresistensen och möta de stora samhällsutmaningar världen står inför.

Svenska nationalkommittén för biologi vid Kungl. Vetenskapsakademien,
genom
Linda Keeling, professor i djurskydd vid Sveriges lantbruksuniversitet och ordförande i nationalkommittén
Lotta Tomasson, projektledare och kommunikatör vid Vetenskap & Allmänhet och medlem i nationalkommittén

Debatt: Akademisk beredskap – här är receptet mot populism (Curie)