Prenumerera på Curies nyhetsbrev

Nyheter, krönikor och debatter om forskarens vardag och aktuella forskningsfrågor. Varje vecka i din inkorg. Ges ut av Vetenskapsrådet.

Logotyp Curie - samtal om forskningens villkor

debatt

Replik: Så får vi rimlig trängsel i karriärsystemen

Ett tenure track-system löser inte problemet med trängsel i karriärsystemet inom akademin, menar Johan Elf, professor vid Uppsala universitet. Utmaningen är att skapa rekryterings- och befordringssystem som gör det möjligt för de bästa forskarna och lärarna att stanna i akademin. Läs hans förslag i Curie.

I debatten om de svenska universitetens karriärsystem menar många att otydligheten från doktorand till professor leder till otrygghet och orättvisa, vilket i sin tur resulterar i att många väl lämpade forskare söker sig bort från våra universitet. De framhåller även att lösningen på detta problem är ett så kallat ”tenure track-system” där en yngre disputerad forskare har en meriteringstjänst under fyra år och sedan kan söka befordran till en tillsvidareanställning som universitetslektor, en tjänst som sedan, efter ytterligare meritering, omvandlas till en professur.

Detta låter kanske bra men löser inte det grundläggande problemet, nämligen att varje forskningsgruppledare (till exempel professor eller lektor) under sin livstid bara kan utbilda en enda doktorand som i sin tur blir gruppledare – eller färre då det är mycket önskvärt att även kunna rekrytera utländska forskare som gruppledare. Annars kommer antalet forskargrupper öka exponentiellt, till en exponentiellt ökande kostnad. Alternativet att göra grupperna exponentiellt mindre över tid håller inte så länge eftersom vi mycket snart kommer ned till en person per grupp. Den enda lösningen på tillsvidareanställningsekvationen är således att lika många får tillsvidareanställning som slutar (pensioneras eller slutar av andra orsaker).

Dessa matematiska slutsatser kan tyckas tråkiga, men är likafullt oundvikliga. Problematiken liknar den där barn och barnbarn ska dela på föräldrarnas sommarstuga under ett begränsat antal veckor i juli; det fungerar i ett par generationer, men sedan måste någon ta över stugan.

Hur ska man göra då? Till att börja med måste man acceptera att det inte kan bli fler forskargrupper och fastanställda gruppledare och istället fråga sig hur man ska organisera högkvalitativ grundforskning och utbildning med rimliga karriärvägar givet denna begränsning. Den lösning jag föreslår bygger på att man tar in färre personer i systemet men låter dem stanna kvar längre. På så sätt ökar vi kompetensnivån och minskar trängseln – till en bibehållen kostnad.

Detta krävs för att ett tenure track-system ska fungera:

1. Färre doktorander

Även om en forskningsgruppledare bara har två doktorander åt gången, blir det 12 doktorander under en 24-årig karriär, varav bara en kan bli forskningsgruppledare. Om medelantalet doktorander per grupp blir större blir det orimligt trångt senare i karriären, även om bara hälften av de disputerade skulle vilja stanna på universitetet. Antalet doktorandtjänster per grundforskningsinstitution bör därför begränsas på annat sätt än huruvida det finns pengar till deras lön under en 4-årsperiod. Detta ställer höga krav på hur doktorander anställs så att vi inte missar de bästa. Förslagsvis bör bredare utlysningar göras, till exempel på institutionsnivå, och kombineras med provanställning på 6 månader.

2. Bred utlysning av meriteringstjänster

Eftersom det kommer att finnas få meriteringstjänster (biträdande lektorat) att söka är det viktigt att ha mycket breda utlysningar, så att det åtminstone finns en tjänst att söka inom ett relevant ämnesområde varje år om än på annan ort. I annat fall kommer vi att med mycket stor sannolikhet missa de bästa av de forskare som vill jobba i Sverige eftersom det inte finns någon lämplig tjänst att söka.

Med nära 100-procentig befordringsgrad efter meritering, kan universiteten därför maximalt utlysa en tjänst per år inom ett ämnesområde som är så brett att det motsvarar 24 gruppers forskning. (Detta baseras på antagandet att man har cirka en pensionsavgång per år bland 24 gruppledare.) En 50-procentig befordringsgrad gör att man kan ha dubbelt så många utlysningar, det vill säga en per 12 grupper om året. En begränsad befordringsgrad gör det möjligt för fler att få chansen till meritering, men kräver mycket konkreta, institutionsspecifika krav på var ribban skall ligga för befordran.

Ett krav på breda utlysningar omöjliggör även att tjänster riggas för utvalda personer vilket främjar rättvisa och kvalitet. Riktade rekryteringar är befogade i speciella fall, men skall alltid vägas mot risken att vi förlorar en mer kompetent person som inte fått någon tjänst att söka. Breda utlysningar måste även kopplas till krav på att sökande ska ta ansvar för undervisning inom breda grundutbildningsområden.

3. Parallell karriärväg för disputerade

Även om varje grupp bara har två doktorander åt gången och inte mer än varannan disputerad fortsätter som postdoc, så kommer bara en av sex postdocs kunna bli gruppledare i Sverige. Vad ska då fem av sex av de utmärkta forskare, som i stor konkurrens fått doktorand- och postdoc-tjänster, göra om de brinner för forskning och undervisning och vill stanna i akademin? Det enda rimliga att det skapas karriärvägar för många av dessa högkvalificerade personer där de kan bidra till forskning och undervisning utan att det utbildas fler doktorander eller startas nya forskargrupper. Det bör därför utlysas en större andel tillsvidareanställningar för disputerade som inte leder till en professur, till exempel forskningsingenjörer, bioinformatiker, forskare, programmerare, pedagoger, projektkoordinator etcetera. Dessa personer höjer kvaliteten på gruppernas forskning och undervisning eftersom de är mer erfarna än de doktorander de ersätter.

Trots att jag bygger mina resonemang på överslagsräkningar är grundbudskapet robust: stabila lösningar för rekryteringssystemet inom grundforskning kräver att vi utbildar långt färre doktorander, utlyser meriteringstjänster mycket brett och skjuter åldersfördelningen uppåt i forskargrupperna genom att skapa karriärvägar inom forskning och utbildning på universitetet som innebär att man får bättre men inte fler forskargrupper.

Johan Elf, professor i fysikalisk biologi, Uppsala universitet

Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg

Välkommen att skriva en replik eller ett annat inlägg om forskningens villkor! Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se

Mer om vad som gäller för att skriva i Curie

Du kan också kommentera på LinkedIn Länk till annan webbplats., Facebook Länk till annan webbplats. och X. Länk till annan webbplats.

Läs hela debattråden

Du kanske också vill läsa

Nyhet 5 november 2024

Natalie von der Lehr

Hur mår egentligen dagens doktorander? Och vilka är de största fallgroparna på vägen mot en doktorsexamen? Curie har pratat med tre forskarstuderande om doktorandlivets utmaningar ...

Nyhet 21 oktober 2024

Siv Engelmark

Han är doktor i molekylär medicin, uppfinnare och entreprenör. Simon Fredriksson gillar att forskningsidéerna blir till nytta. De produkter och tekniker han utvecklat har använts i...

Nyhet 15 oktober 2024

Charlie Olofsson

När forskare får barn påverkas deras karriärer, men könsskillnaderna är stora, enligt en ny studie. Pappornas publiceringstakt ökar efter att första barnet fötts medan mammorna lig...