debatt
Replik: Antalet forskare bör öka, men användas rätt
Det utbildas visserligen för många doktorander, men att begränsa antalet forskningsgruppledare till nolltillväxt är fel. Givet en växande forskningssektor kan också antalet gruppledare öka, i synnerhet om vi också uppmuntrar små oberoende forskargrupper, menar Björn Högberg, docent på Karolinska institutet.
Vad är syftet med forskning från samhällets synvinkel? Det anses ganska okontroversiellt idag att forskning leder till välstånd på lång sikt och en följd av detta borde vara att ju mer forskningsintensivt samhälle vi har, desto mer välmående blir vi. Ambitionen borde således vara att öka forskningens andel av ekonomin, inte att bevara ett status quo som Johan Elf menar i Curie: Så får vi rimlig trängsel i karriärsystemen.
Om man antar att antalet forskare i Sverige är proportionellt till folkmängden så borde även antalet personer i forskningssektorn öka i takt med att befolkningen ökar (cirka 0,7 procent). Givet en ekonomisk tillväxtökning i samhället (på cirka 1 procent), borde det också finnas mer forskningsmedel till dem. Och kanske ännu mer eftersom andelen av BNP som går till forskning i Europa har ökat. Enligt SCB är faktiskt den uppmätta ökningstakten till och med högre än så: Sedan 2007 har vi en årlig ökning av personer verksamma inom FoU i Sverige på närmare 16 procent. Denna ökning av vår sektor är något vi borde värna om och uppmuntra, istället för att leta lösningar för nolltillväxt. Med nuvarande tillväxt och en meriteringsgrad på 50 procent borde vi snarare kunna rekrytera cirka fyra yngre forskare för varje gruppledare som går i pension.
Jag håller till fullo med om att vi behöver central rekrytering av doktorander (och förmodligen något färre än idag), samt att alla meriteringstjänster ska tillsättas enbart efter breda utlysningar. Och visst, antalet nya doktorander överstiger med råge fortfarande vad som kommer att behövas i form av forskargruppledare i framtiden, men att ha en forskningspolitik som syftar till nolltillväxt vad det gäller antalet forskargrupper är enligt min åsikt att sätta ribban väldigt lågt.
Vart ska då alla doktorander och forskare som inte meriterar sig vidare ta vägen? De ska naturligtvis, precis som tidigare, i hög grad bidra med sin fack-kompetens inom andra sektorer av samhället. Johan Elf framhåller att universitetet borde ta hand om en stor del av dessa, trots att de inte ska bli oberoende forskare i traditionell mening. Dels bryter detta mot Elfs nolltillväxt-vision i sig självt, men framför allt rimmar det illa med universitetens roll att tillhandahålla forskarutbildad personal till industri och administration.
Ambitionen att våra universitet ska ha fler fast anställda forskare, men som inte forskar i egna forskningsprojekt, är fel väg att gå. Om vi har råd att anställa dem, varför inte ge dem positioner som forskargruppsledare? Vad vi behöver i Sverige är fler självständiga forskare, inte ännu fler forskare som är beroende av en professor för sin karriär. Vi har redan en ohälsosamt hög andel personer verksamma inom akademin som är anställda som forskare, men som i praktiken inte har sin egen grupp. Jag är övertygad om att den som driver sin egen forskargrupp, och är ytterst ansvarig för sina egna publikationer, studenter och bidrag, är den som har störst motivation och drivkraft att genomföra innovativ och högkvalitativ forskning.
Att allokera medel till fast anställda, med parallella karriärvägar, som ytterst är beroende av någon annan – personen med gruppledartjänsten – är ett massivt slöseri med pengar och förlorade möjligheter. Ett system som belönar individer för väl utförd forskning är det system som historiskt lyckats bäst och det vi bör eftersträva. Faktum är att det system som Elf föreslår, är lite av det system som vi tyvärr redan har i Sverige. Idag finns väldigt få möjligheter att som nybakad postdoktor sätta upp en oberoende grupp. Det finns däremot alltför många möjligheter att skaffa semi-oberoende tjänster som ligger i gränslandet mellan gruppledare och postdoktor.
Något som Elf kanske har i åtanke är en ökad andel service faciliteter (eller core-facilities, det vill säga delad stödpersonal och utrustning som inte ligger under någon forskargrupp, som till exempel de support teams som byggts upp på Howard Hughes Medical Institute Janelia Research Campus). I så fall kan jag definitivt hålla med. Svenska universitet behöver mer av detta men det krävs samtidigt mycket i form av vetenskapligt ledarskap för att universiteten ska kunna hålla dessa i topptrim. Flexibilitet blir A och O, och dessa faciliteter kan knappast ses som trygga arbetsgivare för evigt för personal som inte snabbt anpassar sig till nya tekniker. Vad som är forskning idag, är core-facilitet imorgon, och i övermorgon något som görs bäst av ett företag.
Att ha en stor andel permanent anställda forskare som inte klarat att meritera sig som gruppledare – som inte har möjlighet att söka bidrag, ha doktorander eller kan passera sin chef i karriären – är att bädda för kvalitetsproblem. Det kan fungera på separata tekniska faciliteter, men inte om det handlar om att forskaren ska underordna sig en gruppledare. En miljö med stora imperium under ett fåtal professorer är fel väg att gå. Sverige behöver fler genuint oberoende forskargrupper, inte färre.
Björn Högberg, docent, Karolinska institutet
Håller du med? Skriv en replik eller ett eget inlägg
Välkommen att skriva en replik eller ett annat inlägg om forskningens villkor! Mejla din text med kontaktuppgifter till: debatt@tidningencurie.se
Mer om vad som gäller för att skriva i Curie
Du kan också kommentera på LinkedIn Länk till annan webbplats., Facebook
Länk till annan webbplats. och X.
Länk till annan webbplats.
Läs hela debattråden
Du kanske också vill läsa
Nyhet 5 november 2024
Hur mår egentligen dagens doktorander? Och vilka är de största fallgroparna på vägen mot en doktorsexamen? Curie har pratat med tre forskarstuderande om doktorandlivets utmaningar ...
Nyhet 21 oktober 2024
Han är doktor i molekylär medicin, uppfinnare och entreprenör. Simon Fredriksson gillar att forskningsidéerna blir till nytta. De produkter och tekniker han utvecklat har använts i...